Kategoriarkiv: Civil/Militär

Nato-samarbetet knäckfråga för Afghanistanutvärderaren

Det blir en statlig utvärdering av den samlade svenska insatsen i Afghanistan. Det beslutade den svenska regeringen under sommaren.

Det är glädjande.

Den svenska insatsen har varit omfattande och bred, många olika aktörer har varit delaktiga – militär, biståndsorganisationer, polis, politiker, diplomater, myndigheter. Det finns lärdomar att dra för framtiden.

SAK har agerat för att utvärderingen särskilt ska titta på den civil-militära samverkan som varit en viktig beståndsdel i Afghanistan. Här har SAK pekat på det problematiska med att militär genomför biståndsinsatser (bristande kvalitet, kunskap, långsiktighet etc) och att biståndsaktörer pressas att genomföra insatser som ska bygga förtroende för den internationella militären och den afghanska staten. Det kan leda till en snedvridning där fokus flyttas från de mest långsiktiga och hållbara insatserna för de mest utsatta människorna.

Det är också problematiskt eftersom bistånds- och humanitära aktörers avsikter kan ifrågasättas – är vi där för att stödja de afghanska kvinnorna, barnen, männen, eller är vi egentligen där för att få information som kan användas i ett krig? Är vi lojala med en av de stridande parterna? De som vi samarbetar med, är de rapportörer? På så sätt fortplantas misstänksamhet.

En annan fråga SAK har lyft fram är hur beslut har fattats om det svenska militära deltagandet. Det har förskjutits från att vara en fredsbevarande insats i en internationell styrka, till att bli en stridande insats under NATO-flagg och amerikansk befäl, samma befäl som ledde den amerikanska terroristbekämpande styrkan. Hur medvetna har politiker och allmänhet varit om denna förskjutning? Vad har den inneburit?

En knäckfråga för utvärderingen kommer bli i vilken mån den svenska militära insatsen ska sättas i sitt internationella sammanhang. Den svenska militära insatsen har inte agerat i ett vakum, den har varit en del av en större internationell insats. De misstag som har gjorts belastas den internationella insatsen, och på plats i Afghanistan är det svårt att skilja på om militären är svensk, polsk, holländsk eller amerikans. Misstagen och övergreppen får alla dela ansvaret för, i afghanernas ögon.

Lugna gatan i Kabul skapar funderingar

Det är lugnt i Kabul. Nästan overkligt lugnt. Efter några veckor med dagliga bombdåd och attacker är det som om någon har lagt locket på.

Alla funderar på vad som hände de två veckor när staden skakades av dagliga attacker. Var det talibanerna som ville sända signaler till den afghanska regeringen, våld som påtryckning för att inleda fredsförhandlingar? Ville de visa sin styrka när presidenten Ashraf Ghani besökte NATO och träffade de internationella givarna i London, visa sitt motstånd mot fortsatt internationell och amerikansk närvaro?  Eller – den förklaring många afghaner gärna tar till – var det pakistanska ISI som varnade Ghani för att gå för nära i relationen till Indien. Eller ville någon helt enkelt använda sina förråd av sprängämnen innan vintern kom?

Och varför är det nu plötsligt så lugnt? Tog sprängämnena slut? Var den ”cell” som polisen i Kabul sa sig ha sprängt för ungefär en vecka sedan verkligen källan till alla dessa dåd? Eller pågår det samtal om en överenskommelse och en slags vapenvila har utlysts? För det är inte bara i Kabul det är lugnt. Vanligtvis strömmar det in meddeladen om bomber och strider runt om i landet – just nu är det bara ett fåtal varje dag.

Extra lugnt blir det i Kabul eftersom många väljer att lämna sina bilar hemma, av rädsla för att deras olagliga fordon ska upptäckas i alla de vägspärrar som upprättats. Vanligtvis är de många – nu är de ännu fler, och trafikstockningarna färre.

2014 har länge beskrivits som den stora omställningens år i Afghanistan.

De utländska militära styrkorna drar sig tillbaks. För ett år sedan fanns ungefär 130 000 utländska soldater i landet, vid årets slut räknas det vara 12 000. Afghanska polisen och militären har tagit över allt mer av ansvaret för säkerheten, och enligt Ashraf Ghani har de klarat det bra – landet har inte hamnat i kaos. Å andra sidan har väpnade grupper lagt allt fler områden under sig.

