Kategoriarkiv: Kvinnors situation

Jag vet att hon redan gjort mer skillnad än vad en människa kan förväntas göra

Häromdagen träffade jag en av de där afghanska kvinnorna, som både får mitt hjärta att svälla av beundran och samtidigt gå i kras av sorg och ilska.

Hon är en mycket modig kvinna.

Under många år har hon trotsat familj, samhälle, normer. Som liten var hon envis, en del skulle säkert kallat henne för en besvärlig unge. Hon studerade, träffade en man och blev kär. Hon – och han – gifte sig av kärlek, något mycket ovanligt i Afghanistan. Familjerna var helt emot deras giftermål, och kampen har varit lång.

Idag har de fyra barn. Hon arbetar med jämställdhetsfrågor. Hon går ut utan att täcka ansiktet, en av mycket få kvinnor i den lilla staden som gör det.

Hon fortsätter kämpa för att få leva ett liv som hon tycker att en kvinna har rätt till.

Jag beundrar hennes mod, envishet och klarsyn.

Men kampen har också börjat ta ut sin rätt. Jag kan se det i hennes ansikte, höra det på rösten, känna det på stämningen i vårt samtal.

– Ingenting har hänt, säger hon.  Det går inte framåt. Kvinnor förtrycks lika mycket idag som för 15 år sedan.

– Vi har gjort fel. Vi skapar nya problem, nya konflikter. Jag vet inte vad jag ska göra nu.

Att behöva kämpa både mot familj och samhälle, att känna sig nästan ensam i sin kamp.

Att inte orka lika mycket hela tiden.

Att tvivla.

Jag försöker trösta och ingjuta lite mod, även om jag vet att det är lätt för mig att vara käck och optimistisk, som snart åker hem till ett av världens mest jämställda länder. Jag säger att alla behöver lite vila från kampen då och då. Att hon, och alla andra kvinnor som för samma kamp, har uppnått mycket – allt fler kvinnor arbetar och får egna inkomster, allt fler flickor studerar, kvinnor är både ministrar och ambassadörer. Listan kan göras längre.

Men i vardagen, mitt emellan hotfulla bröder och trakasserande chefer, är det en klen tröst.

Vi avslutar våra glassar, kramar om varandra och jag åker iväg i bilen. Jag hoppas att hon orkar vidare. Om inte, så vet jag att hon redan gjort mer skillnad i denna värld än vad en människa kan förväntas göra. Jag hoppas att hon inser det också.

Nytt år, nya möjligheter

Idag är det första dagen på 2016. Egentligen betyder det inte så mycket – livet och skeendena fortsätter och bryr sig väl inte så mycket om att det är vad vi kallar ett nytt år. I Afghanistan betyder det ännu mindre, där firades det islamiska nyåret i mitten på oktober.

Men likafullt är det en möjlighet att reflektera över det som varit och att blicka framåt, att få perspektiv.

Häromdagen lyssnade jag till Hans Roslings Vinter i P1-program. Det kändes självklart fint att han inleder sitt program med att uppmärksamma Afghanistan och att han tycker att Svenska Afghanistankommittén är en envis och professionell organisation som hjälper där behoven är som störst. Men allra bäst känns det för mig att han ser de framsteg som gjorts i Afghanistan sedan 2001, och att han ser möjligheter framåt, mot fred och utveckling.

Under 2015 har det varit en hel del diskussion om vad som egentligen har uppnåtts i Afghanistan sedan 2001. Sida anordnade ett seminarium med den slarviga titeln ”13 years in Afghanistan – so what?” (jag undrar vad de afghaner som riskerat sina liv för de framsteg för demokrati och kvinnors rättigheter som trots allt gjorts tycker om en sådan fråga…) och målade en mycket mörk bild av utvecklingen i landet.

Men allt beror som bekant på om man tycker att glaset är halvfullt eller halvtomt.

