Kategoriarkiv: Uncategorized

Utvärderingen en viktig grund för Sveriges framtida biståndsinsatser till Afghanistan

Det är bra att den nästan 15 år långa svenska insatsen i Afghanistan har utvärderats. Det är sorgligt – men inte oväntat – att måluppfyllelsen på vissa områden är så dålig. Å andra sidan är det roligt att just inom de områden där SAK och svenskt bistånd har varit inblandat, menar utredarna att mycket positivt att skett. Mycket bra har hänt i Afghanistan sedan 2001. Och svenskarna, genom svenskt bistånd, har bidragit till detta.

Självklart är det afghanerna själva som gjort det svåraste jobbet. Som trots ett ökande våld, korruption, svaga strukturer och system, har slitit för att förändra och förbättra. Unga flickor på landsbygden som trots massivt motstånd fortsätter utbilda sig. Unga män och kvinnor som engagerar sig för att civilsamhället ska bli starkt. Läkare som trots mycket svåra arbetsförhållanden fortsätter sitt värv.

Utvärderingen har tittat på tre områden där Sverige varit engagerat – militärt, diplomatiskt och inom utvecklingssamarbete.

De områden där mest positiva avtryck märks är inom hälsovård, utbildning, demokratiska strukturer och respekt för kvinnors rättigheter. Utvärderingen konstaterar att ”Sveriges bistånd till Afghanistan har varit relevant för landet. Det har bidragit till ett antal positiva resultat …. under mycket komplexa och besvärliga omständigheter”. Utredningen konstaterar också att läget fortfarande är mycket svårt inom flera av dessa områden, och så är det ju – Afghanistan är fortfarande ett av världens fattigaste och mest våldsamma länder. Förändring tar tid, särskilt i ett sammanhang där externa och interna krafter agerar på ett sätt som gör det ännu svårare att vända utvecklingen.

Men förändring är möjlig, förändring pågår och detta är naturligtvis en mycket bra grund för det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan. Den svenska regeringen har åtagit sig att fortsätta biståndet på en hög nivå fram till 2024. Långsiktighet är en förutsättning om hållbara förändringar ska ske, och nu gäller det att hålla i och inte svika alla de barn som vill gå i skolan, kvinnor som vill arbeta, organisationer som gång på gång kräver demokratiska val, kamp mot korruption och ett fungerande rättssystem.

Dock är det tråkigt att fattigdomen inte minskat i Afghanistan. Här finns en del frågor om hur fattigdom beräknas (enligt Human Development Index har situationen i Afghanistan förbättrats markant sedan 2001), men det är bara att konstatera att alltför många är fast i fattigdom, att klyftorna är för stora och att mer kraft behöver läggas på att fördela de knappa resurser som finns i landet.

Likaså är det tråkigt att insatsen inte anses ha bidragit till att skapa säkerhet och stabilitet. ”De svenska militära insatserna… har inte lyckats bistå de afghanska myndigheterna och regeringen att upprätthålla säkerhet och stabilitet i landet”, skriver utvärderingen. Det enda område där utvärderingen anser att måluppfyllelsen är tillfredsställande är det som över huvud taget inte har med Afghanistans utveckling att göra, nämligen att stärka Sveriges trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella militära insatser…

Som sagt, det är bra att utredningen har genomförts, det är ett gediget arbete, och den självkritiska attityden är välgörande. Förhoppningsvis kan utredningen ligga till grund för ett lärande inför det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan och i liknande insatser. Och då behövs mer kunskap, längre tidshorisonter och mål som faktiskt handlar om utvecklingen i landet och inte om terroristbekämpning (vilket varit USAs mål under hela perioden) eller den egna militärens utveckling.

Varför smäller det i Kabul?

Det är en fråga som har många bottnar och många svar på olika nivåer – sned resursfördelning i världen, regionala maktspel, inflödet av vapen, Taliban.

