Kategoriarkiv: Säkerhet

Ambulans attackerad

img_4764Dr Afshar Safari ser omtumlad ut där han står framför SAKs kontor i Metharlam öster om Kabul. Ambulansen han satt i när den blev beskjuten har just bogserats in på området, med minst 30 kulhål i plåten. Han håller sina genomborrade anteckningsböcker under ena armen. Så nära var det.

Mitt besök i Metharlam den 29 september fick en annan karaktär än planerat. Redan när vi påbörjade den tre timmar långa och slingriga vägen genom passet mellan Kabul och Jalalabad fick vi meddelande om att något hänt. En ambulans med en sjuk kvinna på väg från en klinik i distriktet Dawlat Shah till sjukhuset i Metharlam hade beskjutits. Förhandlingar pågick om att låta ambulansen fortsätta till centralorten och sjukhuset.

Sedan hörde vi ingeimg_4761t på ett tag. Undrade hur det gick för kvinnan. Undrade hur det gick för vår personal.

Bakgrunden är att afghansk polis och Taliban drabbat samman i området. Nu trodde Taliban att SAK fraktade skadade poliser, och försökte stoppa transporten. En inte helt ovanlig situation, tyvärr.

Så småningom fick ambulansen åka vidare. Kvinnan, som förutom att vara sjuk hade träffats i halsen av ett skott, blev omhändertagen på sjukhuset. Hon överlevde. Dr Safari och ambulansföraren Malank klarade sig helskinnade, enligt dem själva tack vare att de gjorde som de lärt sig på SAKs säkerhetskurser – kasta sig ut ur bilen på den sida som var säkrast och huka bakom hjulen.

Varje vecka ställs hälsopersonalen i Lahman inför olika incidenter. Ibland är det beväpnade grupper som attackerar och på olika andra sätt sätter käpimg_4770par i hjulen, ibland är det den afghanska polisen och militären.

– De tycker inte att vi ska behandla skadade som kan vara från de beväpnade grupperna, men vi måste vara neutrala och behandla alla patienter som kommer till oss, säger Hafizullah Malang, som leder SAKs arbete med hälso- och sjukvård i provinsen.

När jag ber honom blicka tillbaks fem år och jämföra läget, säger han att säkerhetssituationen har blivit mycket sämre. Själv kan han inte besöka många av de kliniker SAK driver, eftersom han inte har skägg. Vissa områden kan bara de som kommer från orten och har förtroende från de som bor där besöka.

– När taliban känner till dem och vet vilka de är så fungerar det även i dessa områden. Människorna där har också rätt till hälsovård och sjukvård, så vi försöker hitta lösningar.

ambulansJag tänker att de risker de tar för att kunna förse sina medmänniskor med sjukvård och hälsovård är så stora, för stora. Jag tänker att jag är full av beundran för vår afghanska personal. Jag oroar mig ständigt för dem. Samtidigt är alternativen få i ett land som Afghanistan – mat för dagen, rätten till hälsovård, en sakta tillvänjning till en ökad våldsnivå – orsakerna är många till att de fortsätter trots riskerna. Och utan dem skulle de mest utsatta människorna på landsbygden lämnas utan vård när de blir sjuka.

Och jag tänker att parterna i konflikten i Afghanistan måste sluta attackera ambulanser, sluta ockupera kliniker, sluta hota barnmorskor och annan personal, sluta stjäla mediciner.

Dr Safari och ambulansföraren Malank är för mig hjältar, liksom så många andra afghaner som varje dag utsätter sig för risker, hot och umbäranden för att göra detta land till en bättre plats att leva.

Sjukvård i konfliktområden måste värnas

Pojken Maqboul med pappan Rahim Gul i akutmottagningen

Maqboul sitter i sin mammas knä på britsen i akutmottagningen på sjukhuset i Maidan Shahr, Wardak. Dagen innan ramlade han ner från taket hemma i byn och bröt armen. Nu är den gipsad. Tårarna rinner nerför kinderna, men mamma och pappa är glada över att de fick så snabb vård.

I en annan del av sjukhuset träffar jag på 4 månader gamla Bibi Khadija. Hon är född med kluven läpp och har haft svårt att suga mjölk från mammans bröst. Undernäring blev resultatet. Nu har hon varit på sjukhuset ungefär en vecka, fått tillägg och blivit allt piggare. Hon ler och hennes vackra ögon glittrar.

Sjukhuset i Maidan Shahr i Wardak tar dagligen emot ungefär 700 patienter. Allt fler söker sig hit. Sjukhuset ger vård av god kvalitet, ryktet har spridit sig ända till Kabul och patienter kommer även därifrån. Det är naturligtvis roligt, men kapaciteten räcker inte riktigt till. Därför har SAK, med pengar från Postkodlotteriet, byggt en helt ny akutmottagning, ett nytt lager för mediciner och salar för ytterligare 40 patienter som behöver stanna kvar över natten. Sjukhuset har också utökat sin personal med några ytterligare läkare med olika specialiteter.

