Författararkiv: Anna-Karin Johansson

Om Anna-Karin Johansson

Som Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare är min arbetstid förlagd i både Sverige och Afghanistan. Jag är chef för 5100 anställda varav över 99 procent av dem är afghaner.

Tack för fyra inspirerande år

Nu är det dags för mig att ta farväl på denna blogg. Jag har efter drygt fyra år som generalsekreterare lämnat Svenska Afghanistankommittén för nya utmaningar i livet. Det har varit ett stort nöje att här få berätta om det Afghanistan jag haft möjligheter att möta under dessa år. Att resa runt i landet, träffa människorna, få höra om alla initiativ, all möda, alla problem, har varit fantastiskt och en stor källa till inspiration och energi för mig.

Närheten till alla dem som dagligen kämpar för att skapa ett bättre Afghanistan för de allra svagaste ger perspektiv som är svåra att få i det svenska flödet av nyheter och information. Att få träffa dem som får det bättre tack vare SAKs insatser har självklart också varit fantastiskt. Jag hoppas att jag har lyckats förmedla en del av detta till er.

Våldet, umbärandena och konflikterna är högst påtagliga överallt i Afghanistan, och det är därför det är så viktigt att fortsätta arbetet med att skapa möjligheter och rättigheter för de mest utsatta, trots alla hinder. I Afghanistan finns en kraft, envishet och så många fantastiska människor, som utgör en motvikt till de våldsamma och korrupta. Det har givit mig hopp!

Tack för att ni har velat vara med på dessa resor, och velat följa mina övriga reflektioner kring Afghanistan.

Hoppas vi ses igen!

Musik som katalysator för förändring – final i Afghan Star

I veckan var det nyårsfirande i Afghanistan. Dessutom var det final i Afghan Star, Afghanistans motsvarighet till musiktävlingen Idol i Sverige. En rappare, Sayed Jamal Mubarez, vann en aning förvånande i ett land där rappen är allt annat än stor. En kvinna från Jalalabad, Zulala Hashemi, kom tvåa och var den första kvinnan att nå ändra fram till finalen. Det är stort i ett land där många kvinnor inte ens får gå utanför hemmet ensamma.

Och när vinnaren Mubarez överlämnade sitt nyss emottagna pris till tvåan Zulala klickade det till i många afghaners hjärtan. Det beskrivs som en handling för fred och försoning i landet eftersom Mubarez är hazar och Zualala är pashtun.

Dessutom anses det viktigt att Mubarez, som kommer från den mindre gruppen hazaras, fick så många röster att han vann – det tolkas som att de röstande gick efter vilken musik de gillade, snarare än efter etnicitet (ni vet den där effekten som gör att de nordiska länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen alltid röstar på varandra….).

Årets upplaga av Afghan Star var den tolfte. Programmet har väckt mycket reaktioner i Afghanistan under dessa tolv år – kritik från mer konservativa grupper, glädje och hopp hos många unga. Presentatörer och deltagare har hotats och trakasserats och en del tvingats fly landet. Kvinnliga domare har tvingats gömma sig. Men programmet har fortsatt, med nya amatörer som hoppas på vinst och berömmelse.

En del menar att Afghan Star och andra TV-program är en av de viktigaste vägarna att förändra normer i Afghanistan. En kvinna kom på andra plats i år. Som sjunger. I det offentliga rummet/TV. Dessutom med rötter i den starkt konservativa provinsen Nangarhar. Det är radikalt.

Att programmet är populärt är det ingen tvekan om – fyra dagar efter finalen noterades över 600 000 visningar på Youtube, att lägga till alla dem som såg programmet direkt.

