Bilden av Afghanistan som sällan visas

img_1728

Morgonsolen silar genom snart färdigbyggda hus i Kabul.

Skymningen faller ganska tidigt i Kabul så här års, vid femtiden är det mörkt. De senaste dagarna har det blivit riktigt kallt, med frost på nätterna. Staden visar sig inte alls från sin bästa sida – de alltid grå eller beige murarna ackompanjeras nu av rasslande, torra, färglösa träd och dammet korkar igen såväl syn som hals. Inte ens de så ståndaktiga rosorna orkar lysa upp längre. Det har inte regnat på två månader, påstås det.

Det politiska kaoset, de återvändande flyktingarna från alla världens hörn, rapporterna om att sex provinser i landet riskerar att falla till Taliban – det är lätt att falla in i svartsynta diskussioner om läget i landet. De senaste kvällarnas  middagar jag haft med journalister, representanter från civila samhället och biståndsorganisationer har präglatsimg_5004-002 av cynism, galghumor och där bakom tanken att det måste ju fixa sig på något sätt. Men ingen vet hur.

Och så mitt i allt detta – vid Jalalabad road, den väg där jag dagligen tillbringar en ansenlig tid på väg till och från kontoret, får jag syn på grönsaksståndet. Rädisor, gurkor, salladshuvuden, lök, rödkål – allt konstfärdigt upplagt, som en vacker tavla. Ägaren har skapat något som förgyller min morgon.

Det finns så oändligt mycket vackert i Afghanistan, även om vi sällan får se de bilderna i Sverige. Så denna gång vill jag dela med mig av några av de vackra ”ögonblick” jag fått under mina resor i Afghanistan – håll till godo!

fullsizerender

Drakmästarens verk

 

 

Vy vid Faisabads flygplats

img_4970

Barbur garden i Kabul

img_4996-002

Gatukonst i Kabul

 

fullsizerender-003

Buddistisk artefakt på Nationalmuseet

img_1053

Broderad hatt, sedd uppifrån

img_3416

Huset där jag bor – på våren

Afghanistans framtid under Trump…?

trumpVad vill USA:s nya president när det gäller Afghanistan? Ingen vet, utom möjligen Trump själv. Trots att USA under 15 år har varit djupt involverade i Afghanistans inre angelägenheter både politiskt, militärt och ekonomiskt, har Afghanistan endast nämnts ett fåtal gånger under valkampanjen, i samband med den första TV-sända debatten. I övrigt är det tomt, både på twitter, hans officiella hemsida om utrikesfrågor och i tal och intervjuer. Men det finns anledning att tro att han kommer ändra policy radikalt, och det kommer få mycket stora konsekvenser.

För att hitta tydliga uttalanden från Trump om USA:s närvaro i Afghanistan får vi gå tillbaks till twitter och år 2013. Då var han mycket tydlig:

”Låt oss lämna Afghanistan. Våra trupper dödas av afghaner som vi har utbildat och vi slösar miljarder där. Nonsens. Bygg upp USA.”  

I en annan tweet skrev han:

”Det är dags att lämna Afghanistan. Vi bygger vägar och skolor för människor som hatar oss. Det är inte i vårt nationella intresse.”

Det finns även andra indikationer på att Trump kommer driva en politik där USA:s engagemang i Afghanistan minskar. Dels finns hans stora misstänksamhet mot muslimer som grupp. Dels finns uttalanden om att han tycker att USA inte ska engagera sig i andra staters uppbyggnad. Han har förespråkat en mer isolationistisk utrikespolitik, där USA tar hand om sina egna affärer och inte engagerar sig i andra stater vare sig politiskt, militärt eller med bistånd.

Sedan återstår det dock att se om han får möjlighet att genomföra denna politik, men med tanke på presidentens starka inflytande över USA:s utrikespolitik så är det troligt att han kommer förändra en hel del.

I Afghanistan har detta väckt stor oro. En snabb neddragning av USA:s stöd kommer få konsekvenser både på det militära området och på det politiska. Den nuvarande enighetsregeringen i Afghanistan, med president Ashraf Ghani och ”premiärminister” Abdullah Abdullah skapades efter påtryckningar från USA, för att undvika en splittring av landet efter förra presidentvalet. Många frågar sig om regeringen kommer hålla ihop om USA tar sin hand ifrån dem. Och då finns risk för ännu större inre konflikter än idag. De som idag kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och fri media är ännu mer oroliga, eftersom Trumps intresse för att fortsätta ge stöd till den typen av verksamheter väntas vara väldigt liten.

