Månadsarkiv: juni 2014

Får och fusk i valets kölvatten

Det är spända dagar i Afghanistan. Valprocessen har bojkottats två gånger av presidentkandidaten Abdullah Abdullah. Han anklagar den statliga valkommissionen för att ha deltagit i fusk som gynnat den andra kandidaten, Ashraf Ghani.

För några dagar sedan offentliggjorde Abdullah Abdullahs medarbetare inspelningar som de påstår visar att en av kommissionens ledande tjänstemän uppmanar medarbetare att ”fylla fåren”, ett kodord för att fylla valurnorna med falska valsedlar. Kommissionen tillbakavisade anklagelserna, men den utpekade tjänstemannen avgick några dagar senare. Abdullah Abdullah var med på valtåget igen – under några dagar. Nu har kommissionen tillbakavisat andra klagomål som Abdullah Abdullah framfört – och han har återigen deklarerat att han inte har förtroende för kommissionen.

Ett dödläge, alltså. Som i värsta fall kan innebära att Afghanistan hamnar i fördjupade konflikter mellan pashtuner (den största folkgruppen, där Ashraf Ghani har starkast stöd) och andra grupper som framför allt finns i de norra delarna av landet (där Abdullah Abdullah har starkast stöd).

Ingen hävdar att valet i Afghanistan är fritt från fusk. Frågan är snarare om fusket är så utbrett och ensidigt att det blir avgörande för vem som blir landets nästa president. Direkt efter valdagen den 14 juni presenterades opinionsundersökningar som pekade på att Ashraf Ghani får en knapp majoritet. Om detta skulle vara riktigt innebär det en scenförändring jämfört med första valomgången. Då fick Ashraf Ghani endast 32 procent av rösterna, Abdullah Abdullah 45 procent.

Tusentals anmälningar om fusk har lämnats in till en särskild kommission för granskning. Abdullah Abdullah har bland annat ifrågasatt det höga valdeltagandet, och menar att falska röstsedlar driver upp siffrorna och ger en felaktig bild av deltagandet. Högt valdeltagande, till och med högre än i först valomgången, har rapporterats från flera provinser med stor andel pashtuner, bl a Paktia, Khost och Paktika. I dessa provinser kunde allvarligt fusk påvisas vid förra presidentvalet, något som Abdullah Abdullah har hänvisat till.

Men alla är inte övertygade om att det bara handlar om fusk (öven om det med säkerhet också förekommit). Den välrenommerade analysgruppen AAN har tittat närmare på valdeltagandet i just dessa provinser. De var på plats under valdagen och menar att fler än tidigare deltog i valet. Även många kvinnor röstade. Observationerna har bekräftats av journalister och andra observatörer.

Anledningen sägs vara en bred överenskommelse mellan grupperna i området, snarast en generell order, om att gå och rösta – och rösta på Ashraf Ghani. Bakgrunden till denna mobilisering är att regionen känt sig underrepresenterat i den nuvarande regeringen, sidsteppade av andra krafter i dagens Afghanistan. Nu finns hoppet om att Ashraf Ghani ska kunna ge dem mer inflytande och resurser. Huruvida det är denna mobilisering, eller ett utbrett fusk, som lett till det höga valdeltagandet och troligtvis många röster till Ashraf Ghani, det återstår att se – om vi någonsin får ett entydigt svar.

Valkommissionen har sagt att den ska offentliggöra ett första preliminärt valresultat den 2 juli. Fram till dess kan mycket hända. Tyvärr ser läget mörkt ut idag, men förhoppningsvis kommer både Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani ta så mycket ansvar att Afghanistan kan finna en fredlig väg att få en ny president och regering. Annars kommer alla de väljare som sett valet den 14 juni som en möjlighet för afghanerna att själva välja en väg in i framtiden att bli besvikna – och svikna. Och Afghanistan riskerar att kastas in i nya konflikter och kanske till och med våldsamheter.

Carsten Jensen slår knut på sig själv

Att berätta och skriva om Afghanistan är en politisk handling. Det skrivna och sagda tolkas utifrån ett politiskt landskap, ett raster av stormaktspolitik, inrikespolitik och militära misslyckanden/framgångar. Så har det varit länge. Och så är det fortfarande.

Häromkvällen försökte jag förklara för några afghanska journalister varför rapporteringen om Afghanistan i Sverige – och de flesta andra europeiska länder – är så svart, varför det är ok att beskriva landet som ”ett svart hål” och en plats ”dit inte ens fåglarna vågar flyga”.

