När jag blir stor ska jag bli lärare


Abdullahs bror Hekmatullah | Foto: Anna-Karin Johansson

Abdullahs fingertoppar söker sig fram över den vita sidan, följer raderna med upphöjda punkter. Han läser högt. När han tar paus slätar han liksom ut sina kläder och sträcker på sig – han ser både nöjd och lite obekväm ut.

För fyra månader sedan förändrades tioåringens liv radikalt. Då började han i den skola för barn med funktionsnedsättningar som SAK driver i Taloqan i norra Afghanistan. Innan dess visste han inte vad punktskrift var för något. Nu läser han, visserligen trevande, men ganska snabbt, i boken framför sig.

Vid bordet intill sitter hans bror Hekmatullah, 12 år. Även han är blind från födseln. Hekmatullah är lite säkrare, han har gått i skolan här i ungefär ett år, och läser snabbt i årskurs 1 lärobok i dari.

Bröderna kommer från en fattig familj en bit utanför staden. Deras kläder är slitna och på hela deras kroppsspråk kan jag se att livet inte har varit varligt mot dem. Ansiktena är allvarliga. De är måna att göra rätt, vara till lags. De säger inte så mycket.

Syskonskaran består av ytterligare tre bröder och två systrar, och självklart har det varit svårt för familjen att två av deras barn är blinda. Svårast har det varit för Hekmatullah och Abdullah själva.

Den här dagen sitter de innanför det öppna fönstret tillsammans med läraren Ismatullah och läser dari. Ismatullah, som också är blind, följer med i en identisk text, för att kontrollera att det blir rätt. Bröderna har lär tsig med beundransvärd snabbhet, berättar han. Målet är att de ska kunna gå i en ordinarie skola så småningom. Ismatullah gick också på SAKs skola, innan han började i en ordinarie klass. Idag studerar han på universitetet. Hekmatullah säger att hans dröm är att bli lärare i framtiden, precis som Ismatullah. Jag kan bara föreställa mig alla hinder och fördomar som han har mött på vägen, all den envishet och styrka som han besitter. Och som han nu vill använda för att förändra livet för de två unga bröderna bredvid honom i klassrummet.

I klassrummet intill får barn med hörselnedsättningar en lektion i tandhygien och hur de ska göra när de blir sjuka. Lärarens kroppsspråk när han talar om tandvärk är talande – det gör väldigt ont! Barnen skrattar.

I ett annat klassrum finns barnen med intellektuella funktionsnedsättningar. De flesta av dem kommer aldrig kunna gå i ordinarie skolor eller försörja sig själva. Målet är att de ska kunna klara sig själva så mycket det går – äta, hålla sig rena, klä av och på sig, kunna förklara vad de behöver, kommunicera enkla budskap. Högst fem år får de vara på skolan.

Några mil bort, på landsbygden utanför Taloqan, i Dasht-e Qal finns ett av SAKs distriktscenter för barn med funktionsnedsättningar. I tio av provinsens 15 distrikt  finns sådana center. SAK försöker ha behandling och undervisning nära där barnen finns – transporter är svåra, vägarna ofta dåliga, föräldrarna har ingen bil och publika transportmedel är ovanliga. SAK kör i stället barnen till och från skolan om det inte kan ordnas på annat sätt.

Just denna eftermiddag har personalen i Dasht-e Qal haft ett möte med företrädare för byråd och olika kommittéer, för att berätta om sitt arbete, om rättigheter och om hur situationen for personer med funktionsnedsättningar ser ut idag.

– Det är väldigt viktigt att ha en tät kontakt med människorna i byarna. Vi försöker förändra deras inställning till personer med funktionsnedsättningar.

De tycker själva att attityden har blivit mer positiv.

Tidigare var de flesta mycket negativa till personer med funktionsnedättningar. Familjerna ville inte acceptera sina barn. De trakasserades och gavs öknamn. Idag förstår allt fler att barnen kan lära sig mycket, bara de får chansen. Många kan lära sig läsa och skriva, så småningom jobba. Föräldrarna börjar tro på sina barn, berättar M Tahir, centrets chef.