Frågan bör kanske snarare ställas – varför smäller det i Kabul just nu?

Förra veckan drabbades Kabul av tre bombdåd under 12 timmar, i det första fallet två självmordsbombare som utlöste sina bomber nära försvarsdepartementet.  Det tredje fallet beskrev Taliban vara en attack mot en ”underrättelsecentral”.

Så varför just nu?

Det finns flera skäl – ett är det närmande som just nu sker mellan Afghanistan och Indien, med USAs välsignelse.

När Ashraf Ghani tillträdde som president satsade han nästan alla sina kort på att närma sig Pakistan och förmå dem att tvinga Taliban till förhandlingsbordet och diskutera fred. Pakistans inblandning i Afghanistan går långt tillbaks i tiden, bland annat var landet USAs port till Afghanistan under den sovjetiska ockupationen. Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI sägs vara Talibans egentliga uppdragsgivare, i alla fall vissa delar av Taliban.

Ashraf Ghani fick mycket kritik för att han sökte närma sig Pakistan, och så småningom fick han ge sina kritiker rätt. Efter några fruktansvärda dåd i Kabul med hundratals döda i våras fick Ashraf Ghani nog.

Han gjorde slut med Pakistan.

USA har också velat markera att de fått nog av Pakistans dubbelspel. Försvarsministern Ashton Carter vägrade att intyga att Pakistan har gjort vad de kunnat för att stoppa Taliban och andra beväpnade grupper, och därmed gick Pakistan miste om 4 miljarder dollar (30 miljarder kronor) i militärt stöd.

Sådant irriterar Pakistan.

Relationerna mellan Pakistan och Indien har varit minst sagt spänd sedan Östpakistan bröt sig ur och Bangladesh bildades 1971. Afghanistan har tvingats balansera mellan de två viktiga grannarna. Pakistan och Indien för på sätt och vis krig på Afghanistans territorium.

Under senare år har Indien höjt sin profil i landet. I december 2015 donerade Indien tre attackflygplan till Afghanistan, och fler är utlovade. Den nya ståtliga parlamentsbyggnaden i Kabul har bekostats av Indien. Och i juni invigdes Salma-dammen av Ashraf Ghani och Indiens premiärminister Narendra Modi, samtidigt som man stöttar planerna på att öppna en transportled till Iran, där afghanska varor ska kunna forslas ut, utan att behöva passera Pakistan.

Detta kan vara en anledning till de senaste veckornas våld. Men det kan också vara ett budskap till Afghanistans regering och det internationella samfundet inför två andra viktiga händelser: dels att den nuvarande samlingsregeringen den 19 september har regerat i två år, dels en givarkonferens som ska hållas i början av oktober. Och eftersom Taliban anser att den afghanska regeringen med dess internationella stödjare, särskilt USA, är deras största fiender, så kan det finans anledning att skicka signalen just nu att ”vi ger oss inte, vi vill vinna, och vi kan ta oss in i Kabul om och när vi vill”.

Och mitt i detta våld lever Kabulborna med en ständig oro över att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Mest utsatta är de som arbetar inom polis, militär eller administrationen, exempelvis domstolarna. Men vem som helst kan drabbas när de minst anar det.

När jag blir stor ska jag bli lärare


Abdullahs bror Hekmatullah | Foto: Anna-Karin Johansson

Abdullahs fingertoppar söker sig fram över den vita sidan, följer raderna med upphöjda punkter. Han läser högt. När han tar paus slätar han liksom ut sina kläder och sträcker på sig – han ser både nöjd och lite obekväm ut.

För fyra månader sedan förändrades tioåringens liv radikalt. Då började han i den skola för barn med funktionsnedsättningar som SAK driver i Taloqan i norra Afghanistan. Innan dess visste han inte vad punktskrift var för något. Nu läser han, visserligen trevande, men ganska snabbt, i boken framför sig.