Vinnaren Mubarez är självlärd, jobbar som barberare, och komponerar egna låtar. Ofta med allvarliga budskap som konflikten i landet, korruption, kvinnors rättigheter. Vi får se om han lyckas få rappen att slå igenom på bred front i Afghanistan…

Utvärderingen en viktig grund för Sveriges framtida biståndsinsatser till Afghanistan

Det är bra att den nästan 15 år långa svenska insatsen i Afghanistan har utvärderats. Det är sorgligt – men inte oväntat – att måluppfyllelsen på vissa områden är så dålig. Å andra sidan är det roligt att just inom de områden där SAK och svenskt bistånd har varit inblandat, menar utredarna att mycket positivt att skett. Mycket bra har hänt i Afghanistan sedan 2001. Och svenskarna, genom svenskt bistånd, har bidragit till detta.

Självklart är det afghanerna själva som gjort det svåraste jobbet. Som trots ett ökande våld, korruption, svaga strukturer och system, har slitit för att förändra och förbättra. Unga flickor på landsbygden som trots massivt motstånd fortsätter utbilda sig. Unga män och kvinnor som engagerar sig för att civilsamhället ska bli starkt. Läkare som trots mycket svåra arbetsförhållanden fortsätter sitt värv.

Utvärderingen har tittat på tre områden där Sverige varit engagerat – militärt, diplomatiskt och inom utvecklingssamarbete.

De områden där mest positiva avtryck märks är inom hälsovård, utbildning, demokratiska strukturer och respekt för kvinnors rättigheter. Utvärderingen konstaterar att ”Sveriges bistånd till Afghanistan har varit relevant för landet. Det har bidragit till ett antal positiva resultat …. under mycket komplexa och besvärliga omständigheter”. Utredningen konstaterar också att läget fortfarande är mycket svårt inom flera av dessa områden, och så är det ju – Afghanistan är fortfarande ett av världens fattigaste och mest våldsamma länder. Förändring tar tid, särskilt i ett sammanhang där externa och interna krafter agerar på ett sätt som gör det ännu svårare att vända utvecklingen.

Men förändring är möjlig, förändring pågår och detta är naturligtvis en mycket bra grund för det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan. Den svenska regeringen har åtagit sig att fortsätta biståndet på en hög nivå fram till 2024. Långsiktighet är en förutsättning om hållbara förändringar ska ske, och nu gäller det att hålla i och inte svika alla de barn som vill gå i skolan, kvinnor som vill arbeta, organisationer som gång på gång kräver demokratiska val, kamp mot korruption och ett fungerande rättssystem.

Dock är det tråkigt att fattigdomen inte minskat i Afghanistan. Här finns en del frågor om hur fattigdom beräknas (enligt Human Development Index har situationen i Afghanistan förbättrats markant sedan 2001), men det är bara att konstatera att alltför många är fast i fattigdom, att klyftorna är för stora och att mer kraft behöver läggas på att fördela de knappa resurser som finns i landet.

Likaså är det tråkigt att insatsen inte anses ha bidragit till att skapa säkerhet och stabilitet. ”De svenska militära insatserna… har inte lyckats bistå de afghanska myndigheterna och regeringen att upprätthålla säkerhet och stabilitet i landet”, skriver utvärderingen. Det enda område där utvärderingen anser att måluppfyllelsen är tillfredsställande är det som över huvud taget inte har med Afghanistans utveckling att göra, nämligen att stärka Sveriges trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella militära insatser…

Som sagt, det är bra att utredningen har genomförts, det är ett gediget arbete, och den självkritiska attityden är välgörande. Förhoppningsvis kan utredningen ligga till grund för ett lärande inför det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan och i liknande insatser. Och då behövs mer kunskap, längre tidshorisonter och mål som faktiskt handlar om utvecklingen i landet och inte om terroristbekämpning (vilket varit USAs mål under hela perioden) eller den egna militärens utveckling.

Bilden av Afghanistan som sällan visas

img_1728

Morgonsolen silar genom snart färdigbyggda hus i Kabul.

Skymningen faller ganska tidigt i Kabul så här års, vid femtiden är det mörkt. De senaste dagarna har det blivit riktigt kallt, med frost på nätterna. Staden visar sig inte alls från sin bästa sida – de alltid grå eller beige murarna ackompanjeras nu av rasslande, torra, färglösa träd och dammet korkar igen såväl syn som hals. Inte ens de så ståndaktiga rosorna orkar lysa upp längre. Det har inte regnat på två månader, påstås det.

