Kategoriarkiv: Bistånd

Nytt år, nya möjligheter

Idag är det första dagen på 2016. Egentligen betyder det inte så mycket – livet och skeendena fortsätter och bryr sig väl inte så mycket om att det är vad vi kallar ett nytt år. I Afghanistan betyder det ännu mindre, där firades det islamiska nyåret i mitten på oktober.

Men likafullt är det en möjlighet att reflektera över det som varit och att blicka framåt, att få perspektiv.

Häromdagen lyssnade jag till Hans Roslings Vinter i P1-program. Det kändes självklart fint att han inleder sitt program med att uppmärksamma Afghanistan och att han tycker att Svenska Afghanistankommittén är en envis och professionell organisation som hjälper där behoven är som störst. Men allra bäst känns det för mig att han ser de framsteg som gjorts i Afghanistan sedan 2001, och att han ser möjligheter framåt, mot fred och utveckling.

Under 2015 har det varit en hel del diskussion om vad som egentligen har uppnåtts i Afghanistan sedan 2001. Sida anordnade ett seminarium med den slarviga titeln ”13 years in Afghanistan – so what?” (jag undrar vad de afghaner som riskerat sina liv för de framsteg för demokrati och kvinnors rättigheter som trots allt gjorts tycker om en sådan fråga…) och målade en mycket mörk bild av utvecklingen i landet.

Men allt beror som bekant på om man tycker att glaset är halvfullt eller halvtomt.

Fattigdomen i Afghanistan är oacceptabelt stor, och andelen afghaner som lever under fattigdomsnivån har inte minskat de senaste sju-åtta åren. Tittar vi däremot inom det sociala området har stora framsteg skett inom hälsovård, utbildning, sanitet och rent vatten, med hjälp av internationellt bistånd. Även andra områden har utvecklats mycket positivt – en fri media, kvinnlig representation i parlamentet och provinsråd, ett civilt samhälle som protesterar när friheter inskränks.

Ibland slås jag av den naivitet som jag tycker präglade många internationella bedömare direkt efter att talibanerna tvingades bort från Kabul. Det var precis som att Afghanistan var ett vitt blad och nu kunde utländska kännare och militärer komma och skapa det samhälle de ville. Så enkelt var det naturligtvis inte. Redan då hade afghanerna 20 års krig i kropp och tankar, landet var fullt av vapen och grannländerna och stormakterna hade investerat alldeles för mycket pengar och prestige i sitt stöd till olika grupper för att sluta bidra till konflikterna.

Samma naivitet kan jag känna av idag – tanken att Afghanistan efter 15 år ska gå från ett läge där det mesta var raserat, till att vara en fungerande stat som kan garantera sina invånare mat, hälsa och utbildning. Tänk er om Sverige, dessutom med ett krig som pågår, ska öka antalet barn i skolan med 800 procent – det skulle inte göras i en handvändning. Det krävs långsiktighet, uthållighet och tålamod att bygga ett samhälle som möjliggör förtroende mellan grupper och individer och en stat som kan leverera samhällstjänster på ett effektivt sätt. Det gäller att ta vara på det som går framåt och bygga vidare på det.

Samtidigt kan vi inte blunda för den korruption som så hårt drabbar de allra mest utsatta i landet. Den växande ojämlikheten i Afghanistan beror delvis på att vissa roffar åt sig av de knappa resurser som finns, mycket förs utomlands, som en del av den svarta och illegala ekonomin. Landsbygdsbefolkningen, som utgör 70 procent av befolkningen, får väldigt lite del av de knappa resurser som fördelas via staten. Vi kan inte heller blunda för oförmågan att kompromissa och hitta lösningar som kommer alla afghaner till gagn, oavsett etnicitet, klass och religion. Här har de afghaner som har resurser – i form av vapen, pengar och politiskt inflytande – ett stort ansvar. Men också de utländska krafter som underblåser konflikter och vill ha del av vinsterna från opiumhandeln eller få inflytande på annat sätt.