Vid bordet intill sitter hans bror Hekmatullah, 12 år. Även han är blind från födseln. Hekmatullah är lite säkrare, han har gått i skolan här i ungefär ett år, och läser snabbt i årskurs 1 lärobok i dari.

Bröderna kommer från en fattig familj en bit utanför staden. Deras kläder är slitna och på hela deras kroppsspråk kan jag se att livet inte har varit varligt mot dem. Ansiktena är allvarliga. De är måna att göra rätt, vara till lags. De säger inte så mycket.

Syskonskaran består av ytterligare tre bröder och två systrar, och självklart har det varit svårt för familjen att två av deras barn är blinda. Svårast har det varit för Hekmatullah och Abdullah själva.

Den här dagen sitter de innanför det öppna fönstret tillsammans med läraren Ismatullah och läser dari. Ismatullah, som också är blind, följer med i en identisk text, för att kontrollera att det blir rätt. Bröderna har lär tsig med beundransvärd snabbhet, berättar han. Målet är att de ska kunna gå i en ordinarie skola så småningom. Ismatullah gick också på SAKs skola, innan han började i en ordinarie klass. Idag studerar han på universitetet. Hekmatullah säger att hans dröm är att bli lärare i framtiden, precis som Ismatullah. Jag kan bara föreställa mig alla hinder och fördomar som han har mött på vägen, all den envishet och styrka som han besitter. Och som han nu vill använda för att förändra livet för de två unga bröderna bredvid honom i klassrummet.

I klassrummet intill får barn med hörselnedsättningar en lektion i tandhygien och hur de ska göra när de blir sjuka. Lärarens kroppsspråk när han talar om tandvärk är talande – det gör väldigt ont! Barnen skrattar.

I ett annat klassrum finns barnen med intellektuella funktionsnedsättningar. De flesta av dem kommer aldrig kunna gå i ordinarie skolor eller försörja sig själva. Målet är att de ska kunna klara sig själva så mycket det går – äta, hålla sig rena, klä av och på sig, kunna förklara vad de behöver, kommunicera enkla budskap. Högst fem år får de vara på skolan.

Några mil bort, på landsbygden utanför Taloqan, i Dasht-e Qal finns ett av SAKs distriktscenter för barn med funktionsnedsättningar. I tio av provinsens 15 distrikt  finns sådana center. SAK försöker ha behandling och undervisning nära där barnen finns – transporter är svåra, vägarna ofta dåliga, föräldrarna har ingen bil och publika transportmedel är ovanliga. SAK kör i stället barnen till och från skolan om det inte kan ordnas på annat sätt.

Just denna eftermiddag har personalen i Dasht-e Qal haft ett möte med företrädare för byråd och olika kommittéer, för att berätta om sitt arbete, om rättigheter och om hur situationen for personer med funktionsnedsättningar ser ut idag.

– Det är väldigt viktigt att ha en tät kontakt med människorna i byarna. Vi försöker förändra deras inställning till personer med funktionsnedsättningar.

De tycker själva att attityden har blivit mer positiv.

Tidigare var de flesta mycket negativa till personer med funktionsnedättningar. Familjerna ville inte acceptera sina barn. De trakasserades och gavs öknamn. Idag förstår allt fler att barnen kan lära sig mycket, bara de får chansen. Många kan lära sig läsa och skriva, så småningom jobba. Föräldrarna börjar tro på sina barn, berättar M Tahir, centrets chef.

Jag frågar vad som gör lärarna och de andra som jobbar på centret riktigt glada i sina jobb:

Jag blir väldigt glad när ett barn som jag besöker i hemmet och arbetat med 2-3 gånger plötsligt kan sitta, efter att ha legat ner i flera år. Jag blir glad när jag ser hur familjen börjar hjälpa barnet att kunna mer och mer, och förstår att barnet kan utvecklas, säger Aziza, som arbetar som socialarbetare med uppsökande verksamhet i byarna.