Det politiska kaoset, de återvändande flyktingarna från alla världens hörn, rapporterna om att sex provinser i landet riskerar att falla till Taliban – det är lätt att falla in i svartsynta diskussioner om läget i landet. De senaste kvällarnas  middagar jag haft med journalister, representanter från civila samhället och biståndsorganisationer har präglatsimg_5004-002 av cynism, galghumor och där bakom tanken att det måste ju fixa sig på något sätt. Men ingen vet hur.

Och så mitt i allt detta – vid Jalalabad road, den väg där jag dagligen tillbringar en ansenlig tid på väg till och från kontoret, får jag syn på grönsaksståndet. Rädisor, gurkor, salladshuvuden, lök, rödkål – allt konstfärdigt upplagt, som en vacker tavla. Ägaren har skapat något som förgyller min morgon.

Det finns så oändligt mycket vackert i Afghanistan, även om vi sällan får se de bilderna i Sverige. Så denna gång vill jag dela med mig av några av de vackra ”ögonblick” jag fått under mina resor i Afghanistan – håll till godo!

fullsizerender

Drakmästarens verk

 

 

Vy vid Faisabads flygplats

img_4970

Barbur garden i Kabul

img_4996-002

Gatukonst i Kabul

 

fullsizerender-003

Buddistisk artefakt på Nationalmuseet

img_1053

Broderad hatt, sedd uppifrån

img_3416

Huset där jag bor – på våren

Afghanistans framtid under Trump…?

trumpVad vill USA:s nya president när det gäller Afghanistan? Ingen vet, utom möjligen Trump själv. Trots att USA under 15 år har varit djupt involverade i Afghanistans inre angelägenheter både politiskt, militärt och ekonomiskt, har Afghanistan endast nämnts ett fåtal gånger under valkampanjen, i samband med den första TV-sända debatten. I övrigt är det tomt, både på twitter, hans officiella hemsida om utrikesfrågor och i tal och intervjuer. Men det finns anledning att tro att han kommer ändra policy radikalt, och det kommer få mycket stora konsekvenser.

För att hitta tydliga uttalanden från Trump om USA:s närvaro i Afghanistan får vi gå tillbaks till twitter och år 2013. Då var han mycket tydlig:

”Låt oss lämna Afghanistan. Våra trupper dödas av afghaner som vi har utbildat och vi slösar miljarder där. Nonsens. Bygg upp USA.”  

I en annan tweet skrev han:

”Det är dags att lämna Afghanistan. Vi bygger vägar och skolor för människor som hatar oss. Det är inte i vårt nationella intresse.”

Det finns även andra indikationer på att Trump kommer driva en politik där USA:s engagemang i Afghanistan minskar. Dels finns hans stora misstänksamhet mot muslimer som grupp. Dels finns uttalanden om att han tycker att USA inte ska engagera sig i andra staters uppbyggnad. Han har förespråkat en mer isolationistisk utrikespolitik, där USA tar hand om sina egna affärer och inte engagerar sig i andra stater vare sig politiskt, militärt eller med bistånd.

Sedan återstår det dock att se om han får möjlighet att genomföra denna politik, men med tanke på presidentens starka inflytande över USA:s utrikespolitik så är det troligt att han kommer förändra en hel del.

I Afghanistan har detta väckt stor oro. En snabb neddragning av USA:s stöd kommer få konsekvenser både på det militära området och på det politiska. Den nuvarande enighetsregeringen i Afghanistan, med president Ashraf Ghani och ”premiärminister” Abdullah Abdullah skapades efter påtryckningar från USA, för att undvika en splittring av landet efter förra presidentvalet. Många frågar sig om regeringen kommer hålla ihop om USA tar sin hand ifrån dem. Och då finns risk för ännu större inre konflikter än idag. De som idag kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och fri media är ännu mer oroliga, eftersom Trumps intresse för att fortsätta ge stöd till den typen av verksamheter väntas vara väldigt liten.