Så om 2015 varit ett år med stora mörka moln – en alltför handlingsförlamad regering, en intensifierad konflikt och en ekonomi i fall – hoppas jag i sann Hans Rosling-anda att 2016 blir ett år då reella fredssamtal inleds, president Ashraf Ghani och chefsminister Abdullah Abdullah drar åt samma håll, Pakistan börjar bidra till fred i Afghanistan och den afghanska ekonomin får en rejäl skjuts framåt.

Och att alla de afghanska kvinnor och män som för en ojämn kamp för fred, kvinnors rättigheter, en fri media och en jämlik utveckling orkar fortsätta sitt arbete.

Höj rösten mot hotet mot biståndet

Nu är det dags att höja rösten. Det brukar annars inte vara min stil. Jag tror mer på sakligt argumenterande än det höjda tonläget. Men just nu behöver vi alla skrika så det hörs. Du med.

Under hela sommaren och hösten har vi levt med flyktingströmmarna till Europa. Vi har sett fruktansvärda bilder på drunknade småbarn, följt det politiska spelet inom EU där ledarna i vissa EU-länder konsekvent vägrat att ta ansvar, och beundrat de många volontärer som ställt upp för flyktingarna när samhällets resurser inte räcker till. Gång på gång har SAK fått svara på frågor från media: ”Kan ni berätta om läget i Afghanistan, varför flyr så många minderåriga pojkar? Varför kommer de hit till oss?”

Och så slog terrorns fasa till i Paris. Det krig som pågår ”någonstans långt där borta” visade sig finnas mitt i Europas hjärta.

Aldrig har det väl varit tydligare att världen hänger ihop. Att krig, fattigdom och misär i andra delar av världen direkt påverkar vår vardag, och att våra handlingar påverkar tillvaron för människor i svåra situationer runt om i världen. Aldrig har det väl framstått så tydligt att fred, mänskliga rättigheter, demokrati och anständiga levnadsvillkor är rättigheter som måste gälla för alla, överallt.

Ändå har det senaste tiden pågått diskussioner som kan leda till att Sverige drastiskt minskar sitt engagemang för att bekämpa fattigdom, förebygga konflikter och stödja demokratisk samhällsutveckling. Statsbudgeten för nästa år kan komma att innebära att utvecklingsbiståndet kraftigt minskas, för att på den vägen finansiera flyktingmottagandet. I dagens läge känns det minst sagt absurt.

Flera av oss svenska organisationer arbetar på plats i Afghanistan och Syrien, och i grannländerna till dessa länder, där den största mängden flyktingar idag finns och där också terrorns organisationer växer sig starka. För oss som finns i eller nära konfliktområdena är det lätt att räkna ut konsekvenserna av de neddragningar som idag diskuteras och vad det kan få för följder om bistånd och flyktingmottagande ställs mot varandra.

SAK är sedan decennier tillbaka en stor och viktig aktör i Afghanistan. Vi har cirka 75 000 barn i de skolor vi driver. Vi förser hundratusentals människor med sjukvård och skapar försörjningsmöjligheter för de fattigaste på landsbygden. Om SAK tvingas minska ner på sina aktiviteter medför det omedelbart att tusentals afghaner får sin livssituation försämrad. Hoppet minskar om bättre framtid, vilket i sin tur skulle betyda att fler väljer att fly sitt land och extrema rörelser får fler som är villiga att lyssna på deras argument.

Många har uttryckt oro för att allt mer av biståndsbudgeten går till flyktingmottagande. En rad tunga debattörer med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i spetsen har varnat för konsekvenserna om biståndet minskas. Ett antal svenska ekonomer har påpekat att svensk ekonomi är stark, och det finns utrymme för att tillfälligt låna pengar. Några drastiska nedskärningar av biståndet behövs inte.

Fler måste visa vad de tycker. Budgetförhandlingarna är inne i ett intensivt skede, och mycket snart kommer det att beslutas hur mycket pengar som politikerna vågar ta från biståndet. Skriv insändare i lokaltidningen. Kontakta riksdagsledamöterna från ditt län och låt dem få höra din åsikt. Vi måste vara många som skriker!

