Månadsarkiv: december 2014

Konsten att hålla värmen

Buchari är ordet på allas läppar i Afghanistan så här års, när termometern allt oftare når under nollstrecket. Det betyder kamin, och så här inför vintern är det en av de viktigaste tillhörigheterna i ett hem. Utan kamin ingen värme. Centralvärme eller elvärme är ovanliga – och opålitliga – företeelser. Och att det är bucharis som gäller vittnar lukten och den ständiga rökdimman över Kabul.

Jag har under de senaste månaderna följt en av mina afghanska kollegers funderingar kring inköp av en buchari till familjens hus. Vi har talat modell, färg, storlek. Vi har räknat på priser och satt det i relation till vedåtgång.

Afghanska bucharis är billigast, kostar 1500-3000 afghanis (ungefär 200-400 kr). Lokalt producerade, enligt traditionell modell. Men de är också minst värmeeffektiva, slukar massor med ved. Och de är otäta, röken gör att man måste städa ofta.

IMG_1867

De turkiska kaminerna är bäst. Och snyggast. Dem behöver man inte ens ta undan under sommaren, då de kan fungera som extrabord, till exempel för TVn. Det behövs betydligt mindre ved, och de ryker inte in. Men smakar det så kostar det, uppemot 15 000 afghanis (ungefär 2000 kr). Det tjänar man in så småningom på minskad vedanvändning, men det är själva investeringen som är svår att få till.
Det är ju inte bara hemma som man behöver värme. Att sitta hela dagarna på ett utkylt kontor eller stå i en svinkall fabrik är inget nöje. Men det går ju inte att hantera så viktiga saker som bucharis hur som helt – därför finns sedan lång tid tillbaks en särskild dag då statliga arbetsplatser i Afghanistan tillåts installera bucharis. Och en särskild dag då de ska tas bort igen. Den dagen infaller tyvärr alldeles för tidigt, ofta medan snön fortfarande ligger på marken. Och då är det bara att bylta på sig så gott det går. Eller smygelda bäst man kan.
Min kollega köpte till slut en glansig, mörkbrun, turkisk buchari. Med rabatt, tack vare en släkting. Nu är den installerad och hela familjen är jättenöjd. Och i god tid innan snön faller över Kabul.

Lugna gatan i Kabul skapar funderingar

Det är lugnt i Kabul. Nästan overkligt lugnt. Efter några veckor med dagliga bombdåd och attacker är det som om någon har lagt locket på.

Alla funderar på vad som hände de två veckor när staden skakades av dagliga attacker. Var det talibanerna som ville sända signaler till den afghanska regeringen, våld som påtryckning för att inleda fredsförhandlingar? Ville de visa sin styrka när presidenten Ashraf Ghani besökte NATO och träffade de internationella givarna i London, visa sitt motstånd mot fortsatt internationell och amerikansk närvaro?  Eller – den förklaring många afghaner gärna tar till – var det pakistanska ISI som varnade Ghani för att gå för nära i relationen till Indien. Eller ville någon helt enkelt använda sina förråd av sprängämnen innan vintern kom?

Och varför är det nu plötsligt så lugnt? Tog sprängämnena slut? Var den ”cell” som polisen i Kabul sa sig ha sprängt för ungefär en vecka sedan verkligen källan till alla dessa dåd? Eller pågår det samtal om en överenskommelse och en slags vapenvila har utlysts? För det är inte bara i Kabul det är lugnt. Vanligtvis strömmar det in meddeladen om bomber och strider runt om i landet – just nu är det bara ett fåtal varje dag.

Extra lugnt blir det i Kabul eftersom många väljer att lämna sina bilar hemma, av rädsla för att deras olagliga fordon ska upptäckas i alla de vägspärrar som upprättats. Vanligtvis är de många – nu är de ännu fler, och trafikstockningarna färre.

2014 har länge beskrivits som den stora omställningens år i Afghanistan.

De utländska militära styrkorna drar sig tillbaks. För ett år sedan fanns ungefär 130 000 utländska soldater i landet, vid årets slut räknas det vara 12 000. Afghanska polisen och militären har tagit över allt mer av ansvaret för säkerheten, och enligt Ashraf Ghani har de klarat det bra – landet har inte hamnat i kaos. Å andra sidan har väpnade grupper lagt allt fler områden under sig.

