Kategoriarkiv: Presidentvalet 2014

Ministerlistan ett sorgligt skämt

– Jag förstår inte vad som tagit åt honom! Listan var ju ett skämt!

Nancy Dupree skräder inte orden när hon beskriver Afghanistans president Ashraf Ghani och det förslag till ministrar han presenterade för några veckor sedan.

– Han lovade att tillsättningar ska ske utifrån meriter. Men de ministrar han presenterade kunde ju ingenting! Hade ingen erfarenhet! Det var som om han skrapat ihop resterna från en god middag och lämnat över till parlamentet!

Ett presidentval i Afghanistan är en komplicerad affär på många sätt. Den som ger sitt stöd till en kandidat förväntar sig något i gengäld – kanske en ministerpost, ett jobb i presidentpalatset eller några eftertraktade tillstånd. Lojaliteterna bygger på traditioner, etnicitet, men också på utsikter om en ljusare framtid.

I det senaste presidentvalet försökte nog Ashraf Ghani hålla kraven om återgäldande ifrån sig. Den anda kandidaten, och numera en slags premiärminister, Abdullah Abdullah tror Nancy Dupree var mer frikostig med löften. Och nu ska han betala tillbaks.

Ministerförslagen presenterades för parlamentet, som ska godkänna varje kandidat. Det brukar vara en långdragen och plågsam process. Så även denna gång. Ett fåtal ministrar godkändes i första omgången. Nancy Dupree menar att det var krigsherrarnas hämnd för att de till stor del lämnats utan ministerposter och inflytande i regeringen.

En ny lista ska presenteras när parlamentet samlas efter sitt vinterlov som just pågår. Kanske går det bättre då, så att regeringen kan börja fatta beslut och agera, efter nästan ett helt år av val, avvaktan, konflikter och dränering av resurser. Allt fler rika afghaner har lämnat landet, skaffat sig en lägenhet i Dubai och avvaktar för att se vart vinden blåser. Och under tiden sjunker det läckande skeppet allt djupare….

Ashraf Ghani själv är energisk, reser världen runt, besöker sjukhus och arkeologiska utgrävningar på hemmaplan, utfärdar dekret och skäller på korrupta statstjänstemän. Hans vilja att förändra är det ingen som ifrågasätter. Inte heller hans teoretiska kunskap om hur det skulle kunna ske. Men däremot tvivlar många på att han är tillräckligt mycket politiker för att kunna navigera mellan lojaliteter, allianser och kompromisser.

– Ashraf Ghani fick många röster i valet just för att han inte är en utpräglad politiker – han ses som kunnig och ärlig. Men det räcker kanske inte, säger Nancy Dupree och skakar på huvudet. Och vad Abdullah Abdullah har för sig vet ingen riktigt. Han syns nästan inte till, uttalar sig sällan i medierna. Kanske han bygger sina nätverk och sitt stöd, bidar sin tid för att kunna ta över makten helt och hållet så småningom…..

Lugna gatan i Kabul skapar funderingar

Det är lugnt i Kabul. Nästan overkligt lugnt. Efter några veckor med dagliga bombdåd och attacker är det som om någon har lagt locket på.

Alla funderar på vad som hände de två veckor när staden skakades av dagliga attacker. Var det talibanerna som ville sända signaler till den afghanska regeringen, våld som påtryckning för att inleda fredsförhandlingar? Ville de visa sin styrka när presidenten Ashraf Ghani besökte NATO och träffade de internationella givarna i London, visa sitt motstånd mot fortsatt internationell och amerikansk närvaro?  Eller – den förklaring många afghaner gärna tar till – var det pakistanska ISI som varnade Ghani för att gå för nära i relationen till Indien. Eller ville någon helt enkelt använda sina förråd av sprängämnen innan vintern kom?

Och varför är det nu plötsligt så lugnt? Tog sprängämnena slut? Var den ”cell” som polisen i Kabul sa sig ha sprängt för ungefär en vecka sedan verkligen källan till alla dessa dåd? Eller pågår det samtal om en överenskommelse och en slags vapenvila har utlysts? För det är inte bara i Kabul det är lugnt. Vanligtvis strömmar det in meddeladen om bomber och strider runt om i landet – just nu är det bara ett fåtal varje dag.