Men det finns också aspekter som skulle kunna göra att Trump vill fortsätta USA:s starka närvaro i landet. Det ena är att IS är närvarande i Afghanistan och Trump har lovat att ”snabbt och beslutsamt bomba skiten ur IS” (fritt översatt). En annan aspekt är att han kanske skulle se det som ett nesligt nederlag om Taliban fick kontroll över landet. Det skulle kunna se ut som om USA har förlorat mot Taliban, vilket skulle rimma illa med Trumps löften om att ”göra USA starkt igen”.

De närmaste dagarna kommer vi få veta mer om vilka Trump kommer omge sig med, bland annat vem som blir utrikesminister. Det kan ge ytterligare ledtrådar om Afghanistans framtid. För som så många gånger tidigare är det inte afghanerna som styr över sin egen framtid.

Ambulans attackerad

img_4764Dr Afshar Safari ser omtumlad ut där han står framför SAKs kontor i Metharlam öster om Kabul. Ambulansen han satt i när den blev beskjuten har just bogserats in på området, med minst 30 kulhål i plåten. Han håller sina genomborrade anteckningsböcker under ena armen. Så nära var det.

Mitt besök i Metharlam den 29 september fick en annan karaktär än planerat. Redan när vi påbörjade den tre timmar långa och slingriga vägen genom passet mellan Kabul och Jalalabad fick vi meddelande om att något hänt. En ambulans med en sjuk kvinna på väg från en klinik i distriktet Dawlat Shah till sjukhuset i Metharlam hade beskjutits. Förhandlingar pågick om att låta ambulansen fortsätta till centralorten och sjukhuset.

Sedan hörde vi ingeimg_4761t på ett tag. Undrade hur det gick för kvinnan. Undrade hur det gick för vår personal.

Bakgrunden är att afghansk polis och Taliban drabbat samman i området. Nu trodde Taliban att SAK fraktade skadade poliser, och försökte stoppa transporten. En inte helt ovanlig situation, tyvärr.

Så småningom fick ambulansen åka vidare. Kvinnan, som förutom att vara sjuk hade träffats i halsen av ett skott, blev omhändertagen på sjukhuset. Hon överlevde. Dr Safari och ambulansföraren Malank klarade sig helskinnade, enligt dem själva tack vare att de gjorde som de lärt sig på SAKs säkerhetskurser – kasta sig ut ur bilen på den sida som var säkrast och huka bakom hjulen.

Varje vecka ställs hälsopersonalen i Lahman inför olika incidenter. Ibland är det beväpnade grupper som attackerar och på olika andra sätt sätter käpimg_4770par i hjulen, ibland är det den afghanska polisen och militären.

– De tycker inte att vi ska behandla skadade som kan vara från de beväpnade grupperna, men vi måste vara neutrala och behandla alla patienter som kommer till oss, säger Hafizullah Malang, som leder SAKs arbete med hälso- och sjukvård i provinsen.

När jag ber honom blicka tillbaks fem år och jämföra läget, säger han att säkerhetssituationen har blivit mycket sämre. Själv kan han inte besöka många av de kliniker SAK driver, eftersom han inte har skägg. Vissa områden kan bara de som kommer från orten och har förtroende från de som bor där besöka.

– När taliban känner till dem och vet vilka de är så fungerar det även i dessa områden. Människorna där har också rätt till hälsovård och sjukvård, så vi försöker hitta lösningar.

ambulansJag tänker att de risker de tar för att kunna förse sina medmänniskor med sjukvård och hälsovård är så stora, för stora. Jag tänker att jag är full av beundran för vår afghanska personal. Jag oroar mig ständigt för dem. Samtidigt är alternativen få i ett land som Afghanistan – mat för dagen, rätten till hälsovård, en sakta tillvänjning till en ökad våldsnivå – orsakerna är många till att de fortsätter trots riskerna. Och utan dem skulle de mest utsatta människorna på landsbygden lämnas utan vård när de blir sjuka.

