Kategoriarkiv: Kabul

Bilden av Afghanistan som sällan visas

img_1728

Morgonsolen silar genom snart färdigbyggda hus i Kabul.

Skymningen faller ganska tidigt i Kabul så här års, vid femtiden är det mörkt. De senaste dagarna har det blivit riktigt kallt, med frost på nätterna. Staden visar sig inte alls från sin bästa sida – de alltid grå eller beige murarna ackompanjeras nu av rasslande, torra, färglösa träd och dammet korkar igen såväl syn som hals. Inte ens de så ståndaktiga rosorna orkar lysa upp längre. Det har inte regnat på två månader, påstås det.

Det politiska kaoset, de återvändande flyktingarna från alla världens hörn, rapporterna om att sex provinser i landet riskerar att falla till Taliban – det är lätt att falla in i svartsynta diskussioner om läget i landet. De senaste kvällarnas  middagar jag haft med journalister, representanter från civila samhället och biståndsorganisationer har präglatsimg_5004-002 av cynism, galghumor och där bakom tanken att det måste ju fixa sig på något sätt. Men ingen vet hur.

Och så mitt i allt detta – vid Jalalabad road, den väg där jag dagligen tillbringar en ansenlig tid på väg till och från kontoret, får jag syn på grönsaksståndet. Rädisor, gurkor, salladshuvuden, lök, rödkål – allt konstfärdigt upplagt, som en vacker tavla. Ägaren har skapat något som förgyller min morgon.

Det finns så oändligt mycket vackert i Afghanistan, även om vi sällan får se de bilderna i Sverige. Så denna gång vill jag dela med mig av några av de vackra ”ögonblick” jag fått under mina resor i Afghanistan – håll till godo!

fullsizerender

Drakmästarens verk

 

 

Vy vid Faisabads flygplats

img_4970

Barbur garden i Kabul

img_4996-002

Gatukonst i Kabul

 

fullsizerender-003

Buddistisk artefakt på Nationalmuseet

img_1053

Broderad hatt, sedd uppifrån

img_3416

Huset där jag bor – på våren

Varför smäller det i Kabul?

Det är en fråga som har många bottnar och många svar på olika nivåer – sned resursfördelning i världen, regionala maktspel, inflödet av vapen, Taliban.

Frågan bör kanske snarare ställas – varför smäller det i Kabul just nu?

Förra veckan drabbades Kabul av tre bombdåd under 12 timmar, i det första fallet två självmordsbombare som utlöste sina bomber nära försvarsdepartementet.  Det tredje fallet beskrev Taliban vara en attack mot en ”underrättelsecentral”.

Så varför just nu?

Det finns flera skäl – ett är det närmande som just nu sker mellan Afghanistan och Indien, med USAs välsignelse.

När Ashraf Ghani tillträdde som president satsade han nästan alla sina kort på att närma sig Pakistan och förmå dem att tvinga Taliban till förhandlingsbordet och diskutera fred. Pakistans inblandning i Afghanistan går långt tillbaks i tiden, bland annat var landet USAs port till Afghanistan under den sovjetiska ockupationen. Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI sägs vara Talibans egentliga uppdragsgivare, i alla fall vissa delar av Taliban.

Ashraf Ghani fick mycket kritik för att han sökte närma sig Pakistan, och så småningom fick han ge sina kritiker rätt. Efter några fruktansvärda dåd i Kabul med hundratals döda i våras fick Ashraf Ghani nog.

Han gjorde slut med Pakistan.

USA har också velat markera att de fått nog av Pakistans dubbelspel. Försvarsministern Ashton Carter vägrade att intyga att Pakistan har gjort vad de kunnat för att stoppa Taliban och andra beväpnade grupper, och därmed gick Pakistan miste om 4 miljarder dollar (30 miljarder kronor) i militärt stöd.

Sådant irriterar Pakistan.