För dem är det svårt att förstå, eftersom de själva upplever stora framsteg de senaste 13 åren, bland annat med en relativt fri media, med ett allt mer högljutt civilt samhälle, med sjukvård och skola som når allt fler.

”Skiljelinjen mellan civilisationen och barbariet”  

Jag fick gå långt tillbaks i tiden. I början av 1800-talet försökte Storbritannien erövra Afghanistan. Det brittiska imperiet bredde ut sig vida ut i världen. Nu skulle de kuva även detta lilla karga, men strategisk viktiga, området. Det blev en katastrof. Den 3000 man starka armén tillintetgjordes. Endast en av de brittiska militärerna ska ha överlevt, fältläkaren William Brydon. (kvinnor och barn överlämnades till fienden och fördes i säkerhet). Det var traumatiskt och förnedrande för det brittiska imperiet att en hel armé kunde utraderas på detta sätt.

Många av skildringarna från Afghanistan under 1800- och 1900-talet är färgade av detta. Ofta handlar de om en rättskaffens, äventyrlig och tapper brittisk soldat å ena sidan och en vild, religiöst fanatisk afghan å den andra. I Afghanistan placerades den beryktade skiljelinjen mellan civilisationen och barbariet, skriver forskaren Marcus Schadl.

I och för sig är det inte en ovanlig bild i väst av ”den andre”. Jag tänker på texten ”How to write about Africa” av den kenyanska författaren Binyavanga Wainaina, publicerad i tidskriften Granta. Han beskriver den ”typiska texten” om ”Afrika”. Hur kontinenten ofta beskriv som ett enhetligt land . ”Det är hett och dammigt, med utbredda stäpper och enorma djurhordar och små, smala människor som svälter”. Bry dig inte om detaljer, skriver Wainaina ironiskt, som att Afrika består av 54 länder, med skiftande natur som öknar, djungler, högländer, savanner och många andra saker. Krydda texten med lite musik, en nypa aphjärna och en färgrik karaktär. Men bry dig inte om någon innehållsrik dialog och skriv framför allt inget ont om elefanter!, fortsätter han.

Hård dom efter förnedring

På samma sätt som det finns en förhärskande berättelse om ”Afrika”, finns det en om Afghanistan. Och den påverkar vad vi uppfattar, hur vi tolkar, vad vi berättar. Afghanistan blev i denna berättelse ”vilt och ociviliserat, bakåtsträvande och rått, alternativt romantiskt och rent”, enligt Schadl.

Och kanske blev domen över Afghanistan extra hårt på grund av den förnedring det åsamkat britterna. Det finns många beskrivningar av hur besvikna utländska besökare blev när de kom till Kabul – så oglamorös och fattig. För hur skulle en sådan plats, ett sådant land, kunna åsamka ett grandiost europeiskt imperium ett sådant nederlag? Fanns det något extra ondsint hos afghanerna?

Och sannerligen är Afghanistan ett våldsamt land. Vapen, trauman efter 30 års krig, acceptans för våld mot kvinnor och barn. Men är detta något som är signifikant för afghanerna? Är de särkilt vilda, råa, våldsamma? Vi måste komma ihåg att det ofta är på grund av att landet har varit en bricka i ett storpolitiskt spel som konflikterna sökt sig till landet. När britterna gjorde sina erövringsförsök på 1800-talet, berodde det på att de var rädda för Rysslands expansion i området. Och så har det fortsatt. Vapnen har strömmat in i landet under de senaste 35 åren. Sovjetunionen beväpnade den gryende kommunistiska rörelsen i slutet av 70-talet. USA stöttade de som bekämpade invasionsmakten Sovjetunionen. Stormakter och grannländer stöttade olika fraktioner och köpte lojalitet med kalashnikovs och gevär – grunden för det blodiga inbördeskriget på 80-talet. Och nu på 2000-talet har USA och andra intressenter fortsatt betalat med vapen och/eller pengar för att få stöd.

Men detta är oftast alldeles för komplext att beskriva, och vem vill ha förklaringar när det finns män i exotiska huvudbonader, långt skägg och vapen över axeln? Krigare. Talibaner. Bilder som drar till sig blicken, som tryggt faller in i våra tolkningsramar. Och som dessutom säljer.