Till akutmottagningen kommer framför allt patienter som skadats i bilolyckor, med skottskador och andra skador efter strider samt med frakturer, precis som Maqboul.

Sjukhuspersonal

Personalen på akutmootagningen: Abdulwasi Waheedi, Ahmad Mar, Muhammadullah Dauran, Nasratin, Mustafa Amarkidi

Den nya akutmottagningen är ganska liten, men avlastar övriga mottagningsrum på ett viktigt sätt. Det är fullt med folk runt om på sjukhusområdet, mellan alla byggnaderna. Men i ena hörnet av området finns en liten trädgård där patienter och medföljande sitter i gräset i skuggan av träden och väntar. De snöklädda bergen i horisonten, popcornförsäljaren vid grinden, personalens stolthet över framstegen på sjukhuset – allt får en annan innebörd när sjukhuschefen Muhammadullah Dauran torrt konstaterar att några fönster i akutmottagningen måste målas över, för att försvåra för militär och beväpnade grupper att se in och skjuta mot patienter som de misstänker är deras fiender…

Säkerheten på sjukhus och kliniker i Afghanistan är ett ständigt problem. Ibland hamnar de av misstag i våldets närhet – som när sjukhuset i Maidan Shahr fick omfattande skador av en bomb mot en intilliggande militärförläggning. Men minst lika ofta attackeras de, och personalen, av någon av aktörerna i konflikten i Afghanistan – det kan handla om att byggnader genomsöks, personal misshandlas och förhörs, lokalerna används som förhörsutrymme. Ambulanser attackeras, sjukvårdspersonal hotas och kidnappas. Problemet är enligt FN växande. Under 2015 uppger FN att 20 sjukvårdspersonal dödades, 43 skadades och 66 kidnappades. Och mörkertalen är säkert betydande.

Respekten för de humanitära principerna har eroderat.

Senast SAK drabbades allvarligt var när två patienter och en underårig släkting fördes bort av afghanska specialstyrkor inom polisen. Personalen behandlades mycket bryskt. Kliniken, inklusive de områden där barnmorskan bor, genomsöktes. De tre som förts bort dödades sedan i en annan del av byn.

Detta är självklart mycket allvarligt.

Sjukvård ska värnas, även i konfliktområden. Att kunna ge sjuka och skadade vård är grundläggande. I detta fall vet vi dessutom att internationella trupper fanns med i bakgrunden av operationen, som ”stöd” för afghanerna.

Kontoret i Kunduz öppnar igen – men vi lever med osäkerheten

Jag har just fått höra en riktigt god nyhet: SAK:s kontor i staden Kunduz öppnade igen i söndags. Vi har hållit det stängt sedan i slutet av september, då talibanerna intog staden. I går började cheferna arbeta för att skaffa sig överblick över läget, och om ett par dagar kan förhoppningsvis hela personalstyrkan vara på plats. Därmed kan vi fortsätta arbetet med att utveckla våra skolor och vår verksamhet för personer med fuktionsnedsättning.

I Kunduz återgår livet långsamt till det normala. Marknader och affärer har öppnat igen, och folk vågar sig ut på gatorna. Men striderna har fått konsekvenser som kommer att bestå för lång tid framöver. Omkring 15 000 familjer har flytt området och slagit sig ner i andra delar av landet. Många av flyktingarna lever under mycket besvärliga förhållanden. Det osäkra läget i och runt Kunduz tror jag gör att många drar sig för att återvända. I pressen har jag sett representanter för kvinnoorganisationer som säger att de absolut inte kan tänka sig komma tillbaka till Kunduz, på grund av hotet från talibanerna.

Händelser av det här slaget leder också till en rädsla som kan sitta kvar länge. Föräldrar känner oro för att skicka sina barn till skolan. I ideella organisationer växer rädslan, och de kan få svårt att finna frivilliga och människor som vill arbeta för organisationen.

USA:s bombning av Läkare utan Gränsers sjukhus i Kunduz måste också få konsekvenser på sikt. Den händelsen behöver utredas öppet och ärligt av oberoende utredare, och utredningen måste leda fram till åtgärder som ökar tryggheten för humanitär personal i konfliktområden.

De skolor som SAK bedriver i närheten av staden Kunduz stängdes förstås när striderna inleddes. Men runt om kring i provinsen Kunduz höll våra skolor öppna som vanligt. Varje dag gick barnen till skolan trots de hemskheter som pågick inte långt därifrån. Det känns viktigt att berätta detta, eftersom jag kan tänka mig att när svenska tidningar innehåller svarta rubriker om dramatiska händelser i Afghanistan tror jag de flesta tänker att det inte kan vara möjligt att bedriva en meningsfull biståndsverksamhet. Men i skuggan av konflikten har flertalet afghaner en vardag där man arbetar, studerar, ordnar bröllop eller bygger på sitt hus. Och SAK:s biståndsprogram rullar på.