 

Nej, Afghanistan är inte ett svart hål

Efter att Sida döpt Development talks den 11 juni med titeln ”13 years in Afghanistan – so what? och Omvärlden skrev en artikel med titeln Det svenska biståndet till Afghanistan har haft liten effekt menar jag att det är viktigt att korrigera den bilden. Mitt svar kan du läsa nedan, eller hos Omvärlden

Afghanistan. Ett stort svart hål där bistånd pumpats in men ”ingenting har hänt”. Känner ni igen bilden? Den matas ut vid jämna mellanrum. Visst är situationen problematisk, men vi ser också en annan verklighet i ett land som 2001 var i ruiner.

Efter Sovjets ockupation, inbördeskrig och talibanernas regim fanns varken infrastruktur, skolsystem, utbyggd hälsosystem, media eller civilsamhälle. Det var ett av världens fattigaste länder. Vi liknar 2001 vid år noll. Det har gått 14 år, vilket är en ytterst kort tid.

Sedan dess har Afghanistans ”Human Development Index” ökat med närmare 40 procent. Det är ett av de lägst utvecklade länderna som haft den allra största årliga ökningen på FN:s utvecklingsindex HDI under samma period. Högre än till exempel Bangladesh och Nepal. Årliga rapporter från Afghanistans statistiska centralbyrå med stöd av EU visar att är det just inom områdena hälsovård, utbildning, sanitet och renare vatten som stora framsteg har skett.

Vi ser även andra mer strukturella förändringar. En lag mot våld mot kvinnor är antagen av presidenten. Implementeringen är mycket undermålig, men processen är igång och ansatsen är viktig. Likaså är det viktigt med kvinnors representation i parlamentet, i regeringen och i de samtal som just nu förs inför framtida fredsförhandlingar med talibanerna. Detta var en absolut omöjlighet för 14 år sedan. Idag finns det kvinnliga förebilder som är sprungna ur en kvinnorörelse och ett växande civilsamhälle.

Har då fattigdomen minskat eller inte på grund av, eller trots alla biståndsinsatser som gjorts?
Det finns ingen officiell ekonomisk statistik från 2001, därför går det inte att verifiera allt som hänt sedan dess. Men det är bekymmersamt nog att andelen personer under fattigdomsnivån, enligt den statistik som nu finns, inte minskat de senaste åren sju – åtta åren och att klyftorna mellan rika och fattiga ökat.

Ungefär 1 000 miljarder dollar har östs in till den militära interventionen i Afghanistan. I jämförelse har biståndet uppgått till 50-55 miljarder dollar totalt. Detta har givetvis varit en av flera problematiska komponenter i den ekonomiska utvecklingen. De enorma summorna har främst gått till insatser som gynnat den militära insatsen och de har spätt på korruptionen. Det är en utveckling som missgynnar de mest utsatta grupperna i landet.

Hur ska då en hållbar utveckling i Afghanistan se ut i framtiden? Hur kan och bör biståndet och andra internationella insatser för en fredlig och jämställd utveckling förbättras? Vi välkomnar konsultfirman Indevelops rapport ”Review of Sida’s support to Afghanistan – Lessons and Conclusions from 7 Evaluations”. I en framåtsyftande diskussion är det mycket viktigt att självkritiskt granska biståndet som givits, de misstag som gjorts och de felaktiga analyser som dragits. Vi håller med om många av slutsatserna Indevelop gör i sin rapport. De är relevanta och intressanta för den kontext de utvärderat.

Men vi befarar att en konstruktiv diskussion snarast undergrävs om bilden av Afghanistan sprids som ett svart hål av hopplöshet. Omvärlden inledde en artikel den 11 juni med: ”De senaste 13 åren har Sverige gett 6,9 miljarder kronor i bistånd till Afghanistan. Trots detta har effekterna på fattigdomen och jämställdheten varit begränsad. Det är några av slutsatserna i en ny utvärdering.” Även Sida valde att döpa ett seminarium där samma utvärdering presenterades och diskuteras med titeln: ”13 years in Afghanistan – so what?”.

Det är problematiskt när en sådan bild sprids av viktiga aktörer som Omvärlden och Sida. Dels håller vi inte med. Vi kan heller inte se att det gynnar alla de människor i Afghanistan som på en mängd olika sätt kämpar för människors rättigheter och en hållbar utveckling i landet.