Månadsarkiv: oktober 2014

Insatsen i Afghanistan behöver utredas snarast

Historieskriningen pågår gällande de militära insatserna i Afghanistan. Kopplat till det finns frågan om resultatet av den sammanlänkning mellan militära operationer och civila insatser som skett i Afghanistan.

På ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar igår ”International operations – lessons learned and the way forward” var analysen från de inbjudna talarna klar: Samverkan mellan civila insatser och militära har varit mycket nära (”skuldra vid skuldra”) och det gav bra resultat. Ett problem har dock varit att de civila organisationerna (NGOs och myndigheter) har stretat emot. Lösningen är att inför nästa internationella mission påbörja samarbetet (övertalningen?) tidigare på hemmaplan.

Resonemangen bakom verkar vara att vare sig militären eller organisationerna klarar sig utan varandra, och att om militären ska skydda organisationerna så förväntar de sig ett återgäldande i form av att organisationerna överlämnar information och ”gör gott” i områden där det finns militärstrategiska mål att nå.

Svenska Afghanistankommitténs inställning och erfarenhet är klar: att samverka med militären i Afghanistan hade inneburit stora risker för våra anställda. SAKs neutralitet hade ifrågasatts, det som är grundbulten i att vi kan verka och bygga ett förtroende. Av den anledningen har SAK hållit sig på armlängds avstånd från den internationella militära insatsen. Att andra utvecklingsaktörer har samverkat nära med militära strukturer har bara det inneburit svårigheter för SAK. Internationella organisationer ses med misstänksamhet av många och våra avsikter ifrågasätts. Redan när COIN-strategin lanserades i Afghanistan varnade många organisationer för denna utveckling.

Den grunda analysen som gjordes av företrädare för såväl svensk som internationell militär vid seminariet stärker mig i övertygelsens att denna fråga måste tas upp på hög politisk nivå, såväl i Sverige som internationellt, annars riskerar vi att skapa en situation där humanitära insatser och utvecklingsinsatser i konfliktområden försvåras avsevärt. En genomlysning av hela insatsen, såväl den svenska som den internationella, behöver göras av oberoende part. Det arbetet behöver påbörja snarast.

Seminariet kan ses här.

 

Afghanistans populärkultur på röda mattan

Rumi Music Awards, Afghanistans egen Grammisgala, har flyttat ”hem”. Galan, där de mest populära artisterna prisas, startade i USA för några år sedan. I förra veckan hölls den för första gången i Kabul, under öppen himmel i Babur Gardens mitt i staden. Det var glitter och glamour, sång och musik, röd matta och vita dukar.

Vann gjorde bland andra Aryana Saeed (bästa kvinnliga artist) och Obaid Joianda (bästa manliga artist). Aryana är sångerska och känd som domare i den afghanska versionen av The Voice (de finns på Facebook och Youtube båda två om ni vill titta vidare).

Ingen kan påstå att Rumi Awards ligger i mittfåran i det afghanska samhället, men att galan kan genomföras i Kabul säger ändå något om vart vindarna blåser i Kabul just nu.

Sprängkraften i barnmorskors arbete

Efter talibanernas fall var bristen på barnmorskor skriande i Afghanistan. Mödradödligheten var skämmande hög, spädbarnsdödligheten likaså.

Idag är situationen något bättre. Skolor för barnmorskor finns i de flesta provinser, och allt fler mödrar har möjlighet att få stöd under förlossningen.

Men många barnmorskor är nyutbildade, unga och i en väldigt utsatt situation. De jobbar ofta ensamma, långt ute på landsbygden, och ses dessutom med misstänksamhet av det omgivande samhället. Kvinnor som arbetar är ovanligt, särskilt ute på landet, kvinnor som är välutbildade ännu mer sällsynta. Och att förlossningar ska ske utanför hemmets skyddande väggar är inte alls en självklarhet, utan är något nytt, något som bryter invanda mönster och normer. En hel del av barnmorskornas arbete går ut på att bygga förtroende med ledarna och männen i de byar där de arbetar. Om de inte lyckas med det, gör misstag eller utsätts för ryktesspridning, kan deras situation bli direkt farlig.

– När jag var i Wardak för att följa upp vårt arbete träffade jag på en taliban som frågade varför jag var där. Jag berättade vad jag arbetade med, att jag var där för hans och hans frus skull. Han sa att han skulle döda mig om jag kom tillbaks till byn. Då sa jag till honom att då fick han göra det – men han kommer inte kunna skrämma mig att sluta med det jag gör, säger Mursal Musawi, verksamhetschef på det afghanska barnmorskeförbundet (AMA) i Kabul.

AMA

Ms. Mursal Musawi, Ms. Helai Gharshin, Ms Zahra och Mr. Abdul Sabeer Ahmadi

Hon berättar om ett annat tillfälle när en barnmorska på väg till en förlossning blev trakasserad, och hennes manlige följeslagare (ofta behöver kvinnor som rör sig utanför hemmet ha en man som ledsagare) misshandlad. Trots det som hänt fortsatte de till förlossningen, som blev komplicerad. Den födande kvinnan behövde blod, och släktingar kallades in. En av blodgivarna var samma man som tidigare hade försökt stoppa barnmorskan.