Extra lugnt blir det i Kabul eftersom många väljer att lämna sina bilar hemma, av rädsla för att deras olagliga fordon ska upptäckas i alla de vägspärrar som upprättats. Vanligtvis är de många – nu är de ännu fler, och trafikstockningarna färre.

2014 har länge beskrivits som den stora omställningens år i Afghanistan.

De utländska militära styrkorna drar sig tillbaks. För ett år sedan fanns ungefär 130 000 utländska soldater i landet, vid årets slut räknas det vara 12 000. Afghanska polisen och militären har tagit över allt mer av ansvaret för säkerheten, och enligt Ashraf Ghani har de klarat det bra – landet har inte hamnat i kaos. Å andra sidan har väpnade grupper lagt allt fler områden under sig.

Den politiska övergången har också tagit steg. Trots fusk, osämja och en extremt långdragen valprocess, har en ny president installerats. En kompromiss mellan de två återstående presidentkandidaterna  förhandlades fram, och enligt vissa bedömare fungerar de ganska bra tillsammans, den känslosamma och energiska Ashraf Ghani och den mer tillbakadragna och slipade Abdullah Abdullah. Men utnämningar av ministrar dröjer, och andra talar om dödläge.

Det område som idag framstår som det största problemet är ekonomin. De enorma mängder pengar som har flutit in i Afghanistan, framför allt genom kriget, har förvrängt den afghanska ekonomin. Prisnivån ligger idag dubbelt så högt som i Pakistan, vilket gör det nästan omöjligt för Afghanska företag att exportera. Tillväxten, som under  de tio åren efter talibanernas fall låg på i genomsnitt 9 procent, har fallit dramatiskt och beräknas i år bli bara några procent. När biståndsgivare, konstruktionsföretag och militärer drar sig undan, försvinner många tusentals jobb, samtidigt som stora grupper ungdomar lämnar skolan och söker arbete. Arbetslösheten skjuter i höjden.

Och trots alla dessa enorma summor pengar som ”satsats på Afghanistan” (vissa beräkningar pekar på upp emot 30 000 dollar/afghan sedan 2001) biter sig fattigdomen kvar. Visst har såväl sjukvård som utbildning förbättrats, men sanningen är den att mycket av pengarna gått till lägenheter i Dubai och ner i ett fåtal afghaners fickor. Och det mesta har faktiskt hamnat i fickorna på företag i USA och Europa.

Hur illa det har varit, hur alla dessa pengar och vapen har förvridit det Afghanska samhället, kan ni läsa om i boken ”No god men among the living” av journalisten och författaren Anand Gopal. Boken är en lågmäld, men samtidigt ursinnig, beskrivning av hur vapen, makt och pengar från omvärlden har använts för att slå sönder det afghanska samhället. Och hur hämndlystna afghaner har gjort sitt bästa för att bidra till förödelsen.

Det är en deprimerande uppgörelse med de 13 senaste åren i Afghanistan. Men viktig att läsa för att förstå var landet befinner sig idag.

Presidentens nattliga besök sprider hopp

Hoppet sägs vara det sista som överger människan. Och nu har hoppet tänts hos kabulborna igen. Denna gång i form av nya presidenten Ashraf Ghani. Efter ett halvårs väntan, oro och handlingsförlamning är förväntningarna stora på att saker – och bra saker – äntligen ska börja ske.

Berättelserna om Ashraf Ghanis första månad som president är närmast Robin Hood-liknande. Det talas om ett nattligt besök på en polispostering, hur han kommit dit, frågat efter befälhavaren, fått vänta i en och en halv timme, inte givit upp trots den sena timmen och till slut rasande avskedat polismannen.

Det talas om besöket på ett av de större sjukhusen, hur han bett att få tala med de läkare som skulle vara i tjänst, men som inte var där, och hur han skällt ut dem när de kom.

Det talas om besöket i häktet, hur han talat med fångarna, lyssnat till deras berättelser om hur illa de behandlats, lovat förändring.

En president som likt en hemlig agent åker runt för att göra nedslag i den verklighet av korruption, rättsosäkerhet och fusk som är kabulbornas vardag. Som säger att detta inte kan fortsätta, inte får fortsätta.