Relationerna mellan Pakistan och Indien har varit minst sagt spänd sedan Östpakistan bröt sig ur och Bangladesh bildades 1971. Afghanistan har tvingats balansera mellan de två viktiga grannarna. Pakistan och Indien för på sätt och vis krig på Afghanistans territorium.

Under senare år har Indien höjt sin profil i landet. I december 2015 donerade Indien tre attackflygplan till Afghanistan, och fler är utlovade. Den nya ståtliga parlamentsbyggnaden i Kabul har bekostats av Indien. Och i juni invigdes Salma-dammen av Ashraf Ghani och Indiens premiärminister Narendra Modi, samtidigt som man stöttar planerna på att öppna en transportled till Iran, där afghanska varor ska kunna forslas ut, utan att behöva passera Pakistan.

Detta kan vara en anledning till de senaste veckornas våld. Men det kan också vara ett budskap till Afghanistans regering och det internationella samfundet inför två andra viktiga händelser: dels att den nuvarande samlingsregeringen den 19 september har regerat i två år, dels en givarkonferens som ska hållas i början av oktober. Och eftersom Taliban anser att den afghanska regeringen med dess internationella stödjare, särskilt USA, är deras största fiender, så kan det finans anledning att skicka signalen just nu att ”vi ger oss inte, vi vill vinna, och vi kan ta oss in i Kabul om och när vi vill”.

Och mitt i detta våld lever Kabulborna med en ständig oro över att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Mest utsatta är de som arbetar inom polis, militär eller administrationen, exempelvis domstolarna. Men vem som helst kan drabbas när de minst anar det.

Läsk som framtidshopp

Den som flyger in över Kabul kan se SAKs kontor rusa förbi, svårt att upptäcka bland gyttret av industribyggnader ute vid Jalalabad Road. Strax därintill har dock ett nytt landmärke dykt upp; stora vita reklamskyltar på taket till Alokozay-fabriken. En symbol för en strimma hopp i den sargade staden.lask

Även de som aldrig kommer upp i ett flygplan stöter på Alokozay titt som tätt i Kabul. På borden – i restauranger, på kontor – står kartonger med näsdukar från Alokozay. Varje gång jag gör te tar jag tag i en etikett med Alokozays logga. Det finns blöjor och shampoo och kex och chips. Bland annat.

Alokozay är ett internationellt företag med säte i Dubai, som säljer sina produkter i 40 länder. Främst finns de i Asien. Företaget uppger att de har funnits i 100 år och har 35 000 anställda. Den som slår på Alokozay på Wikipedia får dessutom veta att namnet härstammar från en pashtunsk grupp som ursprungligen kommer från Kandahar i nuvarande Afghanistan. Namnet är vanligt är Afghanistan, och det sägs vara en afghan som bildade företaget för ett decennium sedan.

Och nu har en ny produkt introducerats, som Kabulborna gläds särskilt mycket åt – Alokozays läsk. Det finns Magic (apelsin), Brenasdukeze (citron), Wow (läskigt grön), Cola i olika varianter och dessutom iste och Energy. En komplett serie som introducerades för bara knapp två månader sedan.

Jag har bara testat Cola utan socker, och den var ok. Att döma av reaktionerna från dem jag pratar med är de goda och verkar ha tagit över en stor del av marknaden från andra läsksorter. Entusiasmen är stor hos alla jag pratar med – Alokozay är godast!

Nu är det inte bara tack vare själva läsken som Kabul-borna är glada för Alokozay. Produktionen av dryckerna har placerats i Kabul, i samma stadsdel där SAK har sitt kontor. En reklamfilm på YouTube visar upp en fabrik med skinande rör, laboratorium, eget tvätteri, hälsovård, moské och enorma lager. 72 000 burkar och 42 000 flaskor läsk i timmen uppges produceras där.

