Kategoriarkiv: Konflikt

Ambulans attackerad

img_4764Dr Afshar Safari ser omtumlad ut där han står framför SAKs kontor i Metharlam öster om Kabul. Ambulansen han satt i när den blev beskjuten har just bogserats in på området, med minst 30 kulhål i plåten. Han håller sina genomborrade anteckningsböcker under ena armen. Så nära var det.

Mitt besök i Metharlam den 29 september fick en annan karaktär än planerat. Redan när vi påbörjade den tre timmar långa och slingriga vägen genom passet mellan Kabul och Jalalabad fick vi meddelande om att något hänt. En ambulans med en sjuk kvinna på väg från en klinik i distriktet Dawlat Shah till sjukhuset i Metharlam hade beskjutits. Förhandlingar pågick om att låta ambulansen fortsätta till centralorten och sjukhuset.

Sedan hörde vi ingeimg_4761t på ett tag. Undrade hur det gick för kvinnan. Undrade hur det gick för vår personal.

Bakgrunden är att afghansk polis och Taliban drabbat samman i området. Nu trodde Taliban att SAK fraktade skadade poliser, och försökte stoppa transporten. En inte helt ovanlig situation, tyvärr.

Så småningom fick ambulansen åka vidare. Kvinnan, som förutom att vara sjuk hade träffats i halsen av ett skott, blev omhändertagen på sjukhuset. Hon överlevde. Dr Safari och ambulansföraren Malank klarade sig helskinnade, enligt dem själva tack vare att de gjorde som de lärt sig på SAKs säkerhetskurser – kasta sig ut ur bilen på den sida som var säkrast och huka bakom hjulen.

Varje vecka ställs hälsopersonalen i Lahman inför olika incidenter. Ibland är det beväpnade grupper som attackerar och på olika andra sätt sätter käpimg_4770par i hjulen, ibland är det den afghanska polisen och militären.

– De tycker inte att vi ska behandla skadade som kan vara från de beväpnade grupperna, men vi måste vara neutrala och behandla alla patienter som kommer till oss, säger Hafizullah Malang, som leder SAKs arbete med hälso- och sjukvård i provinsen.

När jag ber honom blicka tillbaks fem år och jämföra läget, säger han att säkerhetssituationen har blivit mycket sämre. Själv kan han inte besöka många av de kliniker SAK driver, eftersom han inte har skägg. Vissa områden kan bara de som kommer från orten och har förtroende från de som bor där besöka.

– När taliban känner till dem och vet vilka de är så fungerar det även i dessa områden. Människorna där har också rätt till hälsovård och sjukvård, så vi försöker hitta lösningar.

ambulansJag tänker att de risker de tar för att kunna förse sina medmänniskor med sjukvård och hälsovård är så stora, för stora. Jag tänker att jag är full av beundran för vår afghanska personal. Jag oroar mig ständigt för dem. Samtidigt är alternativen få i ett land som Afghanistan – mat för dagen, rätten till hälsovård, en sakta tillvänjning till en ökad våldsnivå – orsakerna är många till att de fortsätter trots riskerna. Och utan dem skulle de mest utsatta människorna på landsbygden lämnas utan vård när de blir sjuka.

Och jag tänker att parterna i konflikten i Afghanistan måste sluta attackera ambulanser, sluta ockupera kliniker, sluta hota barnmorskor och annan personal, sluta stjäla mediciner.

Dr Safari och ambulansföraren Malank är för mig hjältar, liksom så många andra afghaner som varje dag utsätter sig för risker, hot och umbäranden för att göra detta land till en bättre plats att leva.

Över 35 år av konflikt

afghanistan_nov_2014_2028

Foto: Malin Hoelstad

Drakarna flyger redan över Kabul, trots att det bara är februari. Vintern har varit varm, och alla oroar sig över att det ligger alldeles för lite snö uppe i bergen som omger staden. Den snö som ska smälta och förvandlas till vatten lagom till vårsådden och hjälpa grödorna att gro.

Kabulborna har mycket att oroa sig över just nu. Landet har fortfarande ingen försvarsminister, talibanerna kontrollerar mer och mer av landet och att staden Kunduz i norr föll till talibanerna i höstas har sänt chockvågor genom landet.

För att förstå hur stor oron är behöver vi gå tillbaks några decennier. Vi brukar säga att Afghanistan är ett land som har varit i konflikt och krig i nästan 40 år. Men hur ofta reflekterar vi över hur detta har påverkat människor, vilka minnen de har, hur oro och rädsla har satt bo i dem?

Att vara rädd för att det ska bli krig i Afghanistan är inte en obefogad oro, det är en upplevd verklighet.

Under 1980-talet härjade ett av historiens blodigaste krig i Afghanistan. Under de tio år Sovjetunionen ockuperade landet dödades mellan 900 000 och 1,5 miljoner afghaner, en del bedömare nämner siffror som 9 procent av befolkningen. 1989, när Sovjetunionen drog sig tillbaks, hade mer än en tredjedel av afghanerna flytt, 6,3 miljoner afghaner befann sig i grannländerna.