– När han insåg att vi hjälpte även honom och hans släktingar, och att vi räddat livet på hans kvinnliga släkting, bad han om ursäkt och sa att han skulle stötta vårt arbete.

Även inom sjukvården möter de kvinnliga barnmorskorna motstånd, från manliga läkare och sjukvårdare. Mycket arbete återstår, för att barnmorskornas jobb ska bli säkrare och deras roll och arbete accepterat och uppskattat.

I en sådan situation är det naturligtvis viktigt att kunna få stöd, diskutera problem och bli ännu bättre på sitt arbete.

Innovation är viktigt, även inom biståndet. Men det kan vara svårt att hitta finansiering för sådant som inte är beprövat. Därför stödjer SAK sedan några år framväxten av ett program där nyutbildade barnmorskor får stöd och råd av mer erfarna kolleger.

– Det här programmet är som ett ljus som tänds i mörkret, säger Mursal Musawi. Vi hoppas kunna starta i många fler provinser när det blir mer känt och andra givare vågar gå in med finansiering.

Under tre veckor kommer en mer erfaren kollega på besök, stöttar vid förlossningar och ger vidareutbildning. En annan viktig roll för mentorn är att föra samtal med byledare och andra med inflytande, för att förklara barnmorskornas roll och uppdrag. För de barnmorskor som arbetar i områden med mobiltäckning kan fortsatt stöd fås via mobiltelefon.

Idag bedriver AMA mentorprogrammet i sex provinser för nyutexaminerade barnmorskor, och barnmorskor som av olika anledningar har problem. I tre provinser görs det med stöd av SAK. Varje år omfattas 30 barnmorskor.

De barnmorskor som får mentorstöd är väldigt nöjda. Men det har varit svårt att hitta erfarna mentorer. Många av de mer erfarna barnmorskorna flyttar till städerna, och är ovilliga att bege sig ut i de osäkra områdena. Särskilt i Wardak har det varit problematiskt, men programmet fortsätter.

Nästa steg för AMA är att bygga upp resurscentra i de provinser där programmet är igång, med modeller, instrument och annat som behövs för att barnmorskorna ska kunna vidareutbilda sig. Så småningom hoppas de kunna sprida mentorprogrammet och etablera resurscentra i alla de provinser där AMA har verksamhet.

Magplask-känsla efter presidentinstallationen

afghanistan-governmentSå har då Afghanistan fått en ny president. I måndags svors Ashraf Ghani in, och utnämnde samtidigt sin rival Abdullah Abdullah till en slags premiärminister.

Känslan är väl lite som efter ett magplask.

Man har nått målet (vattenytan), men med en svidande känsla av att något gick allvarligt fel.

Kanske fanns det inga alternativ, kanske var det nödvändigt med denna kompromiss. Flera starka och kloka personer inom det civila samhället menar det. Och många afghaner tycker att det är skönt att det osäkra läget som plågat landet under nästan ett halvår nu är över.

Men priset har varit högt.

– Ett valmaskineri som har havererat totalt. Efter att valkommissionen gått ut och sagt att mycket av fusket i valet genomfördes av dess egna anställda är förtroendet obefintligt. Att reformera valsystemet är en del av det avtal Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah skrivit under.

– En gnagande känsla av att demokrati mest är ett skådespel. Alla de som stod och väntade i regnet på att få rösta, som riskerade att få ett finger avhugget – de frågar sig om det var värt det. I slutändan var det ju inte deras röster som avgjorde vem som skulle bli ny president, utan ett utdraget förhandlingsspel mellan redan kända maktgrupperingar.

– En säkerhetssituation som stadigt förvärrats. På flera platser i landet har beväpnade grupper genomfört välorganiserade och kraftfulla offensiver. Militär och polis har försökt stå emot i vissa fall, i andra helt enkelt gått över till den starkare parten.

– En ekonomi som får den mest optimistiska att sova oroligt om natten. Statens inkomster är långt under prognos och arbetslösheten har ökat dramatiskt när investeringarna minskar och de utländska trupperna (pengar och arbetstillfällen) lämnar landet.

Men nu finns alltså en president på plats. Ashraf Ghani har gått ut kraftfullt de första dagarna, talat tydligt om behovet av att bekämpa korruptionen och att öka andelen kvinnor på höga positioner. Han har redan skrivit under det bilaterala avtalet med USA som reglerar USAs framtida militära närvaro. Frågan är om han ska lyckas genomföra den ambitiösa reformagenda han utlovat, eller om han och regeringen fastnar i maktkamper.

Och kanske, kanske är den nya regeringen ändå ett steg framåt – det är ju trots allt första gången i modern tid som Afghanistan genomfört ett fredligt maktskifte.