Fattigdomen i Afghanistan är oacceptabelt stor, och andelen afghaner som lever under fattigdomsnivån har inte minskat de senaste sju-åtta åren. Tittar vi däremot inom det sociala området har stora framsteg skett inom hälsovård, utbildning, sanitet och rent vatten, med hjälp av internationellt bistånd. Även andra områden har utvecklats mycket positivt – en fri media, kvinnlig representation i parlamentet och provinsråd, ett civilt samhälle som protesterar när friheter inskränks.

Ibland slås jag av den naivitet som jag tycker präglade många internationella bedömare direkt efter att talibanerna tvingades bort från Kabul. Det var precis som att Afghanistan var ett vitt blad och nu kunde utländska kännare och militärer komma och skapa det samhälle de ville. Så enkelt var det naturligtvis inte. Redan då hade afghanerna 20 års krig i kropp och tankar, landet var fullt av vapen och grannländerna och stormakterna hade investerat alldeles för mycket pengar och prestige i sitt stöd till olika grupper för att sluta bidra till konflikterna.

Samma naivitet kan jag känna av idag – tanken att Afghanistan efter 15 år ska gå från ett läge där det mesta var raserat, till att vara en fungerande stat som kan garantera sina invånare mat, hälsa och utbildning. Tänk er om Sverige, dessutom med ett krig som pågår, ska öka antalet barn i skolan med 800 procent – det skulle inte göras i en handvändning. Det krävs långsiktighet, uthållighet och tålamod att bygga ett samhälle som möjliggör förtroende mellan grupper och individer och en stat som kan leverera samhällstjänster på ett effektivt sätt. Det gäller att ta vara på det som går framåt och bygga vidare på det.

Samtidigt kan vi inte blunda för den korruption som så hårt drabbar de allra mest utsatta i landet. Den växande ojämlikheten i Afghanistan beror delvis på att vissa roffar åt sig av de knappa resurser som finns, mycket förs utomlands, som en del av den svarta och illegala ekonomin. Landsbygdsbefolkningen, som utgör 70 procent av befolkningen, får väldigt lite del av de knappa resurser som fördelas via staten. Vi kan inte heller blunda för oförmågan att kompromissa och hitta lösningar som kommer alla afghaner till gagn, oavsett etnicitet, klass och religion. Här har de afghaner som har resurser – i form av vapen, pengar och politiskt inflytande – ett stort ansvar. Men också de utländska krafter som underblåser konflikter och vill ha del av vinsterna från opiumhandeln eller få inflytande på annat sätt.

Så om 2015 varit ett år med stora mörka moln – en alltför handlingsförlamad regering, en intensifierad konflikt och en ekonomi i fall – hoppas jag i sann Hans Rosling-anda att 2016 blir ett år då reella fredssamtal inleds, president Ashraf Ghani och chefsminister Abdullah Abdullah drar åt samma håll, Pakistan börjar bidra till fred i Afghanistan och den afghanska ekonomin får en rejäl skjuts framåt.

Och att alla de afghanska kvinnor och män som för en ojämn kamp för fred, kvinnors rättigheter, en fri media och en jämlik utveckling orkar fortsätta sitt arbete.

Barnmorskor för fred

För en tidIMG_1866 sedan deltog jag i ett seminarium där barnmorskor i Afghanistan fick diskutera hur de ska förhålla sig till allt våld de möter, och kunna bidra till fred.

Många av de barnmorskor SAK utbildar och anställer arbetar ute på landsbygden, där våldet i form av beväpnade grupper, regeringens soldater och barn- och kvinnomisshandel är en del av vardagen. Dessutom utsätts de själva för hot och våld, eftersom de utmanar normer – kvinnor som arbetar, som i en professionell roll – och i en situation som ligger nära såväl livet som döden lätt hamnar i skottgluggen för upprörda känslor och för omvärldens fördomar.

De berättade för varandra om vad de utsatts för – hur de stoppats och hotats. kidnappats, baktalats. Och de resonerade om hur de kan skydda sig själva, stötta varandra och stötta de kvinnor de möter.