Jag frågar vad som gör lärarna och de andra som jobbar på centret riktigt glada i sina jobb:

Jag blir väldigt glad när ett barn som jag besöker i hemmet och arbetat med 2-3 gånger plötsligt kan sitta, efter att ha legat ner i flera år. Jag blir glad när jag ser hur familjen börjar hjälpa barnet att kunna mer och mer, och förstår att barnet kan utvecklas, säger Aziza, som arbetar som socialarbetare med uppsökande verksamhet i byarna.

Och när barnen som gått här kan börja i den ordinarie skolan, fortsätter M Tahir, chef för centret. I år har åtta av ”våra” barn flyttat över.

Nu står hon på egna ben

Muslima

Muslima breder ut tre vackra klänningar på golvet – en grön, en röd och en blå. De är hennes verk. I zinklådorna ute i hallen ligger fler klänningar och vackra tyger.

Muslimas väg från polioskadad flicka till självförsörjande sömmerska har tagit många år, men tack vare envishet, skicklighet och stöd från SAK har hon lyckats.

-När jag var barn kunde jag inte ens stå på mina egna ben, berättar hon. Jag kunde bara ta mig fram med kryckor, och det var tungt.

En dag kom hon i kontakt med en av SAKs socialarbetare med inriktning på barn med funktionsnedsättningar. Där började resan. Första fick hon sjukgymnastik så att kroppen rätades ut. Sedan fick hon ett stöd för att stärka benet. Idag kan hon gå, även om hon haltar.

Muslima kunde gå i skolan upp till nionde klass, men sedan ville familjen inte att hon skulle fortsätta studera.

– I stället fick jag möjlighet att gå en yrkesutbildning hos SAK. Under sex månader fick jag lära mig tillskärning, materialkunskap, sömnad.

Med hjälp av ett litet lån från SAK kunde Muslima sedan starta en egen verksamhet. Det är återbetalt. Nu har hon fått ytterligare ett lån, för att kunna expandera. Denna gång är summan 30 000 afs, cirka 4000 svenska kronor. Hon har investerat i en symaskin och material. Nu syr Muslima kläder och säljer på marknader runt om Taloqan. Människor kommer också hem till henne och beställer kläder, ibland har de en bild med sig, andra gånger ett klädesplagg som förlaga. För en klänning tar hon 500-600 afs, om kunden förser med materialet kostar det 150-200 afs.

I sex år har hon arbetat som sömmerska. Familjen är väldigt glad att hon bidrar till försörjningen. Själv vill hon fortsätta sy. Och gifta sig. Hon ser ljust på framtiden.

Jag vet att hon redan gjort mer skillnad än vad en människa kan förväntas göra

Häromdagen träffade jag en av de där afghanska kvinnorna, som både får mitt hjärta att svälla av beundran och samtidigt gå i kras av sorg och ilska.

Hon är en mycket modig kvinna.

Under många år har hon trotsat familj, samhälle, normer. Som liten var hon envis, en del skulle säkert kallat henne för en besvärlig unge. Hon studerade, träffade en man och blev kär. Hon – och han – gifte sig av kärlek, något mycket ovanligt i Afghanistan. Familjerna var helt emot deras giftermål, och kampen har varit lång.

Idag har de fyra barn. Hon arbetar med jämställdhetsfrågor. Hon går ut utan att täcka ansiktet, en av mycket få kvinnor i den lilla staden som gör det.

Hon fortsätter kämpa för att få leva ett liv som hon tycker att en kvinna har rätt till.

Jag beundrar hennes mod, envishet och klarsyn.

Men kampen har också börjat ta ut sin rätt. Jag kan se det i hennes ansikte, höra det på rösten, känna det på stämningen i vårt samtal.

– Ingenting har hänt, säger hon.  Det går inte framåt. Kvinnor förtrycks lika mycket idag som för 15 år sedan.

– Vi har gjort fel. Vi skapar nya problem, nya konflikter. Jag vet inte vad jag ska göra nu.

Att behöva kämpa både mot familj och samhälle, att känna sig nästan ensam i sin kamp.

