Kategoriarkiv: Unga i Afghanistan

Musik som katalysator för förändring – final i Afghan Star

I veckan var det nyårsfirande i Afghanistan. Dessutom var det final i Afghan Star, Afghanistans motsvarighet till musiktävlingen Idol i Sverige. En rappare, Sayed Jamal Mubarez, vann en aning förvånande i ett land där rappen är allt annat än stor. En kvinna från Jalalabad, Zulala Hashemi, kom tvåa och var den första kvinnan att nå ändra fram till finalen. Det är stort i ett land där många kvinnor inte ens får gå utanför hemmet ensamma.

Och när vinnaren Mubarez överlämnade sitt nyss emottagna pris till tvåan Zulala klickade det till i många afghaners hjärtan. Det beskrivs som en handling för fred och försoning i landet eftersom Mubarez är hazar och Zualala är pashtun.

Dessutom anses det viktigt att Mubarez, som kommer från den mindre gruppen hazaras, fick så många röster att han vann – det tolkas som att de röstande gick efter vilken musik de gillade, snarare än efter etnicitet (ni vet den där effekten som gör att de nordiska länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen alltid röstar på varandra….).

Årets upplaga av Afghan Star var den tolfte. Programmet har väckt mycket reaktioner i Afghanistan under dessa tolv år – kritik från mer konservativa grupper, glädje och hopp hos många unga. Presentatörer och deltagare har hotats och trakasserats och en del tvingats fly landet. Kvinnliga domare har tvingats gömma sig. Men programmet har fortsatt, med nya amatörer som hoppas på vinst och berömmelse.

En del menar att Afghan Star och andra TV-program är en av de viktigaste vägarna att förändra normer i Afghanistan. En kvinna kom på andra plats i år. Som sjunger. I det offentliga rummet/TV. Dessutom med rötter i den starkt konservativa provinsen Nangarhar. Det är radikalt.

Att programmet är populärt är det ingen tvekan om – fyra dagar efter finalen noterades över 600 000 visningar på Youtube, att lägga till alla dem som såg programmet direkt.

Vinnaren Mubarez är självlärd, jobbar som barberare, och komponerar egna låtar. Ofta med allvarliga budskap som konflikten i landet, korruption, kvinnors rättigheter. Vi får se om han lyckas få rappen att slå igenom på bred front i Afghanistan…

Flyga drake

Våren är högsäsong för drakflygning i Kabul. Varje eftermiddag och kväll strävar de uppåt, uppåt i den ljumma vinden. Att flyga drake är ett nöje som många afghaner uppskattar. På helgerna åker Kabulborna gärna upp på en av kullarna i staden för att få de bästa vindarna. Men mångflyga drake1a flyger också på gatorna, mellan husen. Att alla inte är helt lyckosamma i sina försök syns på telefon- och elledningarna. Först tror jag det är plastpåsar som hänger där och glimrar i kvällssolen, men så inser jag att det är kraschade drakar. Drakarna finns i många olika varianter, från små enkla av plast (används oftast av småpojkarna), till färgglada i tunt papper, till de mest personliga, vackraste, som små konstverk med inskriptioner och signatur. Linan är också viktig. Om du är riktigt duktig och vindarna är bra kan du ge dig in i drakkamp. Då är frågan vem som kan skära av den andras lina. Förr i tiden användes drakarna också som kommunikationsmedel. Om en ung man var intresserad av en ung kvinna kunde han låta tillverka en drake med ett passande budskap. Han kunde sedan flyga den och låta den falla till marken inne på gården hos den eftertraktade unga damen. Men upptäcktes det kunde det bli problem. När jag med viss möda fraktar hem några drakar märks det hur mycket känsla afghanerna har för sina drakar. Aldrig har jag fått så många kommentarer och barnsliga leenden i incheckning, passkontroll och säkerhetskontrollerna! Att flyga drake är ett nöje som uppenbarligen minner om barndom och en känsla av frihet.

Lugna gatan i Kabul skapar funderingar

Det är lugnt i Kabul. Nästan overkligt lugnt. Efter några veckor med dagliga bombdåd och attacker är det som om någon har lagt locket på.

Alla funderar på vad som hände de två veckor när staden skakades av dagliga attacker. Var det talibanerna som ville sända signaler till den afghanska regeringen, våld som påtryckning för att inleda fredsförhandlingar? Ville de visa sin styrka när presidenten Ashraf Ghani besökte NATO och träffade de internationella givarna i London, visa sitt motstånd mot fortsatt internationell och amerikansk närvaro?  Eller – den förklaring många afghaner gärna tar till – var det pakistanska ISI som varnade Ghani för att gå för nära i relationen till Indien. Eller ville någon helt enkelt använda sina förråd av sprängämnen innan vintern kom?