Den insats de gör – pionjärer både som kvinnor och professionella inom sjukvården – är ogripbart viktig.

En av dem – Dr Khadija – delade också med sig av en dikt som hon skrivit själv, och som jag nu vidareförmedlar till er. Tänk på Dr Khadija då och då, skänk henne en tanke i hennes dagliga kamp för ett bättre liv för afghanska kvinnor, barn och familjer. Jag har sagt att vi tänker på henne och hennes kollegor, och det stärker henne, säger hon.

My merciful Allah

I wish that the red colour would change to white colour

I wish that the dry desert would change to green grass

I wish that bombs change to flowers

I wish that jails would change to schools

I wish that gun factories would change to wheat farms

I wish that army airplanes would change to children’s kites

I wish that bullets would change to pens

I wish that the fighting projects would change to development projects

I wish that negative thoughts would change to positive thoughts

I wish that killing would change to natural deaths

I wish that close doors would change to open doors

I wish that dirty hearts would change to clean hearts

I wish that close bodies would change to close hearts

I wish that enemies would change to friends

I wish that silent cries would change to client’s smile

I wish my that my dreams would change to reality

Thanks from God, wishes do not have limitation

Khadija Safi September 2013

Sprängkraften i barnmorskors arbete

Efter talibanernas fall var bristen på barnmorskor skriande i Afghanistan. Mödradödligheten var skämmande hög, spädbarnsdödligheten likaså.

Idag är situationen något bättre. Skolor för barnmorskor finns i de flesta provinser, och allt fler mödrar har möjlighet att få stöd under förlossningen.

Men många barnmorskor är nyutbildade, unga och i en väldigt utsatt situation. De jobbar ofta ensamma, långt ute på landsbygden, och ses dessutom med misstänksamhet av det omgivande samhället. Kvinnor som arbetar är ovanligt, särskilt ute på landet, kvinnor som är välutbildade ännu mer sällsynta. Och att förlossningar ska ske utanför hemmets skyddande väggar är inte alls en självklarhet, utan är något nytt, något som bryter invanda mönster och normer. En hel del av barnmorskornas arbete går ut på att bygga förtroende med ledarna och männen i de byar där de arbetar. Om de inte lyckas med det, gör misstag eller utsätts för ryktesspridning, kan deras situation bli direkt farlig.

– När jag var i Wardak för att följa upp vårt arbete träffade jag på en taliban som frågade varför jag var där. Jag berättade vad jag arbetade med, att jag var där för hans och hans frus skull. Han sa att han skulle döda mig om jag kom tillbaks till byn. Då sa jag till honom att då fick han göra det – men han kommer inte kunna skrämma mig att sluta med det jag gör, säger Mursal Musawi, verksamhetschef på det afghanska barnmorskeförbundet (AMA) i Kabul.

AMA

Ms. Mursal Musawi, Ms. Helai Gharshin, Ms Zahra och Mr. Abdul Sabeer Ahmadi

Hon berättar om ett annat tillfälle när en barnmorska på väg till en förlossning blev trakasserad, och hennes manlige följeslagare (ofta behöver kvinnor som rör sig utanför hemmet ha en man som ledsagare) misshandlad. Trots det som hänt fortsatte de till förlossningen, som blev komplicerad. Den födande kvinnan behövde blod, och släktingar kallades in. En av blodgivarna var samma man som tidigare hade försökt stoppa barnmorskan.

– När han insåg att vi hjälpte även honom och hans släktingar, och att vi räddat livet på hans kvinnliga släkting, bad han om ursäkt och sa att han skulle stötta vårt arbete.

Även inom sjukvården möter de kvinnliga barnmorskorna motstånd, från manliga läkare och sjukvårdare. Mycket arbete återstår, för att barnmorskornas jobb ska bli säkrare och deras roll och arbete accepterat och uppskattat.