Även om det kan tycka nästan lite larvigt (vad kan ett besök på en enstaka polispostering ändra?), så ska symboliken inte underskattas. Ashraf Ghani är en man som ställer sig på de vanliga mäniskornas sida. Som trots alla möten, förhandlingar och konferenser tar sig tid att besöka ”verkligheten”. Och signalerna uppges ha gått hem: det sägs att det redan har blivit lättare att förnya sitt körkort utan att betala alltför många mutor. Korruption är inte riktigt lika ok längre.

Ashraf Ghani har också agerat på ett annat plan. Han har utfärdat ett dekret om att gå vidare i utredningen om Kabul Bank, banken som höll på att kollapsa 2010 på grund av enorm korruption och förskingring på högsta politiska nivå. Han har krävt snabba och genomgripande förändringar inom åklagarmyndigheten. Han har signalerat att guvernörerna ute i provinserna sitter löst och inte ska räkna med att få fortsatt förtroende.

Signalerna är som sagt tydliga. Att få bort korruption och maktmissbruk, öka rättsäkerheten och skatteintäkterna, står högt på den nya presidentens önskelista. Frågan är om han lyckas åstadkomma några förändringar i verkligheten – motståndet kommer vara benhårt, alldeles för många har alldeles för mycket att förlora i form av makt och pengar.

Som någon sa – det största hotet mot Ashraf Ghani kommer inte från talibanerna utan från krafter betydligt närmare, som ser sina privilegier hotade.

Magplask-känsla efter presidentinstallationen

afghanistan-governmentSå har då Afghanistan fått en ny president. I måndags svors Ashraf Ghani in, och utnämnde samtidigt sin rival Abdullah Abdullah till en slags premiärminister.

Känslan är väl lite som efter ett magplask.

Man har nått målet (vattenytan), men med en svidande känsla av att något gick allvarligt fel.

Kanske fanns det inga alternativ, kanske var det nödvändigt med denna kompromiss. Flera starka och kloka personer inom det civila samhället menar det. Och många afghaner tycker att det är skönt att det osäkra läget som plågat landet under nästan ett halvår nu är över.

Men priset har varit högt.

– Ett valmaskineri som har havererat totalt. Efter att valkommissionen gått ut och sagt att mycket av fusket i valet genomfördes av dess egna anställda är förtroendet obefintligt. Att reformera valsystemet är en del av det avtal Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah skrivit under.

– En gnagande känsla av att demokrati mest är ett skådespel. Alla de som stod och väntade i regnet på att få rösta, som riskerade att få ett finger avhugget – de frågar sig om det var värt det. I slutändan var det ju inte deras röster som avgjorde vem som skulle bli ny president, utan ett utdraget förhandlingsspel mellan redan kända maktgrupperingar.

– En säkerhetssituation som stadigt förvärrats. På flera platser i landet har beväpnade grupper genomfört välorganiserade och kraftfulla offensiver. Militär och polis har försökt stå emot i vissa fall, i andra helt enkelt gått över till den starkare parten.

– En ekonomi som får den mest optimistiska att sova oroligt om natten. Statens inkomster är långt under prognos och arbetslösheten har ökat dramatiskt när investeringarna minskar och de utländska trupperna (pengar och arbetstillfällen) lämnar landet.

Men nu finns alltså en president på plats. Ashraf Ghani har gått ut kraftfullt de första dagarna, talat tydligt om behovet av att bekämpa korruptionen och att öka andelen kvinnor på höga positioner. Han har redan skrivit under det bilaterala avtalet med USA som reglerar USAs framtida militära närvaro. Frågan är om han ska lyckas genomföra den ambitiösa reformagenda han utlovat, eller om han och regeringen fastnar i maktkamper.

Och kanske, kanske är den nya regeringen ändå ett steg framåt – det är ju trots allt första gången i modern tid som Afghanistan genomfört ett fredligt maktskifte.

Massoud Day – och sedan?

Idag är det helgdag i Afghanistan. Massoud day. Den firas till ära av Ahmad Shah Massoud, militär ledare för Norra Alliansen, som stred mot Sovjetunionen under 1980-talet och deltog i  en av inbördeskriget i Afghanistan på 1990-talet. Han mördades av al-Qaida i det första självmordsattentatet i Afghanistan, den 9 september 2001, bara två dagar innan attackerna  i New York. Idag finns hans bild uppsatt på många ställen runt om i Kabul, en rondell har fått hans namn – och han har en särskild helgdag. För delar av Afghanistans befolkning är han en martyr, en hjälte.

