Månadsarkiv: maj 2015

”Fred kommer med en kostnad för kvinnorna”

fatima gailani

Fatima Gailani Foto: Jarkko Mikkonen

– För första gången känner jag en viss optimism.

Fatima Gailani, ordförande för Röda Halvmånen i Afghanistan, har varit med förr vid samtal med talibanerna. Denna gång tackade hon nej till att delta i samtalen i Doha i början av maj. Och även om hon känner viss optimism så vet hon att vägen är lång och svåra beslut återstår. Bland annat när det gäller kvinnornas situation – hur förändras den om landet kommer styras av en regering där talibanerna ingår?

– En fred kommer med en kostnad för kvinnorna. Och särskilt för oss välutbildade kvinnor som har vant oss vid att kunna delta i samhällslivet. Våra möjligheter att göra det, att arbeta, att röra oss, att sminka oss – allt detta kommer troligtvis begränsas.

Samtidigt säger Fatima Gailani att det finns olika sätt att se på fredsförhandlingar med talibanerna:

– 80 procent av kvinnorna i det här landet sitter idag instängda i sina hem och vet väldigt lite om vad som pågår i samhället. De har inte samma möjligheter. För dem kanske en fred skulle betyda ett bättre liv. Men för oss andra blir situationen svårare. Så vad är rätt? Det är en svår balansgång.

Enligt Fatima Gailani är det viktigt att kvinnor i Afghanistan får vara med och påverka fredsprocessen, får förbereda sig och samråda om vad de är beredda att offra, och vad de inte vill göra avkall på. Och den processen måste börja snarast.

– Här har vi kvinnor också ett ansvar. Vi måste sluta träta på grund av politisk och etnisk tillhörighet. Vi måste samla oss, och få stöd att göra det, om vi ska kunna påverka processen.

”Vi bevisade att vi behövs”

I en sal i staden Aibak i norra Afghanistan sitter 21 kvinnor och lär sig hur dataprogrammet Word fungerar. De är den femte gruppen som utbildas till barnmorskor, för att arbeta i hälsokliniker på landsbygden i provinsen Samangan. SAK driver tre sådana skolor, i Samangan, Wardak och Lahman.

234 kvinnor sökte till den nya årskursen, som inleddes för två månader sedan. De som antogs har fått genomgå både skriftliga tester och intervjuer.

Situationen var annorlunda för tio år sedan när utbildningen startade. Då var det svårt att hitta kvinnor som ville delta. Dels fanns väldigt få kvinnor med en relevant utbildningsnivå. Men kanske ännu viktigare var misstänksamheten.

– Programmet var nytBarnmorskeutbildningen i Aibakt och ingen visste riktigt vad det innebar. Motståndet från lokalsamhället var starkt, berättar Naliba. De undrade vad som skulle hända en kvinna som under så lång tid var hemifrån – vilka skulle hon träffa, vad skulle hon göra?

Naliba är idag lärare på skolan, hon arbetar också som mentor för nyutexaminerade barnmorskor. Hon tillhörde den första gruppen som antog utmaningen, pionjärer inom detta område.

– ”En kvinna som arbetar – det måste vara något fel”, tänkte de flesta, berättar Naliba. Det var en svår tid, även för min man. Alla tittade på honom som att han borde skämmas, för att jag utbildade mig och arbetade. Han drog sig undan.

För Naliba och hennes kolleger var den första tiden väldigt viktig. De var tvungna att bevisa att de kunde bidra till ett bättre liv för familjerna, kvinnorna och barnen, att deras insats var så viktig att konventioner och normer borde förändras. Idag är kunskapen om och förståelsen för barnmorskornas viktiga roll betydligt större.

När jag frågar de nya studenterna varför de vill bli barnmorskor nämner alla att de vill bidra till bättre liv för människorna i området som de kommer ifrån. Många av dem nämner också erfarenheter av släktingar som avlidit i samband med förlossning, barn som inte överlevt. Men de säger också att de vill visa att kvinnor kan utbilda sig och tjäna pengar, bidra till familjens inkomst. Och just den ekonomiska aspekten är en av anledningarna till att familjerna stödjer deras önskan att bli barnmorskor, även om det fortfarande ses med viss misstänksamhet.

I ett hus en bit bort i staden har 21 andra kvinnor just inlett sin utbildning för att bli sjuksköterskor. Även de ska efter den tvååriga kursen återvända till sina byar för att arbeta på hälsoinrättningarna. Målet är att det i framtiden ska finnas en sjuksköterska och en barnmorska på varje större klinik i provinsen, så att även kvinnor kan ta del av hälso- och sjukvården.