I reklamfilmen uppges att Alokozay nu investerar stort i Afghanistan. De alkoholfria dryckerna som produceras i Kabul ska inte bara säljas runt om i landet, utan 65% ska gå på export. Dessutom ska ytterligare fem fabriker byggas i Afghanistan, 1800 personer anställas och 1 miljard dollar investeras.

Detta gläder Kabul-borna. Arbetstillfällen och löner – det är precis vad Afghanistan behöver. Ekonomin går på knäna och de flesta kurvor pekar åt fel håll. Världsbanken talar om en ”signifikant inbromsning av tillväxten”, men förutser en långsam återhämtning av ekotenomin de närmaste åren. Och det är den som Alokozay förväntas bidra till.

Så Alokozays investering är välkommen och många verkar stolta över att Afghanistan nu får en exportprodukt för ett så stort och känt företag. Och kanske gör det inte saken sämre att den brittisk-indiska megastjärnan Katrina (hon nämns enbart med förnamn, så känd är hon, men heter Kafi i efternamn) är företagets affischnamn. Och ska vi tro reklamen så är Alokozays te så gott att till och med hennes skönhet glöms bort av unga herrar…

Det som lämnades kvar

Det talas en hel del om vilka ”fotavtryck” den internationella militära närvaron i Afghanistan lämnat efter sContainerig. Ett avtryck är i alla fall mycket framträdande i stadsbilden – containrarna.

I hundratusentals, kanske miljontals, har de använts för att frakta varor och material till Afghanistan. De är inte vackra. Men användbara.

En begagnad container kostar 30 000 afs, ungefär 3500 kronor, så de är värdefulla ägodelar.

De finns överallt. I stadsdelen Company, en handelsknutpunkt i utkanten av Kabul på vägen mot Maidan Shahr, finns hela kvarter som består av små affärer, verkstadsbodar, cykelreparatörer, mekaniska verkstäder, lager, alla inrymda i containrar. På andra ställen är containrarna kontor, fotoateljé, skönhetssalonger, garage…

Kabul, som är en stad där det mesta omgärdas av gråa murar, lyses visserligen upp när containrar i olika förger får agera skydd ut mot gatorna. Men vackert är det inte….

Allra vanligast är nog att de används som utrymme för kroppsvisitering och genomsökning och som övernattningsrum vid checkpoints runt om i landet.

De är också möjliga att bo i, i brist på annat. Svetsa upp en dörr och några fönster. Bygg ett tvåvåningshus. Eller varför inte ett mer komplicerat bygge med flera containrar ihopsatta i flera våningsplan och vinklar? De är som små friggebodar. På nätet har jag sett att containerhus är ett begrepp även i andra delar av världen, och kretaiviteten flödar kring hur de kan sättas ihop och pyntas – det universella svaret på friggebodarna…

Oväntat svenskt bidrag på Afghanistans nationalmuseum

Afghanistans nationalmuseum ligger i utkanten av Kabul, intill det gamla kungapalatset. Palatset är idag en mäktig ruin, söndertrasad av krigen. Museet var också helt förstört 2001, såväl utvändigt som invändigt. Talibanerna slog sönder många av föremålen, det mesta var i spillror.

Varför då, kan man fråga sig. Varför ville de tillintetgöra Afghanistans historiska minne?

Idag har en del av föremålen lappats ihop. Man anar de otaliga fogarna, och på foton visas de hundratals bitar som har utgjort pusslet. En tidskrävande uppgift att foga samman fragment för fragment.

Museet består av tre våningar. De flesta äldre föremål är lämningar från den buddhistiska kultur som introducerades i området från 200-300-talet före västerländsk tideräkning. En kinesisk pilgrim som på 600-talet besökte det som idag är norra Afghanistan uppgav att det fanns 100 kloster i Balkh, med över 3000 munkar. Utgrävningar har genomförts i ett fåtal av de många hundra kloster som ligger begravda under jorden i dagens Afghanistan.