På sätt och vis är det symboliskt att denna dag äger rum precis innan resultatet i presidentvalet offentliggörs. Besked om vem som vunnit valet ska komma någon av de närmaste dagarna, enligt valkommissionen.

Det är de grupper som är kopplade till Norra alliansen som väntas förlora, som med smal marginal blir snuvade på alla höga positioner, alla resurser, allt inflytande. Presidentkandidaten Abdullah Abdullah – en gång vän och rådgivare till Massoud – vann visserligen första valomgången, men hans rival Ashraf Ghani fick enligt preliminära siffror flest röster i den andra. Nu har rösterna räknats om, men ingen förväntar sig egentligen annat än att Ashraf Ghani ska utses av valkommissionen till segrare.

Igår höll Abdullah Abdullah presskonferens och meddelade att hans team inte kommer acceptera valresultatet eftersom han menar att det bygger på valfusk. Han sa också att samtalen med Ashraf Ghani om en maktdelning inom den kommande regeringen inte gett några resultat.

Dödläge. Tonen är hård. Viljan till försoning verkar liten. Inte ens USAs president Barack Obama lyckas längre få de två kandidaterna att tala med varandra.

Igår kväll åkte unga män med Norra Alliansens flagga omkring på Kabuls gator. Idag avvaktar alla och ser vad som ska hända framåt eftermiddagen – demonstrationer, oroligheter? Abdullah Abdullah har manat till lugn, men det är inte alltid lätt att gjuta vågor på känslorna när mycket står på spel.

Några spännande dagar väntar Afghanistan.

Afghanistan håller andan

Kabul väntar. Biståndsarbetare evakueras från de norra delarna av landet. Demonstrationer förbereds.

Inom de närmaste dagarna kommer besked om vem som blir Afghanistans nästa president, sägs det.

Men efter nästan två och en halv månader av anklagelser, bojkotter, förhandlingar, sammanbrott och ständigt nya datum för ett besked,  är det ingen som vet vad de ska tro. Kommer det ett besked den 10 september som ryktena säger. Eller blir det nya turer?

Under ibland tumultartade omständigheter har alla röster räknats om. Parallellt har de två kandidaterna, Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah, förhandlat om formerna för en ny regering. Det har talats om en National Unity Government, med en nyinrättad position som en slags premiärminister, för att båda kandidaterna ska få inflytande. Samtalen har brutit ihop gång på gång.

Kabulborna är irriterade. Uppgivna. ”Heartbroken”, som en av dem uttryckte det. Förhoppningarna var stora efter den första valomgången i april. Folk strömmade till valurnorna. Valrörelsen hade varit intressant och tonen hyfsad. Få påhopp med etniska förtecken. Sakliga debatter i media.

Inför den andra omgången hårdnade tonen, etniska motsättningar kom i dagen, kohandel inleddes om röster i utbyte mot favörer – allt återgick till det vanliga, tyckte en del.

Och efter de senaste månadernas kalabalik har hoppet om en gryende demokratisk utveckling för landet, en utveckling där afghanerna själva styr sitt land mot en bättre framtid, sjunkit ihop som en pysande ballong.

”Det är oansvarigt av dem. Här gick vi till vallokalerna med risken för våra egna liv, vi kunde få fingrarna avhuggna, och så kan de inte komma överens utan försätter hela landet i ett dödläge”.

”Vad ska vi göra nu? Vi kan inte fly till Pakistan, för där är det kaos. Iran vill inte ha afghaner. Vi är instängda här.”

Det värsta scenariot är om den afghanska armén, med starka kopplingar till Norra Alliansen och Abdullah Abdullah, inte accepterar valresultatet om Ashraf Ghani får en majoritet av rösterna. Då kan det bli en våldsam utveckling. Och mer våld är verkligen inte vad Afghanistan behöver.

De flesta förväntar sig att Ashraf Ghani, kolerisk före detta finansminister med bakgrund inom Världsbanken, ska utgå med seger. De preliminära resultat som kungjordes redan i juni, gav honom en majoritet av rösterna. Det var efter det beskedet som Abdullah Abdullah valde att bojkotta valprocessen med hänvisning till utbrett fusk.