Under 90-talets inbördeskrig föröddes sedan stora delar av landet, kriget böljade fram och tillbaks, Kabul ödelades. En uppskattning är att 400 000 människor dödades under denna period. Ytterligare nästan en miljon flydde.

Och sedan kom talibanerna med sitt repressiva styre.

Många har vågat sig tillbaks till Afghanistan under de senaste 15 åren. De har velat skapa sig en framtid i landet. Och deras förmåga att tro och hoppas har många gånger förvånat mig.

Men nu har de tappat framtidstron. Det visar bland annat en stor undersökning som görs varje år av Asia Foundation. Optimismen om landets framtid har sjunkit till den lägsta på tio år. Oron för den personliga säkerheten är å andra sidan större. Säkerhetssituationen, arbetslösheten och korruptionen är de främsta orsakerna till den förlorade tilltron.

Här i Kabul är det många som vill tala om möjligheterna att lämna landet, om oron för vad som ska hända om de stannar kvar. Oron över att stanna och därmed fångas i fällan av ett krig, är naturligtvis en stark drivkraft att ge sig iväg. För hur ska en vuxen kunna försvara för sig själv och sina närmaste om de sedan får utstå liknande umbäranden och till och med död, som se senaste årtiondena för med sig till så många i landet? Hur ska de försvara att de inte tog möjlighet att ta det säkra före det osäkra och försöka fly?

Beskrivningarna från Afghanistan under Sovjets ockupation, inbördeskriget och talibantiden är alla fasaväckande. Det är dessa erfarenheter som bidrar till att många tar steget och lämnar det land de återvänt till och hoppats så mycket på. Ännu en gång blir afghanerna flyktingar, jagade iväg av våld och osäkerhet.

Kontoret i Kunduz öppnar igen – men vi lever med osäkerheten

Jag har just fått höra en riktigt god nyhet: SAK:s kontor i staden Kunduz öppnade igen i söndags. Vi har hållit det stängt sedan i slutet av september, då talibanerna intog staden. I går började cheferna arbeta för att skaffa sig överblick över läget, och om ett par dagar kan förhoppningsvis hela personalstyrkan vara på plats. Därmed kan vi fortsätta arbetet med att utveckla våra skolor och vår verksamhet för personer med fuktionsnedsättning.

I Kunduz återgår livet långsamt till det normala. Marknader och affärer har öppnat igen, och folk vågar sig ut på gatorna. Men striderna har fått konsekvenser som kommer att bestå för lång tid framöver. Omkring 15 000 familjer har flytt området och slagit sig ner i andra delar av landet. Många av flyktingarna lever under mycket besvärliga förhållanden. Det osäkra läget i och runt Kunduz tror jag gör att många drar sig för att återvända. I pressen har jag sett representanter för kvinnoorganisationer som säger att de absolut inte kan tänka sig komma tillbaka till Kunduz, på grund av hotet från talibanerna.

Händelser av det här slaget leder också till en rädsla som kan sitta kvar länge. Föräldrar känner oro för att skicka sina barn till skolan. I ideella organisationer växer rädslan, och de kan få svårt att finna frivilliga och människor som vill arbeta för organisationen.

USA:s bombning av Läkare utan Gränsers sjukhus i Kunduz måste också få konsekvenser på sikt. Den händelsen behöver utredas öppet och ärligt av oberoende utredare, och utredningen måste leda fram till åtgärder som ökar tryggheten för humanitär personal i konfliktområden.

De skolor som SAK bedriver i närheten av staden Kunduz stängdes förstås när striderna inleddes. Men runt om kring i provinsen Kunduz höll våra skolor öppna som vanligt. Varje dag gick barnen till skolan trots de hemskheter som pågick inte långt därifrån. Det känns viktigt att berätta detta, eftersom jag kan tänka mig att när svenska tidningar innehåller svarta rubriker om dramatiska händelser i Afghanistan tror jag de flesta tänker att det inte kan vara möjligt att bedriva en meningsfull biståndsverksamhet. Men i skuggan av konflikten har flertalet afghaner en vardag där man arbetar, studerar, ordnar bröllop eller bygger på sitt hus. Och SAK:s biståndsprogram rullar på.

Samtidigt känner jag en oro i maggropen för att vi den närmaste tiden kommer att behöva ägna allt mer energi åt säkerhetsfrågor, och blir allt mer påverkade av konflikten.

Strax efter att talibanerna intagit Kunduz kom rykten att de skulle slå till mot den närbelägna staden Taloqan, där SAK har ett ännu större kontor och ännu mer omfattande verksamhet. Liknande information nådde också våra anställda på kontoret i Ghazni, i sydöstra delen av landet. Självfallet skapar den sortens rykten oro, och det kan vara svårt för våra anställda att fullt ut koncentrera sig på jobbet.