Samtidigt känner jag en oro i maggropen för att vi den närmaste tiden kommer att behöva ägna allt mer energi åt säkerhetsfrågor, och blir allt mer påverkade av konflikten.

Strax efter att talibanerna intagit Kunduz kom rykten att de skulle slå till mot den närbelägna staden Taloqan, där SAK har ett ännu större kontor och ännu mer omfattande verksamhet. Liknande information nådde också våra anställda på kontoret i Ghazni, i sydöstra delen av landet. Självfallet skapar den sortens rykten oro, och det kan vara svårt för våra anställda att fullt ut koncentrera sig på jobbet.

Även från avlägsna delar av landet kommer rapporter om stora och små incidenter som påverkar vår verksamhet. En av de senaste incidentrapporterna handlar om att vi provinsen i Wardak blivit tvungna att tillfälligt stänga en vårdcentral på grund av en konflikt mellan talibaner och regeringssidan. Talibanerna kräver att kliniken flyttas ungefär en kilometer till ett område de kontrollerar, medan de lokala myndigheterna vill ha den kvar inne i byns centrum. Personalen på vårdcentralen blir utsatt för påtryckningar och hot, och därför har vi valt att hålla kliniken stängd. Och ett antal människor blir därmed utan tillgång till sjukvård. En sådan händelse ger en bild av vardagen i ett konfliktområde.

Afghanistan behöver fred och för det krävs fortsatt stöd från omvärlden. FN:s kontor för humanitär hjälp larmar nu att de bara fått in hälften av de pengar som skulle behövas för insatserna i landet. Så får de verkligen inte vara. Världen, och Sverige, måste klara av att tänka framåt och inse de oerhörda konsekvenser en nedåtgående spiral i Aghanistan kan få. Vårt engagemang för Afghanistan ska vara långsiktigt och hållbart. SAK kommer att stanna så länge det behövs. Men vi måste förstås ha tillräckligt med resurser för att kunna bedriva ett meningsfullt arbete.

IS-ledare dödad av drönare i Afghanistan

Islamiska staten (IS) expanderar över världen. Även i Afghanistan kommer det allt fler rapporter om att rörelsen har fått fotfäste.
I januari i år kungjorde Islamiska staten officiellt att de är etablerade i området och utsåg en guvernör. Strax innan hade en video visats där både afghanska och pakistanska f d talibanledare erkände sig lojala till IS. Det rapporteras också om mindre grupper i ett flertal provinser, bland annat Helmand, Farah, Kunar och Nangahar. Och att de växer för varje månad. Så visst finns det ett embryo till IS i landet.
I Helmand deklarerade sig den tidigare talibanledaren Rauf Khadem som IS-ledare. Khadem har tillbringat sex år på Guantanamo-fängelset och där kommit i kontakt med salafismen, den inriktning inom islam som IS erkänner sig till. Efter återkomsten till Afghanistan har han ansetts alltför extrem, och förklarats vara persona non grata av sina ledare inom talibanrörelsen. Även flera av de andra, ganska få, afghanska talibanerna som sagt sig stödja IS har av olika anledningar hamnat i konflikt med ledarna inom talibanrörelsen. Att ansluta sig till IS kan vara ett försök att få en ny bas för sin verksamhet, snarare än att de ideologiskt ligger nära IS. Rauf Khadem dödades i en amerikansk drönarattack den 9 februari.
Många ifrågasätter styrkan och hängivenheten hos de talibaner som sagt sig vara lojala till IS, liksom möjligheterna för rörelsen att växa sig stark i landet. Den afghanska regeringen har länge tonat ner IS närvaro i Afghanistan och deras möjligheter att växa sig starka. Dock har president Ashraf Ghani nu börjat prata öppet om det han ser som ett verkligt hot.
Talibanrörelsen i södra Afghanistan är fientligt inställda till IS, av religiösa, etniska och nationalistiska skäl. De ser snarare IS som en konkurrent. Även ekonomiskt är IS ett hot mot talibanrörelserna – talibanerna finansierar mycket av sin verksamhet via droghandeln, och de är rädda att IS antingen ska förbjuda opiumodling eller vilja överta handeln och själva lägga beslag på pengarna.
Men bland talibanledare på lokal nivå, som känner sig illa behandlade och missförstådda av sin egen ledning, finns en grogrund för IS-lojala grupper.
För dig som vill läsa en betydligt mer detaljerad redogörelse för situationen kan jag tipsa om Borhan Osmans text från Afghanistan Analyst Network.