Och när barnen som gått här kan börja i den ordinarie skolan, fortsätter M Tahir, chef för centret. I år har åtta av ”våra” barn flyttat över.

Nu står hon på egna ben

Muslima

Muslima breder ut tre vackra klänningar på golvet – en grön, en röd och en blå. De är hennes verk. I zinklådorna ute i hallen ligger fler klänningar och vackra tyger.

Muslimas väg från polioskadad flicka till självförsörjande sömmerska har tagit många år, men tack vare envishet, skicklighet och stöd från SAK har hon lyckats.

-När jag var barn kunde jag inte ens stå på mina egna ben, berättar hon. Jag kunde bara ta mig fram med kryckor, och det var tungt.

En dag kom hon i kontakt med en av SAKs socialarbetare med inriktning på barn med funktionsnedsättningar. Där började resan. Första fick hon sjukgymnastik så att kroppen rätades ut. Sedan fick hon ett stöd för att stärka benet. Idag kan hon gå, även om hon haltar.

Muslima kunde gå i skolan upp till nionde klass, men sedan ville familjen inte att hon skulle fortsätta studera.

– I stället fick jag möjlighet att gå en yrkesutbildning hos SAK. Under sex månader fick jag lära mig tillskärning, materialkunskap, sömnad.

Med hjälp av ett litet lån från SAK kunde Muslima sedan starta en egen verksamhet. Det är återbetalt. Nu har hon fått ytterligare ett lån, för att kunna expandera. Denna gång är summan 30 000 afs, cirka 4000 svenska kronor. Hon har investerat i en symaskin och material. Nu syr Muslima kläder och säljer på marknader runt om Taloqan. Människor kommer också hem till henne och beställer kläder, ibland har de en bild med sig, andra gånger ett klädesplagg som förlaga. För en klänning tar hon 500-600 afs, om kunden förser med materialet kostar det 150-200 afs.

I sex år har hon arbetat som sömmerska. Familjen är väldigt glad att hon bidrar till försörjningen. Själv vill hon fortsätta sy. Och gifta sig. Hon ser ljust på framtiden.

Konsten att hålla värmen

Buchari är ordet på allas läppar i Afghanistan så här års, när termometern allt oftare når under nollstrecket. Det betyder kamin, och så här inför vintern är det en av de viktigaste tillhörigheterna i ett hem. Utan kamin ingen värme. Centralvärme eller elvärme är ovanliga – och opålitliga – företeelser. Och att det är bucharis som gäller vittnar lukten och den ständiga rökdimman över Kabul.

Jag har under de senaste månaderna följt en av mina afghanska kollegers funderingar kring inköp av en buchari till familjens hus. Vi har talat modell, färg, storlek. Vi har räknat på priser och satt det i relation till vedåtgång.

Afghanska bucharis är billigast, kostar 1500-3000 afghanis (ungefär 200-400 kr). Lokalt producerade, enligt traditionell modell. Men de är också minst värmeeffektiva, slukar massor med ved. Och de är otäta, röken gör att man måste städa ofta.

IMG_1867

De turkiska kaminerna är bäst. Och snyggast. Dem behöver man inte ens ta undan under sommaren, då de kan fungera som extrabord, till exempel för TVn. Det behövs betydligt mindre ved, och de ryker inte in. Men smakar det så kostar det, uppemot 15 000 afghanis (ungefär 2000 kr). Det tjänar man in så småningom på minskad vedanvändning, men det är själva investeringen som är svår att få till.
Det är ju inte bara hemma som man behöver värme. Att sitta hela dagarna på ett utkylt kontor eller stå i en svinkall fabrik är inget nöje. Men det går ju inte att hantera så viktiga saker som bucharis hur som helt – därför finns sedan lång tid tillbaks en särskild dag då statliga arbetsplatser i Afghanistan tillåts installera bucharis. Och en särskild dag då de ska tas bort igen. Den dagen infaller tyvärr alldeles för tidigt, ofta medan snön fortfarande ligger på marken. Och då är det bara att bylta på sig så gott det går. Eller smygelda bäst man kan.
Min kollega köpte till slut en glansig, mörkbrun, turkisk buchari. Med rabatt, tack vare en släkting. Nu är den installerad och hela familjen är jättenöjd. Och i god tid innan snön faller över Kabul.