Även från avlägsna delar av landet kommer rapporter om stora och små incidenter som påverkar vår verksamhet. En av de senaste incidentrapporterna handlar om att vi provinsen i Wardak blivit tvungna att tillfälligt stänga en vårdcentral på grund av en konflikt mellan talibaner och regeringssidan. Talibanerna kräver att kliniken flyttas ungefär en kilometer till ett område de kontrollerar, medan de lokala myndigheterna vill ha den kvar inne i byns centrum. Personalen på vårdcentralen blir utsatt för påtryckningar och hot, och därför har vi valt att hålla kliniken stängd. Och ett antal människor blir därmed utan tillgång till sjukvård. En sådan händelse ger en bild av vardagen i ett konfliktområde.

Afghanistan behöver fred och för det krävs fortsatt stöd från omvärlden. FN:s kontor för humanitär hjälp larmar nu att de bara fått in hälften av de pengar som skulle behövas för insatserna i landet. Så får de verkligen inte vara. Världen, och Sverige, måste klara av att tänka framåt och inse de oerhörda konsekvenser en nedåtgående spiral i Aghanistan kan få. Vårt engagemang för Afghanistan ska vara långsiktigt och hållbart. SAK kommer att stanna så länge det behövs. Men vi måste förstås ha tillräckligt med resurser för att kunna bedriva ett meningsfullt arbete.

Våldet och konflikten

Vad betyder det för en nation – och dess folk – att ha varit i väpnad konflikt i 35 år? Frågan har väckts av flera anledningar:

  • 2014 blev det år då flest civila dödades i Afghanistan sedan FN började sammanställa statistik 2009, och våldet har allt mer flyttat till befolkningscentra och platser där civila vistas.
  • en radikalisering kan skönjas bland afghanska väpnade grupper
  • mordet på den unga kvinnan Farkhunda, misshandlad, överkörd, bränd av en mobb mitt i Kabul, med ett flertal poliser som vittne utan att ingripa.

Självklart får det stora konsekvenser att leva under ständig press för att en bomb ska explodera, att bli beskjuten eller misshandlad, att våldtas eller misshandlas inom hemmets väggar.

Många som deltagit i krig och väpnade konflikter drabbas av depression, oro, hyperaktivitet. Forskning visar att människor som drabbats av post traumatiskt stress syndrom lättare tar till våld för att lösa konflikter. I relation till Afghanistan har vi oftast hört talas om detta när det gäller svenska eller amerikanska soldater som fått psykiska problem. Men självklart påverkas även afghanerna av våldet i landet. Barnen. De unga. Familjefäderna. Kvinnorna. Det sätter spår för hela livet. Och någon vård finns knappt att tala om.

Ibland berättar mina äldre kolleger i Afghanistan om sin ungdom – det är berättelser om flykt och att lämna allt man äger och har, utsatthet, att överleva trots att kulorna viner runt omkring. Hos dem finns krigets märken inpräntade. 2002 beräknades 42 procent av afghanerna lida av post traumatiskt stress syndrom. 68 procent visade tecken på depression. Och efter några lugna år i början av 2000-talet har allt fler unga drabbats, när våldet successivt trappats upp de senaste tio åren.

Men frustrationen som gror ligger också på ett annat plan. Det handlar om att inte få bidra till att bygga en bättre framtid för landet, att behöva betala mutor för att få ett körkort, att inte kunna få rätt om man utsätts för övergrepp.

En bekant berättade att han vid ett tillfälle råkat stanna för rött ljus vid en polisspärr. En polis kom fram och stack hål på bilens däck. En helt oförståelig handling på ett sätt, men uppenbarligen kan det vara provocerande för en fattig polis att någon har en egen bil. Och den frustrationen föder mer frustration, hos min bekant som vet att det enda han kan göra är att bita ihop, åka därifrån och byta däck.

Vi vet också att situationen för kvinnor är särskilt svår i länder med mycket vapen och konflikter. De mest marginaliserade i samhället – barn, kvinnor, fattiga – drabbas värst. Våld föder våld är ett slitet uttryck, men det ligger en hel del i det.

Och någonstans når man självklart en kokpunkt. Kanske var det delvis det som hände när Fahrkunda så grymt förnedrades och mördades, mitt på ljusa dagen i centrala Kabul. Det är absolut ingen ursäkt, men kanske en delförklaring. Och att våldet som hela tiden lurar under ytan kan ta sig sådana uttryck sprider skräck, i detta fall framför allt hos unga kvinnor. De vet att kunde det hända en gång, kan det hända igen. Och den insikten är skräckinjagande. Och föder ännu mer trauman och oro.

Tiden läker alla sår, brukar det ju heta. Men det tar lång tid. Att lägga hämnden bakom sig och finna andra vägar än våld för att löser konflikter ser idag ut att ligga långt från verkligheten i Afghanistan. Vägen dit är svår och komplex – minskad fattigdom, större jämlikhet, större förtroende mellan olika grupper i samhället, en stat som lyckas förse sina invånare med basal hälsovård, rättvisa och utbildning, mindre tillgång till vapen. På några av dessa områden har Afghanistan rört sig framåt sedan 2001. Men det går frustrerande långsamt.