IMG_2452

Buddhismen spred sig över Asien, följde de handelsvägar som ledde från Indien, genom nuvarande Afghanistan och bort mot Iran i väst och Kina i öst. Här låg på sätt och vis världens centrum. Sidenvägens mittpunkt. Området ingick periodvis i det grekiska väldet, och en myt säger att det var här i Afghanistan som Buddha fick ansikte och kropp – innan dess hade han endast porträtterats i form av en vindil eller ett fotsteg, förgängliga tecken. Under 1000 år var buddhismen en viktig religion i området.

Att talibanerna inte tyckte att detta var deras kultur kan jag förstå. Att de valde att förstöra det är tragiskt. Ovärderliga föremål som visar hur en av våra världsreligioner växte fram och utvecklades.

En annan del av museet visar islamisk konst från 1000-talet och framåt. Geometriska mönster, blommotiv, inskriptioner, även detta andlöst vackert. Men det är förvånansvärt lite med tanke på hur länge islam har varit den dominerande religionen.

IMG_2445

Däremot finns ett oväntat svenskt bidrag. I den etnografiska delen av museet stoltserar en grå mobiltelefon av märket Ericsson i en av montrarna. Den ser rätt sliten och gammal ut. Men den har uppenbarligen varit av avgörande betydelse för Afghanistans historia, annars borde den ju inte finnas utställd här.

IMG_2463

Mobilen har tillhört den tidigare presidenten Hamid Karzai. Det svenska företaget Ericsson satte redan 2002 upp det första mobilnätet i Kabul, med ett begränsat antal abonnenter inom FN, regeringen och några biståndsorganisationer, bland annat SAK.  Sedan dess har utvecklingen gått framåt på detta område i raketfart, bland annat tack vare förre IT-ministern Sangin, som bott i Sverige och jobbat för Telia. Och idag har Afghanistan ett för regionen väl utbyggt mobiltelefonnät.

Afghanistan charmar cricketvärlden

66103Cricket är stort i Afghanistan. Det talas cricket över temuggar och i bussar, det spelas på rykande snustorra grusplaner i byarna och på den nybyggda (och USA-finansierade) cricketarenan i Kabul. Just nu går diskussionerna extra heta. I morgon är det nämligen premiär för Afghanistan i Världsmästerskapen i cricket i Australien.

2006 inledde Afghanistan sin bana i det internationella cricketsamfundet, i division 5. Idag rankas laget som nummer 11 i världen. Det talas om en kometkarriär. En askungesaga. Laget från det fattiga, krigshärjade landet som utmanar de stora lagen från den rika världen, länder där cricket har spelats i hundratals år. Det är klart att alla älskar dem!

Morgondagens match går mot Bangladesh, ett lag som Afghanistan har vunnit över tidigare, bland annat i den asiatiska kuppen. Det enda som anses kunna stoppa en vinst är att afghanerna blir så nervösa att de schabblar bort sin chans.

– Vi kan vinna, har Andy Moles sagt, lagets tränare sedan ett år. Vi är inte övertygade om att vi kommer vinna, men att vi kan.

Och går det bra de kommande sex veckorna (cricketmatcher kan ta upp till fem dagar, en dag är normalt) kan vi nog förvänta oss ett liknande firande som när Afghanistan vann Sydasiatiska mästerskapen i fotboll 2013, efter en hjältevinst mot giganten Indien.  Då gick Kabulborna man ur huse (få kvinnor syntes på gatorna….) för att fira, utan en tanke på etnicitet eller ålder. Det vill de gärna uppleva igen.

Lugna gatan i Kabul skapar funderingar

Det är lugnt i Kabul. Nästan overkligt lugnt. Efter några veckor med dagliga bombdåd och attacker är det som om någon har lagt locket på.