Men det finns också aspekter som skulle kunna göra att Trump vill fortsätta USA:s starka närvaro i landet. Det ena är att IS är närvarande i Afghanistan och Trump har lovat att ”snabbt och beslutsamt bomba skiten ur IS” (fritt översatt). En annan aspekt är att han kanske skulle se det som ett nesligt nederlag om Taliban fick kontroll över landet. Det skulle kunna se ut som om USA har förlorat mot Taliban, vilket skulle rimma illa med Trumps löften om att ”göra USA starkt igen”.

De närmaste dagarna kommer vi få veta mer om vilka Trump kommer omge sig med, bland annat vem som blir utrikesminister. Det kan ge ytterligare ledtrådar om Afghanistans framtid. För som så många gånger tidigare är det inte afghanerna som styr över sin egen framtid.

Ambulans attackerad

img_4764Dr Afshar Safari ser omtumlad ut där han står framför SAKs kontor i Metharlam öster om Kabul. Ambulansen han satt i när den blev beskjuten har just bogserats in på området, med minst 30 kulhål i plåten. Han håller sina genomborrade anteckningsböcker under ena armen. Så nära var det.

Mitt besök i Metharlam den 29 september fick en annan karaktär än planerat. Redan när vi påbörjade den tre timmar långa och slingriga vägen genom passet mellan Kabul och Jalalabad fick vi meddelande om att något hänt. En ambulans med en sjuk kvinna på väg från en klinik i distriktet Dawlat Shah till sjukhuset i Metharlam hade beskjutits. Förhandlingar pågick om att låta ambulansen fortsätta till centralorten och sjukhuset.

Sedan hörde vi ingeimg_4761t på ett tag. Undrade hur det gick för kvinnan. Undrade hur det gick för vår personal.

Bakgrunden är att afghansk polis och Taliban drabbat samman i området. Nu trodde Taliban att SAK fraktade skadade poliser, och försökte stoppa transporten. En inte helt ovanlig situation, tyvärr.

Så småningom fick ambulansen åka vidare. Kvinnan, som förutom att vara sjuk hade träffats i halsen av ett skott, blev omhändertagen på sjukhuset. Hon överlevde. Dr Safari och ambulansföraren Malank klarade sig helskinnade, enligt dem själva tack vare att de gjorde som de lärt sig på SAKs säkerhetskurser – kasta sig ut ur bilen på den sida som var säkrast och huka bakom hjulen.

Varje vecka ställs hälsopersonalen i Lahman inför olika incidenter. Ibland är det beväpnade grupper som attackerar och på olika andra sätt sätter käpimg_4770par i hjulen, ibland är det den afghanska polisen och militären.

– De tycker inte att vi ska behandla skadade som kan vara från de beväpnade grupperna, men vi måste vara neutrala och behandla alla patienter som kommer till oss, säger Hafizullah Malang, som leder SAKs arbete med hälso- och sjukvård i provinsen.

När jag ber honom blicka tillbaks fem år och jämföra läget, säger han att säkerhetssituationen har blivit mycket sämre. Själv kan han inte besöka många av de kliniker SAK driver, eftersom han inte har skägg. Vissa områden kan bara de som kommer från orten och har förtroende från de som bor där besöka.

– När taliban känner till dem och vet vilka de är så fungerar det även i dessa områden. Människorna där har också rätt till hälsovård och sjukvård, så vi försöker hitta lösningar.

ambulansJag tänker att de risker de tar för att kunna förse sina medmänniskor med sjukvård och hälsovård är så stora, för stora. Jag tänker att jag är full av beundran för vår afghanska personal. Jag oroar mig ständigt för dem. Samtidigt är alternativen få i ett land som Afghanistan – mat för dagen, rätten till hälsovård, en sakta tillvänjning till en ökad våldsnivå – orsakerna är många till att de fortsätter trots riskerna. Och utan dem skulle de mest utsatta människorna på landsbygden lämnas utan vård när de blir sjuka.

Och jag tänker att parterna i konflikten i Afghanistan måste sluta attackera ambulanser, sluta ockupera kliniker, sluta hota barnmorskor och annan personal, sluta stjäla mediciner.

Dr Safari och ambulansföraren Malank är för mig hjältar, liksom så många andra afghaner som varje dag utsätter sig för risker, hot och umbäranden för att göra detta land till en bättre plats att leva.

Varför smäller det i Kabul?