Carsten Jensen slår knut på sig själv

Att berätta och skriva om Afghanistan är en politisk handling. Det skrivna och sagda tolkas utifrån ett politiskt landskap, ett raster av stormaktspolitik, inrikespolitik och militära misslyckanden/framgångar. Så har det varit länge. Och så är det fortfarande.

Häromkvällen försökte jag förklara för några afghanska journalister varför rapporteringen om Afghanistan i Sverige – och de flesta andra europeiska länder – är så svart, varför det är ok att beskriva landet som ”ett svart hål” och en plats ”dit inte ens fåglarna vågar flyga”.

För dem är det svårt att förstå, eftersom de själva upplever stora framsteg de senaste 13 åren, bland annat med en relativt fri media, med ett allt mer högljutt civilt samhälle, med sjukvård och skola som når allt fler.

”Skiljelinjen mellan civilisationen och barbariet”  

Jag fick gå långt tillbaks i tiden. I början av 1800-talet försökte Storbritannien erövra Afghanistan. Det brittiska imperiet bredde ut sig vida ut i världen. Nu skulle de kuva även detta lilla karga, men strategisk viktiga, området. Det blev en katastrof. Den 3000 man starka armén tillintetgjordes. Endast en av de brittiska militärerna ska ha överlevt, fältläkaren William Brydon. (kvinnor och barn överlämnades till fienden och fördes i säkerhet). Det var traumatiskt och förnedrande för det brittiska imperiet att en hel armé kunde utraderas på detta sätt.

Många av skildringarna från Afghanistan under 1800- och 1900-talet är färgade av detta. Ofta handlar de om en rättskaffens, äventyrlig och tapper brittisk soldat å ena sidan och en vild, religiöst fanatisk afghan å den andra. I Afghanistan placerades den beryktade skiljelinjen mellan civilisationen och barbariet, skriver forskaren Marcus Schadl.

I och för sig är det inte en ovanlig bild i väst av ”den andre”. Jag tänker på texten ”How to write about Africa” av den kenyanska författaren Binyavanga Wainaina, publicerad i tidskriften Granta. Han beskriver den ”typiska texten” om ”Afrika”. Hur kontinenten ofta beskriv som ett enhetligt land . ”Det är hett och dammigt, med utbredda stäpper och enorma djurhordar och små, smala människor som svälter”. Bry dig inte om detaljer, skriver Wainaina ironiskt, som att Afrika består av 54 länder, med skiftande natur som öknar, djungler, högländer, savanner och många andra saker. Krydda texten med lite musik, en nypa aphjärna och en färgrik karaktär. Men bry dig inte om någon innehållsrik dialog och skriv framför allt inget ont om elefanter!, fortsätter han.

Hård dom efter förnedring

På samma sätt som det finns en förhärskande berättelse om ”Afrika”, finns det en om Afghanistan. Och den påverkar vad vi uppfattar, hur vi tolkar, vad vi berättar. Afghanistan blev i denna berättelse ”vilt och ociviliserat, bakåtsträvande och rått, alternativt romantiskt och rent”, enligt Schadl.

Och kanske blev domen över Afghanistan extra hårt på grund av den förnedring det åsamkat britterna. Det finns många beskrivningar av hur besvikna utländska besökare blev när de kom till Kabul – så oglamorös och fattig. För hur skulle en sådan plats, ett sådant land, kunna åsamka ett grandiost europeiskt imperium ett sådant nederlag? Fanns det något extra ondsint hos afghanerna?