Alla funderar på vad som hände de två veckor när staden skakades av dagliga attacker. Var det talibanerna som ville sända signaler till den afghanska regeringen, våld som påtryckning för att inleda fredsförhandlingar? Ville de visa sin styrka när presidenten Ashraf Ghani besökte NATO och träffade de internationella givarna i London, visa sitt motstånd mot fortsatt internationell och amerikansk närvaro?  Eller – den förklaring många afghaner gärna tar till – var det pakistanska ISI som varnade Ghani för att gå för nära i relationen till Indien. Eller ville någon helt enkelt använda sina förråd av sprängämnen innan vintern kom?

Och varför är det nu plötsligt så lugnt? Tog sprängämnena slut? Var den ”cell” som polisen i Kabul sa sig ha sprängt för ungefär en vecka sedan verkligen källan till alla dessa dåd? Eller pågår det samtal om en överenskommelse och en slags vapenvila har utlysts? För det är inte bara i Kabul det är lugnt. Vanligtvis strömmar det in meddeladen om bomber och strider runt om i landet – just nu är det bara ett fåtal varje dag.

Extra lugnt blir det i Kabul eftersom många väljer att lämna sina bilar hemma, av rädsla för att deras olagliga fordon ska upptäckas i alla de vägspärrar som upprättats. Vanligtvis är de många – nu är de ännu fler, och trafikstockningarna färre.

2014 har länge beskrivits som den stora omställningens år i Afghanistan.

De utländska militära styrkorna drar sig tillbaks. För ett år sedan fanns ungefär 130 000 utländska soldater i landet, vid årets slut räknas det vara 12 000. Afghanska polisen och militären har tagit över allt mer av ansvaret för säkerheten, och enligt Ashraf Ghani har de klarat det bra – landet har inte hamnat i kaos. Å andra sidan har väpnade grupper lagt allt fler områden under sig.

Den politiska övergången har också tagit steg. Trots fusk, osämja och en extremt långdragen valprocess, har en ny president installerats. En kompromiss mellan de två återstående presidentkandidaterna  förhandlades fram, och enligt vissa bedömare fungerar de ganska bra tillsammans, den känslosamma och energiska Ashraf Ghani och den mer tillbakadragna och slipade Abdullah Abdullah. Men utnämningar av ministrar dröjer, och andra talar om dödläge.

Det område som idag framstår som det största problemet är ekonomin. De enorma mängder pengar som har flutit in i Afghanistan, framför allt genom kriget, har förvrängt den afghanska ekonomin. Prisnivån ligger idag dubbelt så högt som i Pakistan, vilket gör det nästan omöjligt för Afghanska företag att exportera. Tillväxten, som under  de tio åren efter talibanernas fall låg på i genomsnitt 9 procent, har fallit dramatiskt och beräknas i år bli bara några procent. När biståndsgivare, konstruktionsföretag och militärer drar sig undan, försvinner många tusentals jobb, samtidigt som stora grupper ungdomar lämnar skolan och söker arbete. Arbetslösheten skjuter i höjden.

Och trots alla dessa enorma summor pengar som ”satsats på Afghanistan” (vissa beräkningar pekar på upp emot 30 000 dollar/afghan sedan 2001) biter sig fattigdomen kvar. Visst har såväl sjukvård som utbildning förbättrats, men sanningen är den att mycket av pengarna gått till lägenheter i Dubai och ner i ett fåtal afghaners fickor. Och det mesta har faktiskt hamnat i fickorna på företag i USA och Europa.

Hur illa det har varit, hur alla dessa pengar och vapen har förvridit det Afghanska samhället, kan ni läsa om i boken ”No god men among the living” av journalisten och författaren Anand Gopal. Boken är en lågmäld, men samtidigt ursinnig, beskrivning av hur vapen, makt och pengar från omvärlden har använts för att slå sönder det afghanska samhället. Och hur hämndlystna afghaner har gjort sitt bästa för att bidra till förödelsen.

Det är en deprimerande uppgörelse med de 13 senaste åren i Afghanistan. Men viktig att läsa för att förstå var landet befinner sig idag.