Att inte orka lika mycket hela tiden.

Att tvivla.

Jag försöker trösta och ingjuta lite mod, även om jag vet att det är lätt för mig att vara käck och optimistisk, som snart åker hem till ett av världens mest jämställda länder. Jag säger att alla behöver lite vila från kampen då och då. Att hon, och alla andra kvinnor som för samma kamp, har uppnått mycket – allt fler kvinnor arbetar och får egna inkomster, allt fler flickor studerar, kvinnor är både ministrar och ambassadörer. Listan kan göras längre.

Men i vardagen, mitt emellan hotfulla bröder och trakasserande chefer, är det en klen tröst.

Vi avslutar våra glassar, kramar om varandra och jag åker iväg i bilen. Jag hoppas att hon orkar vidare. Om inte, så vet jag att hon redan gjort mer skillnad i denna värld än vad en människa kan förväntas göra. Jag hoppas att hon inser det också.

Sjukvård i konfliktområden måste värnas

Pojken Maqboul med pappan Rahim Gul i akutmottagningen

Maqboul sitter i sin mammas knä på britsen i akutmottagningen på sjukhuset i Maidan Shahr, Wardak. Dagen innan ramlade han ner från taket hemma i byn och bröt armen. Nu är den gipsad. Tårarna rinner nerför kinderna, men mamma och pappa är glada över att de fick så snabb vård.

I en annan del av sjukhuset träffar jag på 4 månader gamla Bibi Khadija. Hon är född med kluven läpp och har haft svårt att suga mjölk från mammans bröst. Undernäring blev resultatet. Nu har hon varit på sjukhuset ungefär en vecka, fått tillägg och blivit allt piggare. Hon ler och hennes vackra ögon glittrar.

Sjukhuset i Maidan Shahr i Wardak tar dagligen emot ungefär 700 patienter. Allt fler söker sig hit. Sjukhuset ger vård av god kvalitet, ryktet har spridit sig ända till Kabul och patienter kommer även därifrån. Det är naturligtvis roligt, men kapaciteten räcker inte riktigt till. Därför har SAK, med pengar från Postkodlotteriet, byggt en helt ny akutmottagning, ett nytt lager för mediciner och salar för ytterligare 40 patienter som behöver stanna kvar över natten. Sjukhuset har också utökat sin personal med några ytterligare läkare med olika specialiteter.

Till akutmottagningen kommer framför allt patienter som skadats i bilolyckor, med skottskador och andra skador efter strider samt med frakturer, precis som Maqboul.

Sjukhuspersonal

Personalen på akutmootagningen: Abdulwasi Waheedi, Ahmad Mar, Muhammadullah Dauran, Nasratin, Mustafa Amarkidi

Den nya akutmottagningen är ganska liten, men avlastar övriga mottagningsrum på ett viktigt sätt. Det är fullt med folk runt om på sjukhusområdet, mellan alla byggnaderna. Men i ena hörnet av området finns en liten trädgård där patienter och medföljande sitter i gräset i skuggan av träden och väntar. De snöklädda bergen i horisonten, popcornförsäljaren vid grinden, personalens stolthet över framstegen på sjukhuset – allt får en annan innebörd när sjukhuschefen Muhammadullah Dauran torrt konstaterar att några fönster i akutmottagningen måste målas över, för att försvåra för militär och beväpnade grupper att se in och skjuta mot patienter som de misstänker är deras fiender…

Säkerheten på sjukhus och kliniker i Afghanistan är ett ständigt problem. Ibland hamnar de av misstag i våldets närhet – som när sjukhuset i Maidan Shahr fick omfattande skador av en bomb mot en intilliggande militärförläggning. Men minst lika ofta attackeras de, och personalen, av någon av aktörerna i konflikten i Afghanistan – det kan handla om att byggnader genomsöks, personal misshandlas och förhörs, lokalerna används som förhörsutrymme. Ambulanser attackeras, sjukvårdspersonal hotas och kidnappas. Problemet är enligt FN växande. Under 2015 uppger FN att 20 sjukvårdspersonal dödades, 43 skadades och 66 kidnappades. Och mörkertalen är säkert betydande.

