Månadsarkiv: januari 2016

Nytt år, nya möjligheter

Idag är det första dagen på 2016. Egentligen betyder det inte så mycket – livet och skeendena fortsätter och bryr sig väl inte så mycket om att det är vad vi kallar ett nytt år. I Afghanistan betyder det ännu mindre, där firades det islamiska nyåret i mitten på oktober.

Men likafullt är det en möjlighet att reflektera över det som varit och att blicka framåt, att få perspektiv.

Häromdagen lyssnade jag till Hans Roslings Vinter i P1-program. Det kändes självklart fint att han inleder sitt program med att uppmärksamma Afghanistan och att han tycker att Svenska Afghanistankommittén är en envis och professionell organisation som hjälper där behoven är som störst. Men allra bäst känns det för mig att han ser de framsteg som gjorts i Afghanistan sedan 2001, och att han ser möjligheter framåt, mot fred och utveckling.

Under 2015 har det varit en hel del diskussion om vad som egentligen har uppnåtts i Afghanistan sedan 2001. Sida anordnade ett seminarium med den slarviga titeln ”13 years in Afghanistan – so what?” (jag undrar vad de afghaner som riskerat sina liv för de framsteg för demokrati och kvinnors rättigheter som trots allt gjorts tycker om en sådan fråga…) och målade en mycket mörk bild av utvecklingen i landet.

Men allt beror som bekant på om man tycker att glaset är halvfullt eller halvtomt.

Fattigdomen i Afghanistan är oacceptabelt stor, och andelen afghaner som lever under fattigdomsnivån har inte minskat de senaste sju-åtta åren. Tittar vi däremot inom det sociala området har stora framsteg skett inom hälsovård, utbildning, sanitet och rent vatten, med hjälp av internationellt bistånd. Även andra områden har utvecklats mycket positivt – en fri media, kvinnlig representation i parlamentet och provinsråd, ett civilt samhälle som protesterar när friheter inskränks.

Ibland slås jag av den naivitet som jag tycker präglade många internationella bedömare direkt efter att talibanerna tvingades bort från Kabul. Det var precis som att Afghanistan var ett vitt blad och nu kunde utländska kännare och militärer komma och skapa det samhälle de ville. Så enkelt var det naturligtvis inte. Redan då hade afghanerna 20 års krig i kropp och tankar, landet var fullt av vapen och grannländerna och stormakterna hade investerat alldeles för mycket pengar och prestige i sitt stöd till olika grupper för att sluta bidra till konflikterna.

Samma naivitet kan jag känna av idag – tanken att Afghanistan efter 15 år ska gå från ett läge där det mesta var raserat, till att vara en fungerande stat som kan garantera sina invånare mat, hälsa och utbildning. Tänk er om Sverige, dessutom med ett krig som pågår, ska öka antalet barn i skolan med 800 procent – det skulle inte göras i en handvändning. Det krävs långsiktighet, uthållighet och tålamod att bygga ett samhälle som möjliggör förtroende mellan grupper och individer och en stat som kan leverera samhällstjänster på ett effektivt sätt. Det gäller att ta vara på det som går framåt och bygga vidare på det.

Samtidigt kan vi inte blunda för den korruption som så hårt drabbar de allra mest utsatta i landet. Den växande ojämlikheten i Afghanistan beror delvis på att vissa roffar åt sig av de knappa resurser som finns, mycket förs utomlands, som en del av den svarta och illegala ekonomin. Landsbygdsbefolkningen, som utgör 70 procent av befolkningen, får väldigt lite del av de knappa resurser som fördelas via staten. Vi kan inte heller blunda för oförmågan att kompromissa och hitta lösningar som kommer alla afghaner till gagn, oavsett etnicitet, klass och religion. Här har de afghaner som har resurser – i form av vapen, pengar och politiskt inflytande – ett stort ansvar. Men också de utländska krafter som underblåser konflikter och vill ha del av vinsterna från opiumhandeln eller få inflytande på annat sätt.

Så om 2015 varit ett år med stora mörka moln – en alltför handlingsförlamad regering, en intensifierad konflikt och en ekonomi i fall – hoppas jag i sann Hans Rosling-anda att 2016 blir ett år då reella fredssamtal inleds, president Ashraf Ghani och chefsminister Abdullah Abdullah drar åt samma håll, Pakistan börjar bidra till fred i Afghanistan och den afghanska ekonomin får en rejäl skjuts framåt.

Och att alla de afghanska kvinnor och män som för en ojämn kamp för fred, kvinnors rättigheter, en fri media och en jämlik utveckling orkar fortsätta sitt arbete.