Och jag tänker att parterna i konflikten i Afghanistan måste sluta attackera ambulanser, sluta ockupera kliniker, sluta hota barnmorskor och annan personal, sluta stjäla mediciner.

Dr Safari och ambulansföraren Malank är för mig hjältar, liksom så många andra afghaner som varje dag utsätter sig för risker, hot och umbäranden för att göra detta land till en bättre plats att leva.

Varför smäller det i Kabul?

Det är en fråga som har många bottnar och många svar på olika nivåer – sned resursfördelning i världen, regionala maktspel, inflödet av vapen, Taliban.

Frågan bör kanske snarare ställas – varför smäller det i Kabul just nu?

Förra veckan drabbades Kabul av tre bombdåd under 12 timmar, i det första fallet två självmordsbombare som utlöste sina bomber nära försvarsdepartementet.  Det tredje fallet beskrev Taliban vara en attack mot en ”underrättelsecentral”.

Så varför just nu?

Det finns flera skäl – ett är det närmande som just nu sker mellan Afghanistan och Indien, med USAs välsignelse.

När Ashraf Ghani tillträdde som president satsade han nästan alla sina kort på att närma sig Pakistan och förmå dem att tvinga Taliban till förhandlingsbordet och diskutera fred. Pakistans inblandning i Afghanistan går långt tillbaks i tiden, bland annat var landet USAs port till Afghanistan under den sovjetiska ockupationen. Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI sägs vara Talibans egentliga uppdragsgivare, i alla fall vissa delar av Taliban.

Ashraf Ghani fick mycket kritik för att han sökte närma sig Pakistan, och så småningom fick han ge sina kritiker rätt. Efter några fruktansvärda dåd i Kabul med hundratals döda i våras fick Ashraf Ghani nog.

Han gjorde slut med Pakistan.

USA har också velat markera att de fått nog av Pakistans dubbelspel. Försvarsministern Ashton Carter vägrade att intyga att Pakistan har gjort vad de kunnat för att stoppa Taliban och andra beväpnade grupper, och därmed gick Pakistan miste om 4 miljarder dollar (30 miljarder kronor) i militärt stöd.

Sådant irriterar Pakistan.

Relationerna mellan Pakistan och Indien har varit minst sagt spänd sedan Östpakistan bröt sig ur och Bangladesh bildades 1971. Afghanistan har tvingats balansera mellan de två viktiga grannarna. Pakistan och Indien för på sätt och vis krig på Afghanistans territorium.

Under senare år har Indien höjt sin profil i landet. I december 2015 donerade Indien tre attackflygplan till Afghanistan, och fler är utlovade. Den nya ståtliga parlamentsbyggnaden i Kabul har bekostats av Indien. Och i juni invigdes Salma-dammen av Ashraf Ghani och Indiens premiärminister Narendra Modi, samtidigt som man stöttar planerna på att öppna en transportled till Iran, där afghanska varor ska kunna forslas ut, utan att behöva passera Pakistan.

Detta kan vara en anledning till de senaste veckornas våld. Men det kan också vara ett budskap till Afghanistans regering och det internationella samfundet inför två andra viktiga händelser: dels att den nuvarande samlingsregeringen den 19 september har regerat i två år, dels en givarkonferens som ska hållas i början av oktober. Och eftersom Taliban anser att den afghanska regeringen med dess internationella stödjare, särskilt USA, är deras största fiender, så kan det finans anledning att skicka signalen just nu att ”vi ger oss inte, vi vill vinna, och vi kan ta oss in i Kabul om och när vi vill”.

Och mitt i detta våld lever Kabulborna med en ständig oro över att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Mest utsatta är de som arbetar inom polis, militär eller administrationen, exempelvis domstolarna. Men vem som helst kan drabbas när de minst anar det.