Den politiska övergången har också tagit steg. Trots fusk, osämja och en extremt långdragen valprocess, har en ny president installerats. En kompromiss mellan de två återstående presidentkandidaterna  förhandlades fram, och enligt vissa bedömare fungerar de ganska bra tillsammans, den känslosamma och energiska Ashraf Ghani och den mer tillbakadragna och slipade Abdullah Abdullah. Men utnämningar av ministrar dröjer, och andra talar om dödläge.

Det område som idag framstår som det största problemet är ekonomin. De enorma mängder pengar som har flutit in i Afghanistan, framför allt genom kriget, har förvrängt den afghanska ekonomin. Prisnivån ligger idag dubbelt så högt som i Pakistan, vilket gör det nästan omöjligt för Afghanska företag att exportera. Tillväxten, som under  de tio åren efter talibanernas fall låg på i genomsnitt 9 procent, har fallit dramatiskt och beräknas i år bli bara några procent. När biståndsgivare, konstruktionsföretag och militärer drar sig undan, försvinner många tusentals jobb, samtidigt som stora grupper ungdomar lämnar skolan och söker arbete. Arbetslösheten skjuter i höjden.

Och trots alla dessa enorma summor pengar som ”satsats på Afghanistan” (vissa beräkningar pekar på upp emot 30 000 dollar/afghan sedan 2001) biter sig fattigdomen kvar. Visst har såväl sjukvård som utbildning förbättrats, men sanningen är den att mycket av pengarna gått till lägenheter i Dubai och ner i ett fåtal afghaners fickor. Och det mesta har faktiskt hamnat i fickorna på företag i USA och Europa.

Hur illa det har varit, hur alla dessa pengar och vapen har förvridit det Afghanska samhället, kan ni läsa om i boken ”No god men among the living” av journalisten och författaren Anand Gopal. Boken är en lågmäld, men samtidigt ursinnig, beskrivning av hur vapen, makt och pengar från omvärlden har använts för att slå sönder det afghanska samhället. Och hur hämndlystna afghaner har gjort sitt bästa för att bidra till förödelsen.

Det är en deprimerande uppgörelse med de 13 senaste åren i Afghanistan. Men viktig att läsa för att förstå var landet befinner sig idag.

Insatsen i Afghanistan behöver utredas snarast

Historieskriningen pågår gällande de militära insatserna i Afghanistan. Kopplat till det finns frågan om resultatet av den sammanlänkning mellan militära operationer och civila insatser som skett i Afghanistan.

På ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar igår ”International operations – lessons learned and the way forward” var analysen från de inbjudna talarna klar: Samverkan mellan civila insatser och militära har varit mycket nära (”skuldra vid skuldra”) och det gav bra resultat. Ett problem har dock varit att de civila organisationerna (NGOs och myndigheter) har stretat emot. Lösningen är att inför nästa internationella mission påbörja samarbetet (övertalningen?) tidigare på hemmaplan.

Resonemangen bakom verkar vara att vare sig militären eller organisationerna klarar sig utan varandra, och att om militären ska skydda organisationerna så förväntar de sig ett återgäldande i form av att organisationerna överlämnar information och ”gör gott” i områden där det finns militärstrategiska mål att nå.

Svenska Afghanistankommitténs inställning och erfarenhet är klar: att samverka med militären i Afghanistan hade inneburit stora risker för våra anställda. SAKs neutralitet hade ifrågasatts, det som är grundbulten i att vi kan verka och bygga ett förtroende. Av den anledningen har SAK hållit sig på armlängds avstånd från den internationella militära insatsen. Att andra utvecklingsaktörer har samverkat nära med militära strukturer har bara det inneburit svårigheter för SAK. Internationella organisationer ses med misstänksamhet av många och våra avsikter ifrågasätts. Redan när COIN-strategin lanserades i Afghanistan varnade många organisationer för denna utveckling.

Den grunda analysen som gjordes av företrädare för såväl svensk som internationell militär vid seminariet stärker mig i övertygelsens att denna fråga måste tas upp på hög politisk nivå, såväl i Sverige som internationellt, annars riskerar vi att skapa en situation där humanitära insatser och utvecklingsinsatser i konfliktområden försvåras avsevärt. En genomlysning av hela insatsen, såväl den svenska som den internationella, behöver göras av oberoende part. Det arbetet behöver påbörja snarast.

Seminariet kan ses här.