Respekten för de humanitära principerna har eroderat.

Senast SAK drabbades allvarligt var när två patienter och en underårig släkting fördes bort av afghanska specialstyrkor inom polisen. Personalen behandlades mycket bryskt. Kliniken, inklusive de områden där barnmorskan bor, genomsöktes. De tre som förts bort dödades sedan i en annan del av byn.

Detta är självklart mycket allvarligt.

Sjukvård ska värnas, även i konfliktområden. Att kunna ge sjuka och skadade vård är grundläggande. I detta fall vet vi dessutom att internationella trupper fanns med i bakgrunden av operationen, som ”stöd” för afghanerna.

Kampen mot korruption

Korruptionen är ett av de allra största problemen i Afghanistan. Det vet vi. Men det kan ändå vara svårt att förstå hur den griper in i människors liv, i vardagen. Och vad det kostar privatpersoner, organisationer och landet.

En kvinna i Kabul jag träffat försöker sedan flera år få jobba som lärare. Hon skulle verkligen vilja använda sin utbildning och sina kunskaper och bidra till att fler flickor får utbildning. Vi vet att hon behövs – det är brist på utbildade kvinnliga lärare. Men för att få jobb behöver hon först ett intyg från Utbildningsministeriet. Och det där intyget kostar flera tusen kronor. Utan kvitto. Det kan hon inte betala, så i stället är hon hemma.

En av cheferna på SAKs kontor i Kabul berättar att hans son avslutat sin utbildning på ett privat universitet med fina betyg. Men för att få ut sitt betyg krävdes en summa på flera hundra kronor. Officiellt för att bekosta firandet av examen – men utan festpengar inget betyg.

En annan man berättar att han behövde få ut ett vigselbevis. Han tillbringade många lediga dagar på ministeriet, medan person efter person gick förbi i kön. När han inte orkade vänta längre skickade han sin son, som för tillfället var arbetslös. Även han fick vänta. Så småningom fick de ut vigselbeviset, men det kostade mycket tid. Och frustration.

Tid, pengar, frustration. Maktlöshet. Särskilt som korruptionen genomsyrar även rättsapparaten, så vem ska en vända sig till?

Svenska Afghanistankommittén verkar mitt i denna miljö. Våra medarbetare är i jämförelse med många andra i Afghanistan resursstarka personer. De hanterar mediciner, skolböcker, anställer personal, köper material. De utsätts för press från många externa aktörer – affärsidkare (”om vi kommer överens om ett lite dyrare pris, så kan vi dela på mellanskillnaden”), personer inom administrationen (”om ni inte anställer min släkting så får ni problem”), släktingar och vänner (”varför ska inte du försöka få ut lite mer pengar när alla andra gör det, vi behöver ju pengar till dotterns läkare”).

Det är en kamp att förebygga och upptäcka korruption. SAK har många olika system och rutiner för detta. Att se till att inköp, utbetalningar, anställningar mm inte hanteras av individer utan av grupper av personer utan alltför nära kopplingar är en viktig metod. De kan ha koll på varandra. Att ha rutiner och regler som ska följas och att genomföra kontroller av att så sker är också viktigt. Prisjämförelser mellan olika byggnadsprojekt, jämförelser mellan listor över anställda och listor över utbetalda löner, att väga, mäta och testa alla inköp – exemplen kan göras många.  SAK har en egen intern enhet för intern revision, externa revisorer granskar oss varje år, och vi anlitar utomstående för att kolla upp vår verksamhet löpande.

Allt detta tar tid, det sänker vår effektivitet, det skapar frustration. Men det är nödvändigt. Korruption är som en sjukdom och får den fäste är det mycket svårt att bekämpa.

Lika viktigt som alla dessa system och kontroller är att de som arbetar för SAK förstår att korruption är skadligt – för våra målgrupper, för det afghanska samhället och för SAK. Och i slutändan för oss själva. Tyvärr finns det inga vattentäta system, utan lojala och ärliga medarbetare är en nödvändighet för att kunna bekämpa korruptionen.

