Kategoriarkiv: Fredssamtal

Nytt år, nya möjligheter

Idag är det första dagen på 2016. Egentligen betyder det inte så mycket – livet och skeendena fortsätter och bryr sig väl inte så mycket om att det är vad vi kallar ett nytt år. I Afghanistan betyder det ännu mindre, där firades det islamiska nyåret i mitten på oktober.

Men likafullt är det en möjlighet att reflektera över det som varit och att blicka framåt, att få perspektiv.

Häromdagen lyssnade jag till Hans Roslings Vinter i P1-program. Det kändes självklart fint att han inleder sitt program med att uppmärksamma Afghanistan och att han tycker att Svenska Afghanistankommittén är en envis och professionell organisation som hjälper där behoven är som störst. Men allra bäst känns det för mig att han ser de framsteg som gjorts i Afghanistan sedan 2001, och att han ser möjligheter framåt, mot fred och utveckling.

Under 2015 har det varit en hel del diskussion om vad som egentligen har uppnåtts i Afghanistan sedan 2001. Sida anordnade ett seminarium med den slarviga titeln ”13 years in Afghanistan – so what?” (jag undrar vad de afghaner som riskerat sina liv för de framsteg för demokrati och kvinnors rättigheter som trots allt gjorts tycker om en sådan fråga…) och målade en mycket mörk bild av utvecklingen i landet.

Men allt beror som bekant på om man tycker att glaset är halvfullt eller halvtomt.

Fattigdomen i Afghanistan är oacceptabelt stor, och andelen afghaner som lever under fattigdomsnivån har inte minskat de senaste sju-åtta åren. Tittar vi däremot inom det sociala området har stora framsteg skett inom hälsovård, utbildning, sanitet och rent vatten, med hjälp av internationellt bistånd. Även andra områden har utvecklats mycket positivt – en fri media, kvinnlig representation i parlamentet och provinsråd, ett civilt samhälle som protesterar när friheter inskränks.

Ibland slås jag av den naivitet som jag tycker präglade många internationella bedömare direkt efter att talibanerna tvingades bort från Kabul. Det var precis som att Afghanistan var ett vitt blad och nu kunde utländska kännare och militärer komma och skapa det samhälle de ville. Så enkelt var det naturligtvis inte. Redan då hade afghanerna 20 års krig i kropp och tankar, landet var fullt av vapen och grannländerna och stormakterna hade investerat alldeles för mycket pengar och prestige i sitt stöd till olika grupper för att sluta bidra till konflikterna.

Samma naivitet kan jag känna av idag – tanken att Afghanistan efter 15 år ska gå från ett läge där det mesta var raserat, till att vara en fungerande stat som kan garantera sina invånare mat, hälsa och utbildning. Tänk er om Sverige, dessutom med ett krig som pågår, ska öka antalet barn i skolan med 800 procent – det skulle inte göras i en handvändning. Det krävs långsiktighet, uthållighet och tålamod att bygga ett samhälle som möjliggör förtroende mellan grupper och individer och en stat som kan leverera samhällstjänster på ett effektivt sätt. Det gäller att ta vara på det som går framåt och bygga vidare på det.

Samtidigt kan vi inte blunda för den korruption som så hårt drabbar de allra mest utsatta i landet. Den växande ojämlikheten i Afghanistan beror delvis på att vissa roffar åt sig av de knappa resurser som finns, mycket förs utomlands, som en del av den svarta och illegala ekonomin. Landsbygdsbefolkningen, som utgör 70 procent av befolkningen, får väldigt lite del av de knappa resurser som fördelas via staten. Vi kan inte heller blunda för oförmågan att kompromissa och hitta lösningar som kommer alla afghaner till gagn, oavsett etnicitet, klass och religion. Här har de afghaner som har resurser – i form av vapen, pengar och politiskt inflytande – ett stort ansvar. Men också de utländska krafter som underblåser konflikter och vill ha del av vinsterna från opiumhandeln eller få inflytande på annat sätt.

Så om 2015 varit ett år med stora mörka moln – en alltför handlingsförlamad regering, en intensifierad konflikt och en ekonomi i fall – hoppas jag i sann Hans Rosling-anda att 2016 blir ett år då reella fredssamtal inleds, president Ashraf Ghani och chefsminister Abdullah Abdullah drar åt samma håll, Pakistan börjar bidra till fred i Afghanistan och den afghanska ekonomin får en rejäl skjuts framåt.

Och att alla de afghanska kvinnor och män som för en ojämn kamp för fred, kvinnors rättigheter, en fri media och en jämlik utveckling orkar fortsätta sitt arbete.

”Fred kommer med en kostnad för kvinnorna”

fatima gailani

Fatima Gailani Foto: Jarkko Mikkonen

– För första gången känner jag en viss optimism.

Fatima Gailani, ordförande för Röda Halvmånen i Afghanistan, har varit med förr vid samtal med talibanerna. Denna gång tackade hon nej till att delta i samtalen i Doha i början av maj. Och även om hon känner viss optimism så vet hon att vägen är lång och svåra beslut återstår. Bland annat när det gäller kvinnornas situation – hur förändras den om landet kommer styras av en regering där talibanerna ingår?