Och sannerligen är Afghanistan ett våldsamt land. Vapen, trauman efter 30 års krig, acceptans för våld mot kvinnor och barn. Men är detta något som är signifikant för afghanerna? Är de särkilt vilda, råa, våldsamma? Vi måste komma ihåg att det ofta är på grund av att landet har varit en bricka i ett storpolitiskt spel som konflikterna sökt sig till landet. När britterna gjorde sina erövringsförsök på 1800-talet, berodde det på att de var rädda för Rysslands expansion i området. Och så har det fortsatt. Vapnen har strömmat in i landet under de senaste 35 åren. Sovjetunionen beväpnade den gryende kommunistiska rörelsen i slutet av 70-talet. USA stöttade de som bekämpade invasionsmakten Sovjetunionen. Stormakter och grannländer stöttade olika fraktioner och köpte lojalitet med kalashnikovs och gevär – grunden för det blodiga inbördeskriget på 80-talet. Och nu på 2000-talet har USA och andra intressenter fortsatt betalat med vapen och/eller pengar för att få stöd.

Men detta är oftast alldeles för komplext att beskriva, och vem vill ha förklaringar när det finns män i exotiska huvudbonader, långt skägg och vapen över axeln? Krigare. Talibaner. Bilder som drar till sig blicken, som tryggt faller in i våra tolkningsramar. Och som dessutom säljer.

Lager på lager av tolkningar

Under de senaste åren har ytterligare ett tolkningsraster lagts på vår bild av och berättelse om Afghanistan. Kampen om historieskrivningen kretsar kring USAs och Natos militära insats i Afghanistan sedan 2001. Är det en framgång? Eller är det ett misslyckande? Var det värt alla pengar? Var det värt de döda?

De som vill beskriva kriget som en nödvändig och trots allt lyckad åtgärd, lyfter gärna fram den dramatiska ökningen av antalet barn i skolan eller hur mycket barnadödligheten har minskat. Och de hävdar att det inte hade varit möjligt utan den utländska militären.

Andra menar att de militära insatserna bidragit till konflikter, slukat resurser som kunde användas bättre, och borde ha avslutats betydligt tidigare.

Utifrån detta landskap tolkas varje text om Afghanistan. Utifrån detta skrivs texterna. Den danske journalisten och författaren Carsten Jensen skriver i DN att den positiva bilden av det senaste valet i Afghanistan är en lögn, en systematisk skönmålning. Syftet skulle vara att berättiga de militära insatserna. Men jag frågar mig om han inte slår knut på sig själv i sin tolkning av situationen, för att undvika att hamna i krigs-förespråkarnas läger. Och i stället riskerar att fastna och förstärka de traditionella bilderna av Afghanistan.

Ingen förnekar att Afghanistan är ett av världens fattigaste och våldsammaste länder, ett av världens mest korrupta länder, ett land där en stor del av befolkningen lever i yttersta misär, medan andra skapar sig enorma förmögenheter på mutor och narkotika. Ingen förnekar att valfusk förekommer.

Vi måste beskriva även framstegen

Men de framsteg som görs måste också beskrivas. Första omgången i presidentvalet var på många sätt en framgång, med högt valdeltagande, bättre säkerhet än väntat och bättre praktiska förberedelser än tidigare val. Det hävdar både journalister, valobservatörer (nationella som internationella) och företrädare för det civila samhället i Afghanistan. Och det måste vi beskriva. Alla de afghaner som kämpar för att bidra till landets utveckling förtjänar att bli sanningsenligt beskrivna och få uppskattning för det arbete de utför. De organisationer som outtröttligt kämpar för att bevaka valet, som skickar ut 10 000-tals observatörer, måste få respekt och erkännande för de framsteg de bidrar till.

Annars bidrar vi till att fortsätta beskriva Afghanistan som ett land utan möjligheter och framtid – vilt, ociviliserat och hopplöst.