Lager på lager av tolkningar

Under de senaste åren har ytterligare ett tolkningsraster lagts på vår bild av och berättelse om Afghanistan. Kampen om historieskrivningen kretsar kring USAs och Natos militära insats i Afghanistan sedan 2001. Är det en framgång? Eller är det ett misslyckande? Var det värt alla pengar? Var det värt de döda?

De som vill beskriva kriget som en nödvändig och trots allt lyckad åtgärd, lyfter gärna fram den dramatiska ökningen av antalet barn i skolan eller hur mycket barnadödligheten har minskat. Och de hävdar att det inte hade varit möjligt utan den utländska militären.

Andra menar att de militära insatserna bidragit till konflikter, slukat resurser som kunde användas bättre, och borde ha avslutats betydligt tidigare.

Utifrån detta landskap tolkas varje text om Afghanistan. Utifrån detta skrivs texterna. Den danske journalisten och författaren Carsten Jensen skriver i DN att den positiva bilden av det senaste valet i Afghanistan är en lögn, en systematisk skönmålning. Syftet skulle vara att berättiga de militära insatserna. Men jag frågar mig om han inte slår knut på sig själv i sin tolkning av situationen, för att undvika att hamna i krigs-förespråkarnas läger. Och i stället riskerar att fastna och förstärka de traditionella bilderna av Afghanistan.

Ingen förnekar att Afghanistan är ett av världens fattigaste och våldsammaste länder, ett av världens mest korrupta länder, ett land där en stor del av befolkningen lever i yttersta misär, medan andra skapar sig enorma förmögenheter på mutor och narkotika. Ingen förnekar att valfusk förekommer.

Vi måste beskriva även framstegen

Men de framsteg som görs måste också beskrivas. Första omgången i presidentvalet var på många sätt en framgång, med högt valdeltagande, bättre säkerhet än väntat och bättre praktiska förberedelser än tidigare val. Det hävdar både journalister, valobservatörer (nationella som internationella) och företrädare för det civila samhället i Afghanistan. Och det måste vi beskriva. Alla de afghaner som kämpar för att bidra till landets utveckling förtjänar att bli sanningsenligt beskrivna och få uppskattning för det arbete de utför. De organisationer som outtröttligt kämpar för att bevaka valet, som skickar ut 10 000-tals observatörer, måste få respekt och erkännande för de framsteg de bidrar till.

Annars bidrar vi till att fortsätta beskriva Afghanistan som ett land utan möjligheter och framtid – vilt, ociviliserat och hopplöst.

Höga insatser i andra valomgången

 

2014-05-31 12.09.40

Temuggar med presidentkandidaterna Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani samt nuvarande presidenten Hamid Karzai

———————————————————————————————————————————-

Om en vecka går Afghanistan till val igen. Denna gång är det skarpt läge – någon av de två kandidaterna ska bli landets nästa president.

Insatserna är högre, tonläget likaså.

Förhandlingar pågår dag och natt för att säkra röster från olika läger. De senaste dagarna har nya ansikten dykt upp på de stora reklampelarna runt om i Kabul, sida vid sida med den kandidat de valt att stödja. De båda kandidaterna turnerar runt landet för att attrahera nya väljare.

Däremot har Abdullah Abdullah hittills vägrat ställa upp i TV-debatter – troligtvis för att han i sådana sammanhang framstår som en ganska slät figur. TV-debatterna var en viktig källa till information för väljarna inför den första valomgången.

Presidentvalet den 5 april gick enligt samstämmiga bedömare över förväntan. Större öppenhet och fokus på sakfrågor, mindre våld och fusk än väntat.

Fahim Hakim, känd MR-förespråkare, menar att valet visar att det har skett en politisk mognad i landet. Att rösta sågs av många som en plikt och reell möjlighet att påverka. Det berättas om hur väljare väntade i timmar utanför vallokalerna, handgripligen stoppade fusk och rapporterade oegentligheter med hjälp av internet och mobiltelefoner. Fahim Hakim menar att det inte längre är staten (eller omvärlden) som vill genomföra val – det är befolkningen.

En annan positiv utveckling är att etnicitet och grupptillhörighet i något mindre mån avgör vem du lierar dig med och vem du röstar på. I alla fall i städerna har lojaliteterna luckrats upp något. Nya allianser har förvånat och ibland upprört, som när Ashraf Ghani beslutade sig för att gå till val tillsammans med en av de mest beryktade krigsherrarna, Dostum. I andra omgången har Abdul Zia Massoud och hans vice presidentkandidat valt att satsa på olika läger.