– En fred kommer med en kostnad för kvinnorna. Och särskilt för oss välutbildade kvinnor som har vant oss vid att kunna delta i samhällslivet. Våra möjligheter att göra det, att arbeta, att röra oss, att sminka oss – allt detta kommer troligtvis begränsas.

Samtidigt säger Fatima Gailani att det finns olika sätt att se på fredsförhandlingar med talibanerna:

– 80 procent av kvinnorna i det här landet sitter idag instängda i sina hem och vet väldigt lite om vad som pågår i samhället. De har inte samma möjligheter. För dem kanske en fred skulle betyda ett bättre liv. Men för oss andra blir situationen svårare. Så vad är rätt? Det är en svår balansgång.

Enligt Fatima Gailani är det viktigt att kvinnor i Afghanistan får vara med och påverka fredsprocessen, får förbereda sig och samråda om vad de är beredda att offra, och vad de inte vill göra avkall på. Och den processen måste börja snarast.

– Här har vi kvinnor också ett ansvar. Vi måste sluta träta på grund av politisk och etnisk tillhörighet. Vi måste samla oss, och få stöd att göra det, om vi ska kunna påverka processen.

Fredssamtal med talibanerna den här gången…?

People pass a picture of Afghan President Ashraf Ghani on a street in Kabul. | REUTERS

Efter en tids tystnad är nyheter om fredssamtal mellan Taliban och den afghanska regeringen åter i omlopp. Samtal har hållits i Doha i Qatar. Visserligen var inga officiella representanter från vare sig taliban eller regeringen närvarande – alla var där i personlig kapacitet. Men de var inflytelserika personer från båda sidor…

Och förhandlingar vill man inte kalla det. Snarare en vetenskaplig konferens…

 

För ovanlighetens skull har parterna dock inte förnekat att något slags samtal har hållits. Och en deklaration har offentliggjorts.

De flesta bedömare är överens om att president Ghani behöver framgångar i fredsprocessen att peka på. Regeringens långsamma agerande i en rad frågor – tillsättande av provinsguvernörer, förlag på ministrar, ekonomiska initiativ – väcker otålighet bland afghanerna. Och med rätta. Ännu ett drygt halvår efter att Ghani utsågs till president finns fortfarande ingen Försvarsminister utsedd. Och någon ände på våldet kan inte siktas.

I praktiken har den senaste tiden inneburit ett maktvaakum, såväl politiskt som militärt, en situation som de beväpnade grupperna inte varit sena att utnyttja. Både i norr, framför allt i provinsen Kunduz, och i sydöst, har våldsamheterna eskalerat, inte minst efter att talibanerna deklarerade sin traditionella våroffensiv för några veckor sedan.

Ghani behöver förhandlingarna för att visa att han kan nå resultat och leverera det som det afghanska folket önskar mest av allt – fred i landet. En fred som ska vara basen för att bygga ekonomisk utveckling och en stat som kan leverera skola, hälsovård och rättssäkerhet.

Taliban å sin sida har mist sin främsta fiende – de internationella styrkorna. I stället riktar de in sig på afghansk polis, militär och regeringsanställda, och allt fler civila dras in i våldet. Afghaner dödar afghaner, något som väcker ont blod. Samtidigt pressas taliban av rykten om att IS försöker etablera sig i landet, och den konkurrensen längtar de inte efter.

Och nu har alltså några slags samtal hållits i Doha. Trevande sådana. Men dock. Ett litet steg i rätt riktning, säger de tålamodsprövade afghanerna. Ett halmstrå att hugga tag i.

Och det verkar som att de som deltog i samtalen inser att det krävs eftergifter och kompromissvilja för att substantiella fredsförhandlingarna ens ska äga rum. Flera av de positioner som tidigare har ansetts helt låsta verkar ha luckrats upp vid mötet:

Alla är överens om att ett kontor för talibanerna bör öppnas i Doha, för att underlätta framtida förhandlingar. Detta har afghanska regeringen tidigare motsatt sig.

Alla är överens om att den afghanska konstitutionen ska ses över. Även detta något regeringen tidigare sagt blankt nej till.

Taliban signalerar att de inte kommer kräva att alla utländska trupper ska lämna Afghanistan innan fredssamtal kan påbörjas – otänkbart för bara några månader sedan.

Och båda sidor säger sig stödja utbildning för kvinnor.

Ett stort frågetecken är dock vilka de närvarande vid mötet egentligen representerar och vilket mandat de har. Taliban är splittrat i olika grupper – en del vill kompromissa och fortsätta sin kamp med politiska medel, andra vill fortsätta den våldsamma vägen. Och när det gäller den afghanska regeringen är det fortfarande svårt att veta vilket stöd Ashraf Ghani har av tidigare krigsherrar och andra med stora maktambitioner. Bland dessa krävs också en omorientering om fred ska kunna uppnås.

Så vägen är lång, men kanske har ett litet steg i rätt riktning tagits de senaste dagarna.