Månadsarkiv: juli 2016

När jag blir stor ska jag bli lärare


Abdullahs bror Hekmatullah | Foto: Anna-Karin Johansson

Abdullahs fingertoppar söker sig fram över den vita sidan, följer raderna med upphöjda punkter. Han läser högt. När han tar paus slätar han liksom ut sina kläder och sträcker på sig – han ser både nöjd och lite obekväm ut.

För fyra månader sedan förändrades tioåringens liv radikalt. Då började han i den skola för barn med funktionsnedsättningar som SAK driver i Taloqan i norra Afghanistan. Innan dess visste han inte vad punktskrift var för något. Nu läser han, visserligen trevande, men ganska snabbt, i boken framför sig.

Vid bordet intill sitter hans bror Hekmatullah, 12 år. Även han är blind från födseln. Hekmatullah är lite säkrare, han har gått i skolan här i ungefär ett år, och läser snabbt i årskurs 1 lärobok i dari.

Bröderna kommer från en fattig familj en bit utanför staden. Deras kläder är slitna och på hela deras kroppsspråk kan jag se att livet inte har varit varligt mot dem. Ansiktena är allvarliga. De är måna att göra rätt, vara till lags. De säger inte så mycket.

Syskonskaran består av ytterligare tre bröder och två systrar, och självklart har det varit svårt för familjen att två av deras barn är blinda. Svårast har det varit för Hekmatullah och Abdullah själva.

Den här dagen sitter de innanför det öppna fönstret tillsammans med läraren Ismatullah och läser dari. Ismatullah, som också är blind, följer med i en identisk text, för att kontrollera att det blir rätt. Bröderna har lär tsig med beundransvärd snabbhet, berättar han. Målet är att de ska kunna gå i en ordinarie skola så småningom. Ismatullah gick också på SAKs skola, innan han började i en ordinarie klass. Idag studerar han på universitetet. Hekmatullah säger att hans dröm är att bli lärare i framtiden, precis som Ismatullah. Jag kan bara föreställa mig alla hinder och fördomar som han har mött på vägen, all den envishet och styrka som han besitter. Och som han nu vill använda för att förändra livet för de två unga bröderna bredvid honom i klassrummet.

I klassrummet intill får barn med hörselnedsättningar en lektion i tandhygien och hur de ska göra när de blir sjuka. Lärarens kroppsspråk när han talar om tandvärk är talande – det gör väldigt ont! Barnen skrattar.

I ett annat klassrum finns barnen med intellektuella funktionsnedsättningar. De flesta av dem kommer aldrig kunna gå i ordinarie skolor eller försörja sig själva. Målet är att de ska kunna klara sig själva så mycket det går – äta, hålla sig rena, klä av och på sig, kunna förklara vad de behöver, kommunicera enkla budskap. Högst fem år får de vara på skolan.

Några mil bort, på landsbygden utanför Taloqan, i Dasht-e Qal finns ett av SAKs distriktscenter för barn med funktionsnedsättningar. I tio av provinsens 15 distrikt  finns sådana center. SAK försöker ha behandling och undervisning nära där barnen finns – transporter är svåra, vägarna ofta dåliga, föräldrarna har ingen bil och publika transportmedel är ovanliga. SAK kör i stället barnen till och från skolan om det inte kan ordnas på annat sätt.

Just denna eftermiddag har personalen i Dasht-e Qal haft ett möte med företrädare för byråd och olika kommittéer, för att berätta om sitt arbete, om rättigheter och om hur situationen for personer med funktionsnedsättningar ser ut idag.

– Det är väldigt viktigt att ha en tät kontakt med människorna i byarna. Vi försöker förändra deras inställning till personer med funktionsnedsättningar.

De tycker själva att attityden har blivit mer positiv.

Tidigare var de flesta mycket negativa till personer med funktionsnedättningar. Familjerna ville inte acceptera sina barn. De trakasserades och gavs öknamn. Idag förstår allt fler att barnen kan lära sig mycket, bara de får chansen. Många kan lära sig läsa och skriva, så småningom jobba. Föräldrarna börjar tro på sina barn, berättar M Tahir, centrets chef.

Jag frågar vad som gör lärarna och de andra som jobbar på centret riktigt glada i sina jobb:

Jag blir väldigt glad när ett barn som jag besöker i hemmet och arbetat med 2-3 gånger plötsligt kan sitta, efter att ha legat ner i flera år. Jag blir glad när jag ser hur familjen börjar hjälpa barnet att kunna mer och mer, och förstår att barnet kan utvecklas, säger Aziza, som arbetar som socialarbetare med uppsökande verksamhet i byarna.

Och när barnen som gått här kan börja i den ordinarie skolan, fortsätter M Tahir, chef för centret. I år har åtta av ”våra” barn flyttat över.

Nu står hon på egna ben

Muslima

Muslima breder ut tre vackra klänningar på golvet – en grön, en röd och en blå. De är hennes verk. I zinklådorna ute i hallen ligger fler klänningar och vackra tyger.

Muslimas väg från polioskadad flicka till självförsörjande sömmerska har tagit många år, men tack vare envishet, skicklighet och stöd från SAK har hon lyckats.

-När jag var barn kunde jag inte ens stå på mina egna ben, berättar hon. Jag kunde bara ta mig fram med kryckor, och det var tungt.

En dag kom hon i kontakt med en av SAKs socialarbetare med inriktning på barn med funktionsnedsättningar. Där började resan. Första fick hon sjukgymnastik så att kroppen rätades ut. Sedan fick hon ett stöd för att stärka benet. Idag kan hon gå, även om hon haltar.

Muslima kunde gå i skolan upp till nionde klass, men sedan ville familjen inte att hon skulle fortsätta studera.

– I stället fick jag möjlighet att gå en yrkesutbildning hos SAK. Under sex månader fick jag lära mig tillskärning, materialkunskap, sömnad.

Med hjälp av ett litet lån från SAK kunde Muslima sedan starta en egen verksamhet. Det är återbetalt. Nu har hon fått ytterligare ett lån, för att kunna expandera. Denna gång är summan 30 000 afs, cirka 4000 svenska kronor. Hon har investerat i en symaskin och material. Nu syr Muslima kläder och säljer på marknader runt om Taloqan. Människor kommer också hem till henne och beställer kläder, ibland har de en bild med sig, andra gånger ett klädesplagg som förlaga. För en klänning tar hon 500-600 afs, om kunden förser med materialet kostar det 150-200 afs.

I sex år har hon arbetat som sömmerska. Familjen är väldigt glad att hon bidrar till försörjningen. Själv vill hon fortsätta sy. Och gifta sig. Hon ser ljust på framtiden.