SAK upptäcker varje år ett flertal korruptionsfall. Personal får varningar, får återbetala pengar, får lämna sin anställning inom SAK. Det är bra. Det kanske låter konstigt, men jag tycker det vore värre om vi inte hittade några fall. Att hitta dessa fall – tack vare våra kontrollsystem eller interna och externa visselblåsare – och att agera, kraftfullt, avskräcker förhoppningsvis andra samtidigt som det visar att vi tar detta på största allvar. Om vi låtsades som att ingen korruption existerade skulle vi lura både oss själva och alla andra.

Det som lämnades kvar

Det talas en hel del om vilka ”fotavtryck” den internationella militära närvaron i Afghanistan lämnat efter sContainerig. Ett avtryck är i alla fall mycket framträdande i stadsbilden – containrarna.

I hundratusentals, kanske miljontals, har de använts för att frakta varor och material till Afghanistan. De är inte vackra. Men användbara.

En begagnad container kostar 30 000 afs, ungefär 3500 kronor, så de är värdefulla ägodelar.

De finns överallt. I stadsdelen Company, en handelsknutpunkt i utkanten av Kabul på vägen mot Maidan Shahr, finns hela kvarter som består av små affärer, verkstadsbodar, cykelreparatörer, mekaniska verkstäder, lager, alla inrymda i containrar. På andra ställen är containrarna kontor, fotoateljé, skönhetssalonger, garage…

Kabul, som är en stad där det mesta omgärdas av gråa murar, lyses visserligen upp när containrar i olika förger får agera skydd ut mot gatorna. Men vackert är det inte….

Allra vanligast är nog att de används som utrymme för kroppsvisitering och genomsökning och som övernattningsrum vid checkpoints runt om i landet.

De är också möjliga att bo i, i brist på annat. Svetsa upp en dörr och några fönster. Bygg ett tvåvåningshus. Eller varför inte ett mer komplicerat bygge med flera containrar ihopsatta i flera våningsplan och vinklar? De är som små friggebodar. På nätet har jag sett att containerhus är ett begrepp även i andra delar av världen, och kretaiviteten flödar kring hur de kan sättas ihop och pyntas – det universella svaret på friggebodarna…

Vem behöver andrum?

Hungary-Serbia_border_barrier

Gränsen mellan Serbien och Ungern.

Plötsligt kommer de inte mer, de unga afghanska asylsökande. De är som bortraderade från båtarna, bussarna, tågen. För ett halvår sedan var de tusentals varje månad. Under mars kom en handfull till Sverige, den lägsta siffran på många år.

Men nu har det tagit stopp, nästan totalstopp. ”Vi har fått andrum”, sägs det.

Ett av de rikaste länderna i världen har alltså fått ”andrum” från denna grupp asylsökande från ett av världens fattigaste, mest våldsamma länder. Ett land som nästan ingen svensk ens skulle drömma om att våga besöka.

Hur är det då med de afghanska asylsökande? Hur ser deras ”andrum” ut? Har Afghanistan plötsligt slutat vara ett av världens fattigaste länder? Har våldet minskat? Har talibanerna lagt ner vapnen? Har fredsförhandlingar påbörjats? Har ekonomin börjat återhämta sig och arbetslösheten minskat, den arbetslöshet som ytterligare spär på oro, våld och kampen om de knappa resurserna?

Nej, självklart inte. Situationen i Afghanistan är fortfarande lika svår. Det finns ingen anledning att tro att färre asylsökande anländer till Europa nu än för några månader sedan.

Var är de då?

Ingen vet riktigt. Kanske finns de i Grekland, kanske i Turkiet, kanske i Iran. Troligtvis befinner de sig i ett läger med tusentals andra människor. Troligtvis försöker de ta sig framåt, mot ett mål. Troligtvis fryser de, är rädda, funderar över familjen därhemma, över drömmarna de fortfarande har om ett bättre liv.

Troligtvis far de illa, där på vägen mellan ett osäkert ”hemma” och en ännu okänd framtid.

Med all sannolikhet har de inget ”andrum”.