Månadsarkiv: april 2015

Våldet och konflikten

Vad betyder det för en nation – och dess folk – att ha varit i väpnad konflikt i 35 år? Frågan har väckts av flera anledningar:

  • 2014 blev det år då flest civila dödades i Afghanistan sedan FN började sammanställa statistik 2009, och våldet har allt mer flyttat till befolkningscentra och platser där civila vistas.
  • en radikalisering kan skönjas bland afghanska väpnade grupper
  • mordet på den unga kvinnan Farkhunda, misshandlad, överkörd, bränd av en mobb mitt i Kabul, med ett flertal poliser som vittne utan att ingripa.

Självklart får det stora konsekvenser att leva under ständig press för att en bomb ska explodera, att bli beskjuten eller misshandlad, att våldtas eller misshandlas inom hemmets väggar.

Många som deltagit i krig och väpnade konflikter drabbas av depression, oro, hyperaktivitet. Forskning visar att människor som drabbats av post traumatiskt stress syndrom lättare tar till våld för att lösa konflikter. I relation till Afghanistan har vi oftast hört talas om detta när det gäller svenska eller amerikanska soldater som fått psykiska problem. Men självklart påverkas även afghanerna av våldet i landet. Barnen. De unga. Familjefäderna. Kvinnorna. Det sätter spår för hela livet. Och någon vård finns knappt att tala om.

Ibland berättar mina äldre kolleger i Afghanistan om sin ungdom – det är berättelser om flykt och att lämna allt man äger och har, utsatthet, att överleva trots att kulorna viner runt omkring. Hos dem finns krigets märken inpräntade. 2002 beräknades 42 procent av afghanerna lida av post traumatiskt stress syndrom. 68 procent visade tecken på depression. Och efter några lugna år i början av 2000-talet har allt fler unga drabbats, när våldet successivt trappats upp de senaste tio åren.

Men frustrationen som gror ligger också på ett annat plan. Det handlar om att inte få bidra till att bygga en bättre framtid för landet, att behöva betala mutor för att få ett körkort, att inte kunna få rätt om man utsätts för övergrepp.

En bekant berättade att han vid ett tillfälle råkat stanna för rött ljus vid en polisspärr. En polis kom fram och stack hål på bilens däck. En helt oförståelig handling på ett sätt, men uppenbarligen kan det vara provocerande för en fattig polis att någon har en egen bil. Och den frustrationen föder mer frustration, hos min bekant som vet att det enda han kan göra är att bita ihop, åka därifrån och byta däck.

Vi vet också att situationen för kvinnor är särskilt svår i länder med mycket vapen och konflikter. De mest marginaliserade i samhället – barn, kvinnor, fattiga – drabbas värst. Våld föder våld är ett slitet uttryck, men det ligger en hel del i det.

Och någonstans når man självklart en kokpunkt. Kanske var det delvis det som hände när Fahrkunda så grymt förnedrades och mördades, mitt på ljusa dagen i centrala Kabul. Det är absolut ingen ursäkt, men kanske en delförklaring. Och att våldet som hela tiden lurar under ytan kan ta sig sådana uttryck sprider skräck, i detta fall framför allt hos unga kvinnor. De vet att kunde det hända en gång, kan det hända igen. Och den insikten är skräckinjagande. Och föder ännu mer trauman och oro.

Tiden läker alla sår, brukar det ju heta. Men det tar lång tid. Att lägga hämnden bakom sig och finna andra vägar än våld för att löser konflikter ser idag ut att ligga långt från verkligheten i Afghanistan. Vägen dit är svår och komplex – minskad fattigdom, större jämlikhet, större förtroende mellan olika grupper i samhället, en stat som lyckas förse sina invånare med basal hälsovård, rättvisa och utbildning, mindre tillgång till vapen. På några av dessa områden har Afghanistan rört sig framåt sedan 2001. Men det går frustrerande långsamt.