Den politiska övergången har också tagit steg. Trots fusk, osämja och en extremt långdragen valprocess, har en ny president installerats. En kompromiss mellan de två återstående presidentkandidaterna  förhandlades fram, och enligt vissa bedömare fungerar de ganska bra tillsammans, den känslosamma och energiska Ashraf Ghani och den mer tillbakadragna och slipade Abdullah Abdullah. Men utnämningar av ministrar dröjer, och andra talar om dödläge.

Det område som idag framstår som det största problemet är ekonomin. De enorma mängder pengar som har flutit in i Afghanistan, framför allt genom kriget, har förvrängt den afghanska ekonomin. Prisnivån ligger idag dubbelt så högt som i Pakistan, vilket gör det nästan omöjligt för Afghanska företag att exportera. Tillväxten, som under  de tio åren efter talibanernas fall låg på i genomsnitt 9 procent, har fallit dramatiskt och beräknas i år bli bara några procent. När biståndsgivare, konstruktionsföretag och militärer drar sig undan, försvinner många tusentals jobb, samtidigt som stora grupper ungdomar lämnar skolan och söker arbete. Arbetslösheten skjuter i höjden.

Och trots alla dessa enorma summor pengar som ”satsats på Afghanistan” (vissa beräkningar pekar på upp emot 30 000 dollar/afghan sedan 2001) biter sig fattigdomen kvar. Visst har såväl sjukvård som utbildning förbättrats, men sanningen är den att mycket av pengarna gått till lägenheter i Dubai och ner i ett fåtal afghaners fickor. Och det mesta har faktiskt hamnat i fickorna på företag i USA och Europa.

Hur illa det har varit, hur alla dessa pengar och vapen har förvridit det Afghanska samhället, kan ni läsa om i boken ”No god men among the living” av journalisten och författaren Anand Gopal. Boken är en lågmäld, men samtidigt ursinnig, beskrivning av hur vapen, makt och pengar från omvärlden har använts för att slå sönder det afghanska samhället. Och hur hämndlystna afghaner har gjort sitt bästa för att bidra till förödelsen.

Det är en deprimerande uppgörelse med de 13 senaste åren i Afghanistan. Men viktig att läsa för att förstå var landet befinner sig idag.

Barnmorskor för fred

För en tidIMG_1866 sedan deltog jag i ett seminarium där barnmorskor i Afghanistan fick diskutera hur de ska förhålla sig till allt våld de möter, och kunna bidra till fred.

Många av de barnmorskor SAK utbildar och anställer arbetar ute på landsbygden, där våldet i form av beväpnade grupper, regeringens soldater och barn- och kvinnomisshandel är en del av vardagen. Dessutom utsätts de själva för hot och våld, eftersom de utmanar normer – kvinnor som arbetar, som i en professionell roll – och i en situation som ligger nära såväl livet som döden lätt hamnar i skottgluggen för upprörda känslor och för omvärldens fördomar.

De berättade för varandra om vad de utsatts för – hur de stoppats och hotats. kidnappats, baktalats. Och de resonerade om hur de kan skydda sig själva, stötta varandra och stötta de kvinnor de möter.

Den insats de gör – pionjärer både som kvinnor och professionella inom sjukvården – är ogripbart viktig.

En av dem – Dr Khadija – delade också med sig av en dikt som hon skrivit själv, och som jag nu vidareförmedlar till er. Tänk på Dr Khadija då och då, skänk henne en tanke i hennes dagliga kamp för ett bättre liv för afghanska kvinnor, barn och familjer. Jag har sagt att vi tänker på henne och hennes kollegor, och det stärker henne, säger hon.

My merciful Allah

I wish that the red colour would change to white colour

I wish that the dry desert would change to green grass

I wish that bombs change to flowers

I wish that jails would change to schools

I wish that gun factories would change to wheat farms

I wish that army airplanes would change to children’s kites

I wish that bullets would change to pens

I wish that the fighting projects would change to development projects

I wish that negative thoughts would change to positive thoughts

I wish that killing would change to natural deaths

I wish that close doors would change to open doors

I wish that dirty hearts would change to clean hearts

I wish that close bodies would change to close hearts

I wish that enemies would change to friends

I wish that silent cries would change to client’s smile

I wish my that my dreams would change to reality

Thanks from God, wishes do not have limitation

Khadija Safi September 2013