Det är en fråga som har många bottnar och många svar på olika nivåer – sned resursfördelning i världen, regionala maktspel, inflödet av vapen, Taliban.

Frågan bör kanske snarare ställas – varför smäller det i Kabul just nu?

Förra veckan drabbades Kabul av tre bombdåd under 12 timmar, i det första fallet två självmordsbombare som utlöste sina bomber nära försvarsdepartementet.  Det tredje fallet beskrev Taliban vara en attack mot en ”underrättelsecentral”.

Så varför just nu?

Det finns flera skäl – ett är det närmande som just nu sker mellan Afghanistan och Indien, med USAs välsignelse.

När Ashraf Ghani tillträdde som president satsade han nästan alla sina kort på att närma sig Pakistan och förmå dem att tvinga Taliban till förhandlingsbordet och diskutera fred. Pakistans inblandning i Afghanistan går långt tillbaks i tiden, bland annat var landet USAs port till Afghanistan under den sovjetiska ockupationen. Den pakistanska underrättelsetjänsten ISI sägs vara Talibans egentliga uppdragsgivare, i alla fall vissa delar av Taliban.

Ashraf Ghani fick mycket kritik för att han sökte närma sig Pakistan, och så småningom fick han ge sina kritiker rätt. Efter några fruktansvärda dåd i Kabul med hundratals döda i våras fick Ashraf Ghani nog.

Han gjorde slut med Pakistan.

USA har också velat markera att de fått nog av Pakistans dubbelspel. Försvarsministern Ashton Carter vägrade att intyga att Pakistan har gjort vad de kunnat för att stoppa Taliban och andra beväpnade grupper, och därmed gick Pakistan miste om 4 miljarder dollar (30 miljarder kronor) i militärt stöd.

Sådant irriterar Pakistan.

Relationerna mellan Pakistan och Indien har varit minst sagt spänd sedan Östpakistan bröt sig ur och Bangladesh bildades 1971. Afghanistan har tvingats balansera mellan de två viktiga grannarna. Pakistan och Indien för på sätt och vis krig på Afghanistans territorium.

Under senare år har Indien höjt sin profil i landet. I december 2015 donerade Indien tre attackflygplan till Afghanistan, och fler är utlovade. Den nya ståtliga parlamentsbyggnaden i Kabul har bekostats av Indien. Och i juni invigdes Salma-dammen av Ashraf Ghani och Indiens premiärminister Narendra Modi, samtidigt som man stöttar planerna på att öppna en transportled till Iran, där afghanska varor ska kunna forslas ut, utan att behöva passera Pakistan.

Detta kan vara en anledning till de senaste veckornas våld. Men det kan också vara ett budskap till Afghanistans regering och det internationella samfundet inför två andra viktiga händelser: dels att den nuvarande samlingsregeringen den 19 september har regerat i två år, dels en givarkonferens som ska hållas i början av oktober. Och eftersom Taliban anser att den afghanska regeringen med dess internationella stödjare, särskilt USA, är deras största fiender, så kan det finans anledning att skicka signalen just nu att ”vi ger oss inte, vi vill vinna, och vi kan ta oss in i Kabul om och när vi vill”.

Och mitt i detta våld lever Kabulborna med en ständig oro över att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Mest utsatta är de som arbetar inom polis, militär eller administrationen, exempelvis domstolarna. Men vem som helst kan drabbas när de minst anar det.

Läsk som framtidshopp

Den som flyger in över Kabul kan se SAKs kontor rusa förbi, svårt att upptäcka bland gyttret av industribyggnader ute vid Jalalabad Road. Strax därintill har dock ett nytt landmärke dykt upp; stora vita reklamskyltar på taket till Alokozay-fabriken. En symbol för en strimma hopp i den sargade staden.lask

Även de som aldrig kommer upp i ett flygplan stöter på Alokozay titt som tätt i Kabul. På borden – i restauranger, på kontor – står kartonger med näsdukar från Alokozay. Varje gång jag gör te tar jag tag i en etikett med Alokozays logga. Det finns blöjor och shampoo och kex och chips. Bland annat.

Alokozay är ett internationellt företag med säte i Dubai, som säljer sina produkter i 40 länder. Främst finns de i Asien. Företaget uppger att de har funnits i 100 år och har 35 000 anställda. Den som slår på Alokozay på Wikipedia får dessutom veta att namnet härstammar från en pashtunsk grupp som ursprungligen kommer från Kandahar i nuvarande Afghanistan. Namnet är vanligt är Afghanistan, och det sägs vara en afghan som bildade företaget för ett decennium sedan.