Många av eleverna på sjuksköterskeskolan kommer från väldigt avlägsna och fattiga områden. De har valts ut bland annat för att kunna arbeta i de mest utsatta områdena. Och även om mycket har förändrats så vet de att en komplicerad verklighet väntar dem:

– En del kommer att vara avvisande mot oss. Att unga kvinnor kommer och ska tala om för de äldre hur saker är och ska vara… Alla gillar inte det. Till och med kvinnor kommer att ifrågasätta oss för att vi har varit borta från byn, talat med män, och för att vi kommer jobba med män, säger Zeba Rahime.

– Vi måste vara tålmodiga och visa människorna att vi är här för att stötta dem, hjälpa barn som annars dör!

Zeba och hennes studiekamrat Latifa Hosaine fick vetskap om möjligheten att utbilda sig till sjuksköterska via skolorna i området där de bor. Familjerna har stöttat dem, men Latifas familj var i början oroliga för vad som skulle hända hennes barn.

– Men nu vet de att det finns dagis här, att vi får mat och blir väl omhändertagna. Så nu är de lugna.

Fredssamtal med talibanerna den här gången…?

People pass a picture of Afghan President Ashraf Ghani on a street in Kabul. | REUTERS

Efter en tids tystnad är nyheter om fredssamtal mellan Taliban och den afghanska regeringen åter i omlopp. Samtal har hållits i Doha i Qatar. Visserligen var inga officiella representanter från vare sig taliban eller regeringen närvarande – alla var där i personlig kapacitet. Men de var inflytelserika personer från båda sidor…

Och förhandlingar vill man inte kalla det. Snarare en vetenskaplig konferens…

 

För ovanlighetens skull har parterna dock inte förnekat att något slags samtal har hållits. Och en deklaration har offentliggjorts.

De flesta bedömare är överens om att president Ghani behöver framgångar i fredsprocessen att peka på. Regeringens långsamma agerande i en rad frågor – tillsättande av provinsguvernörer, förlag på ministrar, ekonomiska initiativ – väcker otålighet bland afghanerna. Och med rätta. Ännu ett drygt halvår efter att Ghani utsågs till president finns fortfarande ingen Försvarsminister utsedd. Och någon ände på våldet kan inte siktas.

I praktiken har den senaste tiden inneburit ett maktvaakum, såväl politiskt som militärt, en situation som de beväpnade grupperna inte varit sena att utnyttja. Både i norr, framför allt i provinsen Kunduz, och i sydöst, har våldsamheterna eskalerat, inte minst efter att talibanerna deklarerade sin traditionella våroffensiv för några veckor sedan.

Ghani behöver förhandlingarna för att visa att han kan nå resultat och leverera det som det afghanska folket önskar mest av allt – fred i landet. En fred som ska vara basen för att bygga ekonomisk utveckling och en stat som kan leverera skola, hälsovård och rättssäkerhet.

Taliban å sin sida har mist sin främsta fiende – de internationella styrkorna. I stället riktar de in sig på afghansk polis, militär och regeringsanställda, och allt fler civila dras in i våldet. Afghaner dödar afghaner, något som väcker ont blod. Samtidigt pressas taliban av rykten om att IS försöker etablera sig i landet, och den konkurrensen längtar de inte efter.

Och nu har alltså några slags samtal hållits i Doha. Trevande sådana. Men dock. Ett litet steg i rätt riktning, säger de tålamodsprövade afghanerna. Ett halmstrå att hugga tag i.

Och det verkar som att de som deltog i samtalen inser att det krävs eftergifter och kompromissvilja för att substantiella fredsförhandlingarna ens ska äga rum. Flera av de positioner som tidigare har ansetts helt låsta verkar ha luckrats upp vid mötet:

Alla är överens om att ett kontor för talibanerna bör öppnas i Doha, för att underlätta framtida förhandlingar. Detta har afghanska regeringen tidigare motsatt sig.

Alla är överens om att den afghanska konstitutionen ska ses över. Även detta något regeringen tidigare sagt blankt nej till.

Taliban signalerar att de inte kommer kräva att alla utländska trupper ska lämna Afghanistan innan fredssamtal kan påbörjas – otänkbart för bara några månader sedan.

Och båda sidor säger sig stödja utbildning för kvinnor.

Ett stort frågetecken är dock vilka de närvarande vid mötet egentligen representerar och vilket mandat de har. Taliban är splittrat i olika grupper – en del vill kompromissa och fortsätta sin kamp med politiska medel, andra vill fortsätta den våldsamma vägen. Och när det gäller den afghanska regeringen är det fortfarande svårt att veta vilket stöd Ashraf Ghani har av tidigare krigsherrar och andra med stora maktambitioner. Bland dessa krävs också en omorientering om fred ska kunna uppnås.

Så vägen är lång, men kanske har ett litet steg i rätt riktning tagits de senaste dagarna.