Och varför är det nu plötsligt så lugnt? Tog sprängämnena slut? Var den ”cell” som polisen i Kabul sa sig ha sprängt för ungefär en vecka sedan verkligen källan till alla dessa dåd? Eller pågår det samtal om en överenskommelse och en slags vapenvila har utlysts? För det är inte bara i Kabul det är lugnt. Vanligtvis strömmar det in meddeladen om bomber och strider runt om i landet – just nu är det bara ett fåtal varje dag.

Extra lugnt blir det i Kabul eftersom många väljer att lämna sina bilar hemma, av rädsla för att deras olagliga fordon ska upptäckas i alla de vägspärrar som upprättats. Vanligtvis är de många – nu är de ännu fler, och trafikstockningarna färre.

2014 har länge beskrivits som den stora omställningens år i Afghanistan.

De utländska militära styrkorna drar sig tillbaks. För ett år sedan fanns ungefär 130 000 utländska soldater i landet, vid årets slut räknas det vara 12 000. Afghanska polisen och militären har tagit över allt mer av ansvaret för säkerheten, och enligt Ashraf Ghani har de klarat det bra – landet har inte hamnat i kaos. Å andra sidan har väpnade grupper lagt allt fler områden under sig.

Den politiska övergången har också tagit steg. Trots fusk, osämja och en extremt långdragen valprocess, har en ny president installerats. En kompromiss mellan de två återstående presidentkandidaterna  förhandlades fram, och enligt vissa bedömare fungerar de ganska bra tillsammans, den känslosamma och energiska Ashraf Ghani och den mer tillbakadragna och slipade Abdullah Abdullah. Men utnämningar av ministrar dröjer, och andra talar om dödläge.

Det område som idag framstår som det största problemet är ekonomin. De enorma mängder pengar som har flutit in i Afghanistan, framför allt genom kriget, har förvrängt den afghanska ekonomin. Prisnivån ligger idag dubbelt så högt som i Pakistan, vilket gör det nästan omöjligt för Afghanska företag att exportera. Tillväxten, som under  de tio åren efter talibanernas fall låg på i genomsnitt 9 procent, har fallit dramatiskt och beräknas i år bli bara några procent. När biståndsgivare, konstruktionsföretag och militärer drar sig undan, försvinner många tusentals jobb, samtidigt som stora grupper ungdomar lämnar skolan och söker arbete. Arbetslösheten skjuter i höjden.

Och trots alla dessa enorma summor pengar som ”satsats på Afghanistan” (vissa beräkningar pekar på upp emot 30 000 dollar/afghan sedan 2001) biter sig fattigdomen kvar. Visst har såväl sjukvård som utbildning förbättrats, men sanningen är den att mycket av pengarna gått till lägenheter i Dubai och ner i ett fåtal afghaners fickor. Och det mesta har faktiskt hamnat i fickorna på företag i USA och Europa.

Hur illa det har varit, hur alla dessa pengar och vapen har förvridit det Afghanska samhället, kan ni läsa om i boken ”No god men among the living” av journalisten och författaren Anand Gopal. Boken är en lågmäld, men samtidigt ursinnig, beskrivning av hur vapen, makt och pengar från omvärlden har använts för att slå sönder det afghanska samhället. Och hur hämndlystna afghaner har gjort sitt bästa för att bidra till förödelsen.

Det är en deprimerande uppgörelse med de 13 senaste åren i Afghanistan. Men viktig att läsa för att förstå var landet befinner sig idag.

Afghanistans populärkultur på röda mattan

Rumi Music Awards, Afghanistans egen Grammisgala, har flyttat ”hem”. Galan, där de mest populära artisterna prisas, startade i USA för några år sedan. I förra veckan hölls den för första gången i Kabul, under öppen himmel i Babur Gardens mitt i staden. Det var glitter och glamour, sång och musik, röd matta och vita dukar.

Vann gjorde bland andra Aryana Saeed (bästa kvinnliga artist) och Obaid Joianda (bästa manliga artist). Aryana är sångerska och känd som domare i den afghanska versionen av The Voice (de finns på Facebook och Youtube båda två om ni vill titta vidare).

Ingen kan påstå att Rumi Awards ligger i mittfåran i det afghanska samhället, men att galan kan genomföras i Kabul säger ändå något om vart vindarna blåser i Kabul just nu.