Och nu har en ny produkt introducerats, som Kabulborna gläds särskilt mycket åt – Alokozays läsk. Det finns Magic (apelsin), Brenasdukeze (citron), Wow (läskigt grön), Cola i olika varianter och dessutom iste och Energy. En komplett serie som introducerades för bara knapp två månader sedan.

Jag har bara testat Cola utan socker, och den var ok. Att döma av reaktionerna från dem jag pratar med är de goda och verkar ha tagit över en stor del av marknaden från andra läsksorter. Entusiasmen är stor hos alla jag pratar med – Alokozay är godast!

Nu är det inte bara tack vare själva läsken som Kabul-borna är glada för Alokozay. Produktionen av dryckerna har placerats i Kabul, i samma stadsdel där SAK har sitt kontor. En reklamfilm på YouTube visar upp en fabrik med skinande rör, laboratorium, eget tvätteri, hälsovård, moské och enorma lager. 72 000 burkar och 42 000 flaskor läsk i timmen uppges produceras där.

I reklamfilmen uppges att Alokozay nu investerar stort i Afghanistan. De alkoholfria dryckerna som produceras i Kabul ska inte bara säljas runt om i landet, utan 65% ska gå på export. Dessutom ska ytterligare fem fabriker byggas i Afghanistan, 1800 personer anställas och 1 miljard dollar investeras.

Detta gläder Kabul-borna. Arbetstillfällen och löner – det är precis vad Afghanistan behöver. Ekonomin går på knäna och de flesta kurvor pekar åt fel håll. Världsbanken talar om en ”signifikant inbromsning av tillväxten”, men förutser en långsam återhämtning av ekotenomin de närmaste åren. Och det är den som Alokozay förväntas bidra till.

Så Alokozays investering är välkommen och många verkar stolta över att Afghanistan nu får en exportprodukt för ett så stort och känt företag. Och kanske gör det inte saken sämre att den brittisk-indiska megastjärnan Katrina (hon nämns enbart med förnamn, så känd är hon, men heter Kafi i efternamn) är företagets affischnamn. Och ska vi tro reklamen så är Alokozays te så gott att till och med hennes skönhet glöms bort av unga herrar…

När jag blir stor ska jag bli lärare


Abdullahs bror Hekmatullah | Foto: Anna-Karin Johansson

Abdullahs fingertoppar söker sig fram över den vita sidan, följer raderna med upphöjda punkter. Han läser högt. När han tar paus slätar han liksom ut sina kläder och sträcker på sig – han ser både nöjd och lite obekväm ut.

För fyra månader sedan förändrades tioåringens liv radikalt. Då började han i den skola för barn med funktionsnedsättningar som SAK driver i Taloqan i norra Afghanistan. Innan dess visste han inte vad punktskrift var för något. Nu läser han, visserligen trevande, men ganska snabbt, i boken framför sig.

Vid bordet intill sitter hans bror Hekmatullah, 12 år. Även han är blind från födseln. Hekmatullah är lite säkrare, han har gått i skolan här i ungefär ett år, och läser snabbt i årskurs 1 lärobok i dari.

Bröderna kommer från en fattig familj en bit utanför staden. Deras kläder är slitna och på hela deras kroppsspråk kan jag se att livet inte har varit varligt mot dem. Ansiktena är allvarliga. De är måna att göra rätt, vara till lags. De säger inte så mycket.

Syskonskaran består av ytterligare tre bröder och två systrar, och självklart har det varit svårt för familjen att två av deras barn är blinda. Svårast har det varit för Hekmatullah och Abdullah själva.

Den här dagen sitter de innanför det öppna fönstret tillsammans med läraren Ismatullah och läser dari. Ismatullah, som också är blind, följer med i en identisk text, för att kontrollera att det blir rätt. Bröderna har lär tsig med beundransvärd snabbhet, berättar han. Målet är att de ska kunna gå i en ordinarie skola så småningom. Ismatullah gick också på SAKs skola, innan han började i en ordinarie klass. Idag studerar han på universitetet. Hekmatullah säger att hans dröm är att bli lärare i framtiden, precis som Ismatullah. Jag kan bara föreställa mig alla hinder och fördomar som han har mött på vägen, all den envishet och styrka som han besitter. Och som han nu vill använda för att förändra livet för de två unga bröderna bredvid honom i klassrummet.

