Månadsarkiv: februari 2016

Över 35 år av konflikt

afghanistan_nov_2014_2028

Foto: Malin Hoelstad

Drakarna flyger redan över Kabul, trots att det bara är februari. Vintern har varit varm, och alla oroar sig över att det ligger alldeles för lite snö uppe i bergen som omger staden. Den snö som ska smälta och förvandlas till vatten lagom till vårsådden och hjälpa grödorna att gro.

Kabulborna har mycket att oroa sig över just nu. Landet har fortfarande ingen försvarsminister, talibanerna kontrollerar mer och mer av landet och att staden Kunduz i norr föll till talibanerna i höstas har sänt chockvågor genom landet.

För att förstå hur stor oron är behöver vi gå tillbaks några decennier. Vi brukar säga att Afghanistan är ett land som har varit i konflikt och krig i nästan 40 år. Men hur ofta reflekterar vi över hur detta har påverkat människor, vilka minnen de har, hur oro och rädsla har satt bo i dem?

Att vara rädd för att det ska bli krig i Afghanistan är inte en obefogad oro, det är en upplevd verklighet.

Under 1980-talet härjade ett av historiens blodigaste krig i Afghanistan. Under de tio år Sovjetunionen ockuperade landet dödades mellan 900 000 och 1,5 miljoner afghaner, en del bedömare nämner siffror som 9 procent av befolkningen. 1989, när Sovjetunionen drog sig tillbaks, hade mer än en tredjedel av afghanerna flytt, 6,3 miljoner afghaner befann sig i grannländerna.

Under 90-talets inbördeskrig föröddes sedan stora delar av landet, kriget böljade fram och tillbaks, Kabul ödelades. En uppskattning är att 400 000 människor dödades under denna period. Ytterligare nästan en miljon flydde.

Och sedan kom talibanerna med sitt repressiva styre.

Många har vågat sig tillbaks till Afghanistan under de senaste 15 åren. De har velat skapa sig en framtid i landet. Och deras förmåga att tro och hoppas har många gånger förvånat mig.

Men nu har de tappat framtidstron. Det visar bland annat en stor undersökning som görs varje år av Asia Foundation. Optimismen om landets framtid har sjunkit till den lägsta på tio år. Oron för den personliga säkerheten är å andra sidan större. Säkerhetssituationen, arbetslösheten och korruptionen är de främsta orsakerna till den förlorade tilltron.

Här i Kabul är det många som vill tala om möjligheterna att lämna landet, om oron för vad som ska hända om de stannar kvar. Oron över att stanna och därmed fångas i fällan av ett krig, är naturligtvis en stark drivkraft att ge sig iväg. För hur ska en vuxen kunna försvara för sig själv och sina närmaste om de sedan får utstå liknande umbäranden och till och med död, som se senaste årtiondena för med sig till så många i landet? Hur ska de försvara att de inte tog möjlighet att ta det säkra före det osäkra och försöka fly?

Beskrivningarna från Afghanistan under Sovjets ockupation, inbördeskriget och talibantiden är alla fasaväckande. Det är dessa erfarenheter som bidrar till att många tar steget och lämnar det land de återvänt till och hoppats så mycket på. Ännu en gång blir afghanerna flyktingar, jagade iväg av våld och osäkerhet.

Nu får vi väl ändå besinna oss

Nu får vi väl ändå besinna oss.

Allt detta prat om att afghanska pojkar är si och afghanska pojkar är så. Att de skulle trakassera och våldta. Att de skulle göra det mot varandra, eftersom det är så det är i Afghanistan.

Det är alltid lätt att generalisera och överdriva när känslorna svallar, i kölvattnet av att många flyktingar har sökt sig till Sverige. De senaste årens utveckling på nätet, där allt plötsligt verkar vara accepterat att säga, gör säkert sitt till – det sprider sig till middagsbord och till tidningsredaktioner. För den som presenterar det smaskigaste säljer mest och tjänar mest pengar…

Och det är alltid lättast att se svagheter och fel hos den som man ser som ”den andre”, den som är annorlunda. Och just nu är det de unga afghanska männen som får vara symbol för ”de andra”.

Låt mig ta ett exempel. Påståendena att unga nyanlända flyktingar skulle ligga bakom sexuella trakasserier på festivaler började i Köln. Fortfarande har vi inga uppgifter om vilka som var inblandade. Men det spelar liksom ingen roll. I en artikel i en av våra kvällstidningar häromdagen gick det att läsa följande med anledning av en karneval i just i Köln och påstådda övergrepp. Efter en lång text som beskriver anklagelserna mot unga utländska män kommer så en intressant mening (tänk er en kvinnlig TV-journalist som i direktsändning rapporterar och samtidigt blir sexuellt trakasserad):

”På videon med den belgiska journalisten Esmeralda Labye syns dock män med europeiskt utseende”.

Så, detta uppenbara bevis på att män med europeiskt utseende trakasserar en kvinna, får det någon uppmärksamhet? Blir det rubriker? Ledarartiklar? Demonstrationer?

Nej.

Det nämns som i förbigående, i slutet av artikeln. Det är så ett selektivt tolkande av verkligheten ser ut. Och det är otäckt.

Visst finns det unga afghanska män som är våldsamma, trakasserar, begår brott. Det innebär dock inte att alla unga afghanska män är likadana. Detsamma kan sägas om svenskar, kineser och holländare. Oavsett vem som begår brott ska de anmälas, få en rättvis rättegång och fällas, innan de döms av media och omvärlden. Det är så ett fungerande rättssamhälle fungerar. Och det är så det ska vara för alla i Sverige.

Visst har många av de flyktingar som kommer till Sverige traumatiska upplevelser bakom sig, som kan påverka deras liv och handlande. Tror ni det hjälper dem om de stängs ute, misstänkliggörs, isoleras?. Självklart inte. Det snarare fördjupar misstänksamhet och konflikter – och så underblåser vi precis de problem som målas upp, som en självuppfyllande profetia.

Så låt oss göra det bästa för att vara goda medmänniskor, i det stora politiska spelet och i det lilla vardagliga, och inte förvillas av rädslor och mörka krafter. Låt oss se bortom stereotyper och fördomar, och leta efter individerna som har drömmar, rädslor och känslor, precis som vi.