Men kanske, kanske finns en ljusning i sikte. På torsdagkvällen visade de två kandidaterna upp sig, leende och till synes överens. Syftet var att lugna NATO-ledarna, som samlats för att bland annat diskutera framtida stöd till Afghanistan, stöd som landet verkligen behöver. Om enigheten håller över natten återstår att se.

Får och fusk i valets kölvatten

Det är spända dagar i Afghanistan. Valprocessen har bojkottats två gånger av presidentkandidaten Abdullah Abdullah. Han anklagar den statliga valkommissionen för att ha deltagit i fusk som gynnat den andra kandidaten, Ashraf Ghani.

För några dagar sedan offentliggjorde Abdullah Abdullahs medarbetare inspelningar som de påstår visar att en av kommissionens ledande tjänstemän uppmanar medarbetare att ”fylla fåren”, ett kodord för att fylla valurnorna med falska valsedlar. Kommissionen tillbakavisade anklagelserna, men den utpekade tjänstemannen avgick några dagar senare. Abdullah Abdullah var med på valtåget igen – under några dagar. Nu har kommissionen tillbakavisat andra klagomål som Abdullah Abdullah framfört – och han har återigen deklarerat att han inte har förtroende för kommissionen.

Ett dödläge, alltså. Som i värsta fall kan innebära att Afghanistan hamnar i fördjupade konflikter mellan pashtuner (den största folkgruppen, där Ashraf Ghani har starkast stöd) och andra grupper som framför allt finns i de norra delarna av landet (där Abdullah Abdullah har starkast stöd).

Ingen hävdar att valet i Afghanistan är fritt från fusk. Frågan är snarare om fusket är så utbrett och ensidigt att det blir avgörande för vem som blir landets nästa president. Direkt efter valdagen den 14 juni presenterades opinionsundersökningar som pekade på att Ashraf Ghani får en knapp majoritet. Om detta skulle vara riktigt innebär det en scenförändring jämfört med första valomgången. Då fick Ashraf Ghani endast 32 procent av rösterna, Abdullah Abdullah 45 procent.

Tusentals anmälningar om fusk har lämnats in till en särskild kommission för granskning. Abdullah Abdullah har bland annat ifrågasatt det höga valdeltagandet, och menar att falska röstsedlar driver upp siffrorna och ger en felaktig bild av deltagandet. Högt valdeltagande, till och med högre än i först valomgången, har rapporterats från flera provinser med stor andel pashtuner, bl a Paktia, Khost och Paktika. I dessa provinser kunde allvarligt fusk påvisas vid förra presidentvalet, något som Abdullah Abdullah har hänvisat till.

Men alla är inte övertygade om att det bara handlar om fusk (öven om det med säkerhet också förekommit). Den välrenommerade analysgruppen AAN har tittat närmare på valdeltagandet i just dessa provinser. De var på plats under valdagen och menar att fler än tidigare deltog i valet. Även många kvinnor röstade. Observationerna har bekräftats av journalister och andra observatörer.

Anledningen sägs vara en bred överenskommelse mellan grupperna i området, snarast en generell order, om att gå och rösta – och rösta på Ashraf Ghani. Bakgrunden till denna mobilisering är att regionen känt sig underrepresenterat i den nuvarande regeringen, sidsteppade av andra krafter i dagens Afghanistan. Nu finns hoppet om att Ashraf Ghani ska kunna ge dem mer inflytande och resurser. Huruvida det är denna mobilisering, eller ett utbrett fusk, som lett till det höga valdeltagandet och troligtvis många röster till Ashraf Ghani, det återstår att se – om vi någonsin får ett entydigt svar.

Valkommissionen har sagt att den ska offentliggöra ett första preliminärt valresultat den 2 juli. Fram till dess kan mycket hända. Tyvärr ser läget mörkt ut idag, men förhoppningsvis kommer både Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani ta så mycket ansvar att Afghanistan kan finna en fredlig väg att få en ny president och regering. Annars kommer alla de väljare som sett valet den 14 juni som en möjlighet för afghanerna att själva välja en väg in i framtiden att bli besvikna – och svikna. Och Afghanistan riskerar att kastas in i nya konflikter och kanske till och med våldsamheter.