I en sådan situation är det naturligtvis viktigt att kunna få stöd, diskutera problem och bli ännu bättre på sitt arbete.

Innovation är viktigt, även inom biståndet. Men det kan vara svårt att hitta finansiering för sådant som inte är beprövat. Därför stödjer SAK sedan några år framväxten av ett program där nyutbildade barnmorskor får stöd och råd av mer erfarna kolleger.

– Det här programmet är som ett ljus som tänds i mörkret, säger Mursal Musawi. Vi hoppas kunna starta i många fler provinser när det blir mer känt och andra givare vågar gå in med finansiering.

Under tre veckor kommer en mer erfaren kollega på besök, stöttar vid förlossningar och ger vidareutbildning. En annan viktig roll för mentorn är att föra samtal med byledare och andra med inflytande, för att förklara barnmorskornas roll och uppdrag. För de barnmorskor som arbetar i områden med mobiltäckning kan fortsatt stöd fås via mobiltelefon.

Idag bedriver AMA mentorprogrammet i sex provinser för nyutexaminerade barnmorskor, och barnmorskor som av olika anledningar har problem. I tre provinser görs det med stöd av SAK. Varje år omfattas 30 barnmorskor.

De barnmorskor som får mentorstöd är väldigt nöjda. Men det har varit svårt att hitta erfarna mentorer. Många av de mer erfarna barnmorskorna flyttar till städerna, och är ovilliga att bege sig ut i de osäkra områdena. Särskilt i Wardak har det varit problematiskt, men programmet fortsätter.

Nästa steg för AMA är att bygga upp resurscentra i de provinser där programmet är igång, med modeller, instrument och annat som behövs för att barnmorskorna ska kunna vidareutbilda sig. Så småningom hoppas de kunna sprida mentorprogrammet och etablera resurscentra i alla de provinser där AMA har verksamhet.

En ung kvinnas väg till röstlokalen

– Jag hade inte tänkt rösta – jag tyckte inte någon av kandidaterna var bra. Men så följde jag med mormor till röstlokalen. Och i kön stod en kvinna med ett 25 dagar gammalt barn och väntade för att få rösta. Hon tyckte det var så viktig. Sedan träffade jag min svägerska, och hon ville absolut gå och rösta. Så det slutade med att jag också letade fram mitt röstkort!

En ung kvinnlig kollega på Svenska Afghanistankommitténs kontor i Kabul berättar om sin väg till beslutet att faktiskt utnyttja sin rätt att påverka Afghanistans framtida politik.

Hon fortsätter:

– Och det är ju så, att om politikerna vet att vi kvinnor är tillräckligt många för att påverka utgången, då tror jag de kommer börja bry sig om kvinnornas situation mer.

Knappt 40% av rösterna i presidentvalet lades av kvinnor. Valet har på flera sätt visat att kvinnor, steg för steg, tillåts ta en lite större roll i det offentliga Afghanistan. En av de tre toppkandidaterna hade en kvinna på vicepresidentposten. En annan av de tre, Ashraf Ghani, framträdde på Internationella kvinnodagen då hans fru höll ett tal. Med tanke på att tidigare presidenten Karzai aldrig synts i offentliga sammanhang tillsammans med sin fru, så var det en viktig markering. Fler kvinnor än tidigare ställer upp i provinsvalen. De tre toppkandidaterna har försäkrat att kvinnors situation står högt upp på deras agenda, men om de tänker leva som de lär återstår att se.

Samtidigt är det här små framsteg i en väldigt svår situation. Kvinnor som ställt upp i provinsvalen har hotats. Kvoten av kvinnor i provinsförsamlingarna har minskat från 25% till 20%. Och på många håll i landet är motståndet kompakt mot kvinnor som politiska aktörer.

Och det är klart att det kommer ta tid att förändra i ett land där kvinnor för 15 år sedan inte ens fick gå utanför hemmet utan att ha en manlig följeslagare med sig.