Så det finns en grundläggande optimism inför andra valomgången.

Samtidigt finns det orosmoln. Och de är betydande.

Skillnaderna är stora mellan hur valet ses och genomförs i städerna och på landsbygden. En medarbetare på SAK berättade att han skrubbat och skrubbat för att få bort färgen på sitt finger, tecknet på att han röstat. Han skulle följa upp SAKs arbete i ett distirkt, och om det syntes att ha hade röstat riskerade han att få fingret avhugget. I de områdena är att rösta liktydigt med att stötta Karzai, regeringen och USA, dvs fienden.

Den allt råare tonen i debatten stör många. Det skapar osäkerhet om vad som händer efter valdagen. Risken finns, särskilt om det blir ett jämt val, att anklagelser om fusk eskalerar till våld. Båda kandidaterna framställde sig i första valomgången som ansvarsfulla, med Afghanistans bästa för ögonen, men frågan är vad som kan hända i stridens hetta.

Vad talibaner och andra väpnade grupper ska hitta på är också en fråga. I april rapporterades hundratals incidenter på valdagen, men ”bara” 13 dödsfall. Det är betydligt färre än vid presidentvalet 2010. Men sedan dess har talibanerna påbörjat sin årliga våroffensiv, och kanske känner de också ett behov av att bevisa att de är mer kraftfulla och effektiva än vad de hittills lyckats visa.

Ett fjärde orosmoment är hur de två kommissioner som har i uppgift att arrangera och följa upp valet fungerar. Deras insats inför och efter första omgången får ett vagt ok av bedömare. Men ska de kunna hantera andra omgången måste de förbättra sina rutiner och öka öppenheten när de tar sig an det fusk som med all säkerhet kommer förekomma, menar Fahim Hakim.

Vissa positiva tecken har märkts de senaste dagarna, bland annat har valkommissionen ökat antalet vallokaler och beslutat att trycka fler valsedlar (sedlarna tog slut snabbt på vissa ställen vid förra omgången). Kommissionen har satt samman en lista med 5000 valarbetare som de menar har deltagit i fusk och oegentligheter, och som de vill ska stängas av i nästa valomgång. Den kommission som ska hantera klagomål redovisade visserligen inkomna klagomål på ett öppet sätt inför media, organisationer och politiska aktörer, men besluten togs bakom lyckta dörrar. Även här behövs en förändring för att inte spä på misstänksamhet och rykten och skapa konflikter.

De närmaste veckorna blir avgörande. Ett scenario innebär eskalerande konflikter. Ett annat att Afghanistan tar ett viktigt steg framåt mot en fredlig utveckling – eller som en journalist uttryckte det: ”Om vi lyckas med det här valet, så kan vi få riktig demokrati. Vi är nära målet, men det blir tufft”.

 

Bättre att uppmuntra än att slå

– Jag har lärt mig mycket om hur man kan undervisa på ett bra sätt. Men jag har också lärt mig betydelsen av att uppmuntra eleverna så att de lär sig mer, i stället för att slå dem.

Musa Khan, Wali Bahader och Ajmal sitter runt bordet i lärarhögskolans lokaler i Kabul och firar att de just fått sina examensbevis. Alla tre har deltagit i ett masterprogram för lärarutbildare som SAK och Karlstad universitet genomfört tillsammans med afghanska myndigheter. De har studerat teorier, lärt sig om forskningsprocessen och skrivit uppsats.

2014-05-03 10.32.45

Musa Khan har undersökt varför så få kvinnor vill bli lärarutbildare – i provinsen Paktika där han bor är det stor brist. Han delade ut enkäter för att ta reda på vilka hinder det finns för dem, och hoppas att resultaten ska kunna användas för att underlätta för kvinnorna.

Wali Bahader har tittat på hur man kan undervisa om datorer utan att ha en enda dator i skolan – verkligheten för de allra flesta lärare i Afghanistan.

Ajmal har jämfört läroböckerna i matematik idag och några år tillbaks. Han kan konstatera att uppgifterna i de nya böckerna är mer verklighetsanknutna, att det finns gruppövningar och lärarguider. Betydliga förbättringar, tycker han.

Och de har fått diskutera förutsättningarna för lärande med varandra och sina svenska kolleger och mentorer. Nu ska de återvända till sina provinser för att sprida sina nyförvärvade kunskaper vidare till andra lärarutbildare. Och det behövs, för kvaliteten i afghanska skolor behöver förbättras avsevärt.