I klassrummet intill får barn med hörselnedsättningar en lektion i tandhygien och hur de ska göra när de blir sjuka. Lärarens kroppsspråk när han talar om tandvärk är talande – det gör väldigt ont! Barnen skrattar.

I ett annat klassrum finns barnen med intellektuella funktionsnedsättningar. De flesta av dem kommer aldrig kunna gå i ordinarie skolor eller försörja sig själva. Målet är att de ska kunna klara sig själva så mycket det går – äta, hålla sig rena, klä av och på sig, kunna förklara vad de behöver, kommunicera enkla budskap. Högst fem år får de vara på skolan.

Några mil bort, på landsbygden utanför Taloqan, i Dasht-e Qal finns ett av SAKs distriktscenter för barn med funktionsnedsättningar. I tio av provinsens 15 distrikt  finns sådana center. SAK försöker ha behandling och undervisning nära där barnen finns – transporter är svåra, vägarna ofta dåliga, föräldrarna har ingen bil och publika transportmedel är ovanliga. SAK kör i stället barnen till och från skolan om det inte kan ordnas på annat sätt.

Just denna eftermiddag har personalen i Dasht-e Qal haft ett möte med företrädare för byråd och olika kommittéer, för att berätta om sitt arbete, om rättigheter och om hur situationen for personer med funktionsnedsättningar ser ut idag.

– Det är väldigt viktigt att ha en tät kontakt med människorna i byarna. Vi försöker förändra deras inställning till personer med funktionsnedsättningar.

De tycker själva att attityden har blivit mer positiv.

Tidigare var de flesta mycket negativa till personer med funktionsnedättningar. Familjerna ville inte acceptera sina barn. De trakasserades och gavs öknamn. Idag förstår allt fler att barnen kan lära sig mycket, bara de får chansen. Många kan lära sig läsa och skriva, så småningom jobba. Föräldrarna börjar tro på sina barn, berättar M Tahir, centrets chef.

Jag frågar vad som gör lärarna och de andra som jobbar på centret riktigt glada i sina jobb:

Jag blir väldigt glad när ett barn som jag besöker i hemmet och arbetat med 2-3 gånger plötsligt kan sitta, efter att ha legat ner i flera år. Jag blir glad när jag ser hur familjen börjar hjälpa barnet att kunna mer och mer, och förstår att barnet kan utvecklas, säger Aziza, som arbetar som socialarbetare med uppsökande verksamhet i byarna.

Och när barnen som gått här kan börja i den ordinarie skolan, fortsätter M Tahir, chef för centret. I år har åtta av ”våra” barn flyttat över.

Nu står hon på egna ben

Muslima

Muslima breder ut tre vackra klänningar på golvet – en grön, en röd och en blå. De är hennes verk. I zinklådorna ute i hallen ligger fler klänningar och vackra tyger.

Muslimas väg från polioskadad flicka till självförsörjande sömmerska har tagit många år, men tack vare envishet, skicklighet och stöd från SAK har hon lyckats.

-När jag var barn kunde jag inte ens stå på mina egna ben, berättar hon. Jag kunde bara ta mig fram med kryckor, och det var tungt.

En dag kom hon i kontakt med en av SAKs socialarbetare med inriktning på barn med funktionsnedsättningar. Där började resan. Första fick hon sjukgymnastik så att kroppen rätades ut. Sedan fick hon ett stöd för att stärka benet. Idag kan hon gå, även om hon haltar.

Muslima kunde gå i skolan upp till nionde klass, men sedan ville familjen inte att hon skulle fortsätta studera.

– I stället fick jag möjlighet att gå en yrkesutbildning hos SAK. Under sex månader fick jag lära mig tillskärning, materialkunskap, sömnad.

Med hjälp av ett litet lån från SAK kunde Muslima sedan starta en egen verksamhet. Det är återbetalt. Nu har hon fått ytterligare ett lån, för att kunna expandera. Denna gång är summan 30 000 afs, cirka 4000 svenska kronor. Hon har investerat i en symaskin och material. Nu syr Muslima kläder och säljer på marknader runt om Taloqan. Människor kommer också hem till henne och beställer kläder, ibland har de en bild med sig, andra gånger ett klädesplagg som förlaga. För en klänning tar hon 500-600 afs, om kunden förser med materialet kostar det 150-200 afs.

I sex år har hon arbetat som sömmerska. Familjen är väldigt glad att hon bidrar till försörjningen. Själv vill hon fortsätta sy. Och gifta sig. Hon ser ljust på framtiden.