Månadsarkiv: mars 2017

Musik som katalysator för förändring – final i Afghan Star

I veckan var det nyårsfirande i Afghanistan. Dessutom var det final i Afghan Star, Afghanistans motsvarighet till musiktävlingen Idol i Sverige. En rappare, Sayed Jamal Mubarez, vann en aning förvånande i ett land där rappen är allt annat än stor. En kvinna från Jalalabad, Zulala Hashemi, kom tvåa och var den första kvinnan att nå ändra fram till finalen. Det är stort i ett land där många kvinnor inte ens får gå utanför hemmet ensamma.

Och när vinnaren Mubarez överlämnade sitt nyss emottagna pris till tvåan Zulala klickade det till i många afghaners hjärtan. Det beskrivs som en handling för fred och försoning i landet eftersom Mubarez är hazar och Zualala är pashtun.

Dessutom anses det viktigt att Mubarez, som kommer från den mindre gruppen hazaras, fick så många röster att han vann – det tolkas som att de röstande gick efter vilken musik de gillade, snarare än efter etnicitet (ni vet den där effekten som gör att de nordiska länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen alltid röstar på varandra….).

Årets upplaga av Afghan Star var den tolfte. Programmet har väckt mycket reaktioner i Afghanistan under dessa tolv år – kritik från mer konservativa grupper, glädje och hopp hos många unga. Presentatörer och deltagare har hotats och trakasserats och en del tvingats fly landet. Kvinnliga domare har tvingats gömma sig. Men programmet har fortsatt, med nya amatörer som hoppas på vinst och berömmelse.

En del menar att Afghan Star och andra TV-program är en av de viktigaste vägarna att förändra normer i Afghanistan. En kvinna kom på andra plats i år. Som sjunger. I det offentliga rummet/TV. Dessutom med rötter i den starkt konservativa provinsen Nangarhar. Det är radikalt.

Att programmet är populärt är det ingen tvekan om – fyra dagar efter finalen noterades över 600 000 visningar på Youtube, att lägga till alla dem som såg programmet direkt.

Vinnaren Mubarez är självlärd, jobbar som barberare, och komponerar egna låtar. Ofta med allvarliga budskap som konflikten i landet, korruption, kvinnors rättigheter. Vi får se om han lyckas få rappen att slå igenom på bred front i Afghanistan…

Utvärderingen en viktig grund för Sveriges framtida biståndsinsatser till Afghanistan

Det är bra att den nästan 15 år långa svenska insatsen i Afghanistan har utvärderats. Det är sorgligt – men inte oväntat – att måluppfyllelsen på vissa områden är så dålig. Å andra sidan är det roligt att just inom de områden där SAK och svenskt bistånd har varit inblandat, menar utredarna att mycket positivt att skett. Mycket bra har hänt i Afghanistan sedan 2001. Och svenskarna, genom svenskt bistånd, har bidragit till detta.

Självklart är det afghanerna själva som gjort det svåraste jobbet. Som trots ett ökande våld, korruption, svaga strukturer och system, har slitit för att förändra och förbättra. Unga flickor på landsbygden som trots massivt motstånd fortsätter utbilda sig. Unga män och kvinnor som engagerar sig för att civilsamhället ska bli starkt. Läkare som trots mycket svåra arbetsförhållanden fortsätter sitt värv.

Utvärderingen har tittat på tre områden där Sverige varit engagerat – militärt, diplomatiskt och inom utvecklingssamarbete.

De områden där mest positiva avtryck märks är inom hälsovård, utbildning, demokratiska strukturer och respekt för kvinnors rättigheter. Utvärderingen konstaterar att ”Sveriges bistånd till Afghanistan har varit relevant för landet. Det har bidragit till ett antal positiva resultat …. under mycket komplexa och besvärliga omständigheter”. Utredningen konstaterar också att läget fortfarande är mycket svårt inom flera av dessa områden, och så är det ju – Afghanistan är fortfarande ett av världens fattigaste och mest våldsamma länder. Förändring tar tid, särskilt i ett sammanhang där externa och interna krafter agerar på ett sätt som gör det ännu svårare att vända utvecklingen.

Men förändring är möjlig, förändring pågår och detta är naturligtvis en mycket bra grund för det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan. Den svenska regeringen har åtagit sig att fortsätta biståndet på en hög nivå fram till 2024. Långsiktighet är en förutsättning om hållbara förändringar ska ske, och nu gäller det att hålla i och inte svika alla de barn som vill gå i skolan, kvinnor som vill arbeta, organisationer som gång på gång kräver demokratiska val, kamp mot korruption och ett fungerande rättssystem.

Dock är det tråkigt att fattigdomen inte minskat i Afghanistan. Här finns en del frågor om hur fattigdom beräknas (enligt Human Development Index har situationen i Afghanistan förbättrats markant sedan 2001), men det är bara att konstatera att alltför många är fast i fattigdom, att klyftorna är för stora och att mer kraft behöver läggas på att fördela de knappa resurser som finns i landet.

Likaså är det tråkigt att insatsen inte anses ha bidragit till att skapa säkerhet och stabilitet. ”De svenska militära insatserna… har inte lyckats bistå de afghanska myndigheterna och regeringen att upprätthålla säkerhet och stabilitet i landet”, skriver utvärderingen. Det enda område där utvärderingen anser att måluppfyllelsen är tillfredsställande är det som över huvud taget inte har med Afghanistans utveckling att göra, nämligen att stärka Sveriges trovärdighet och förmåga som deltagare i internationella militära insatser…

Som sagt, det är bra att utredningen har genomförts, det är ett gediget arbete, och den självkritiska attityden är välgörande. Förhoppningsvis kan utredningen ligga till grund för ett lärande inför det fortsatta svenska engagemanget i Afghanistan och i liknande insatser. Och då behövs mer kunskap, längre tidshorisonter och mål som faktiskt handlar om utvecklingen i landet och inte om terroristbekämpning (vilket varit USAs mål under hela perioden) eller den egna militärens utveckling.